Det blir lite lättare med alla ljusslingor, ljusstakar och mys såhär när det närmar sig jul.
Jag har så fina vänner, såna som håller mig på banan.
Det kan bli så märkligt, ibland.
Igår satt jag och var halvvägs iväg i mitt huvud, för ibland tappar man kontrollen över tankarna och då går det undan vill jag lova, och precis när huvudet hade bestämt sig för att strunta i allt fick jag ett så lägligt sms, och sen samtal.
Av en vän.
Utan att han ens visste det, så besparade denna vän mig förmodligen en hel del katastrof.

Istället fick jag vara med i något jag inte räknat med senare på natten och jag bara glömmer hur ont jag får av att stå och se på, när människor som jag tycker så förbenat mycket om blir skadade.
Men jag har inte så mycket styrka eller så många kilon att sätta emot, och det var inte läge för att prata alla ur situationen.
Dessutom är blod inte min starka sida, på sant.
Så jag lappade och lagade trasiga vänner, för att sedan åka hem mitt i dimman, mitt i natten och det lilla jag sov var inte tillräckligt för att orka med skolan idag och helt ärligt så struntar jag i den lite nu såhär på jullovs-kanten.
Jag är färdig med det mesta i arbetsväg. Dessutom var jag orolig.
Färdig...
Det är ord jag aldrig trodde jag skulle använda i skolsammanhang.

Så med bomull i magen, och ludd i hjärnan och ett stänk av stolthet så säger jag godnatt för idag.

When you go with the flow

När vi nästan gått in i december har jag fullständigt totalt kraschlandat.
Jag vet inte om det beror på det ena, det tredje eller det fjärde.
Jag vill ha en förändring.
Jag vill ha livet, så mycket, att jag trasslar in mig i mitt huvud och går vilse där.
Lever inte i nuet.
Gamla tankar cirkulerar i bakhuvudet och det pågår ständiga diskussioner.
Jag vinner, men till priset av att ingenting annat händer i livet eftersom jag endast orkar med bråken med den andra, hon som alla avskydde men som jag trivdes rätt bra med.
Det skrämmer mej lite.
Men jag vet vart jag står, jag står stadigt.
Hur värdelöst och pestigt det än är.
Snart är julen här.
Och jag är jag.
Trött, hatiskt, bitter och tråkig. Blekfet. Kritisk. Ja ni fattar. Självkritisk.
MEN, jag är jag. Ingen annan. Och det är skönt. Att veta. Att jag kan, klara såhär mycket, såhär många känslor och att jag inte spiller mitt liv på onödiga saker.
When the time pass by så att säga.

Home is where heart is

Är hemma igen efter världens bästa vecka i Skövde/Mariestad.
Veckan har kastat ett nytt sken över hela hösten och det ledsna i själen har fått ge vika för ljus och glädje.
Glädje över att ha spenderat alla nätter utom 2 hos fina Kim, där det har tjuvstartats med julpyntet, där vi plöjt igenom bra serier, där vi har skrattat och stojat, lekt med hunden, lagat mat, pysslat och tiotusen mer saker.
Fick verkligen lugn och ro, huvudet fick lov att vara tyst en stund. Och i fredags & lördags blev det inte det gamla vanliga nuskavisupaskallenismåbitar utan vi drack varsitt glas glögg, jag Kim & hennes pojkvän.
Så bra i själen har det varit.
Och natten inatt spenderades i en famn där jag kände mej, där jag alltid har känt mig trygg & välkommen.

Tyvärr måste ju allt bra ta slut någon gång och det gjorde det nu när jag var tvungen att åka hem.
När jag igår sa hejdå till Kim, när vi kramades sådär hårt & länge, när vi fortsatte prata nästan efter bussdörren stängts, eller när jag trasslade mej ur famnen och sa hejdå imorse så sved det till i själen.
Av saknad, av den enorma kärlek jag har till dessa fina vänner som jag träffar så sällan, av sorg över att det kommer dröja innan vi ses igen.
Att komma hem till helveteshålan, tillbaka till skolan och till folk som inte bryr sig eller förstår eller lever på samma planet som mig själv, att komma tillbaka hit fick ner mig på jorden lika snabbt och jag tänker bara kura ihop mig till en boll och gråta mig till sömns.
Över att hösten är så värdelös, över att det är såhär, över att den människa som borde förstå mej och känna mej bättre än någon annan på jorden är den som inte ens frågar hur jag mår eller har haft det.

Det var bra, det var bra tills jag kom hem och jag ångrar att jag åkte hem. Hem till hemmet som inte är mitt hem.

Står på en fot, står på två fötter, står på huvudet.

Alltid när jag hör någon säga någonting om att stå på huvudet hör jag min mammas röst säga "drutta på ändan"
Det är många uttryck hon har satt i huvudet på oss ungar. Drutta på ändan...
Så när jag står på huvudet och inte på mina fötter, och livet är allmänt pest så hör jag ofta mammas röst säga att jag har druttat på ändan. Och då är det helt plötsligt inte lika farligt längre.

Jag önskar dagarna iväg, jag önskar andra dagar, andra timmar än det som är just nu.Nuet har mist sin charm och jag låter livet springa förbi mig.
Här står jag och tittar på, styr skeppet mot grund och bryr mig egentligen inte alls.


Jag önskar man vågade säga allt, utan rädsla för att det ska bli som det alltid blivit.
Jag önskar man vore större än sig själv ibland och bara gjorde det där, fattade mod, och pratade.
Men ju mörkare dagarna blir, desto mindre pratar jag. Desto mer innesluten blir jag.
Och skivan bara går på repeat. Spelas sönder.
Jag önskar mig härifrån. Överallt men inte här.
Jag önskar dagarna iväg.

Så har verkligheten kickat igång.
Skola på vardagarna och samma gamla visa varje helg.
Eländigt när sommaren är över.
Jag blir så uttråkad.

Men jag passar väl på att göra roliga saker medans jag orkar, innan höstångesten kickar in ordentligt och jag går med näsan under vattenytan.
Nästa lördag ska jag till liseberg, sen helgen efter det blir det inflyttningsfest/födelsedagsfest & den 12-14 åker jag och kaosar på en båt till Riga. En tvättäkta partykryssning där ALLT kommer hända, och jag måste faktiskt erkänna att jag inte har någon lust. För folk beter sig som djur på såna ställen. Men jag kan väl skratta åt alla andra puckon, kanske :)

KÖRKORTET ÄR MITT.
Idag är dagen D.
Idag är dagen bäst.
Idag är så jävla bra!!!!

Så börjar jag må höst, allaredan.
Stormkort på stormkort.

Imorgon hoppas jag på jobb.
Återta kontrollen över mitt liv.

Eftersom jag numera inte sover längre än till fyratiden, det är då ångesten kommer och hoppsparkar mej vaken, så lär det ju inte bli några problem att vara uppe i tid inte.

Mitt liv händer det inte mycket i, jag pluggar till körkortet mest. Och flyr tills jag hittar hem.

vagabond

När man tappar kontrollen över precis allting som man kämpat så hårt över att återfå kontrollen över, när man gör det...
När man somnar när solen går upp och vaknar en timme därefter.
Eller när man sover, sover, sover och sover i två dagar för att kroppen är så slut efter att inte fått äta på så länge, för att man gick ut genom dörren och stod ansikte med ansikte med en vecka utan mat.

Jag hör hur tankarna går, hur ni tror att jag är trasig.
Hur folk tror att jag blev ledsen över att det tog slut mellan mej och Victor.
Att det är därför jag gör som jag gör mot mig själv.
Men faktum är att jag kunde inte ha det bättre, jag trivs såhär. Jag älskar att få vara i 120 blås, ha den högre växeln i med människor som tänker som jag, med människor som också gärna har högsta växeln i.
Jag älskar att se solen gå upp, och få flyta iväg en stund i en dröm för att vakna igen och ha många timmar kvar av dagen.
Jag älskar att se vågen gå neråt, för att gå lite uppåt.
Jag älskar att sova tills kroppen skriker efter att gå upp för den legat så länge.
Jag älskar att inte veta vart jag ska sova, med vem, eller varför.
Jag älskar att ta dagen som den kommer och inte ha ett inrutat svenssonliv, sitta i en soffa med Victor och ruttna. Sitta med mitt dåliga samvete för att jag inte tycker om att kramas.
Nä, ledsen är jag inte. Jag är glad.

Men jag behöver jobba snart igen, annars kommer jag aldrig kunna återgå till det "normala" livet. Känner redan nu att jag vill vägra och leva såhär resten av mitt liv.
Har alltid älskat att ha det såhär.

I was a fool

Det är ångest i alla skrymslen och vrår.
Samtidigt som det är solsken överallt.
Jag vet varken in eller ut.

Om varje dag var som denna skulle jag vilja leva i tusen år

Jag är på resande fot igen.Men jag springer inte,
jag dansar mej fram.
Det är en berg&dalbana i magen,
men vi hjälper varandra över gupp.
Det är gästvänligt
samtidigt som det är i varsin bubbla.
Projekt på projekt.
Du kan vara nere på noll,
för att i nästa sekund stå upp och dansa.

Livet är en fest sa någon och jag tror på det ibland, och ibland inte.

Upp&ner hit & dit och det har varit en stressig tid i min själ det sista men det ändrar sig och jag hoppas att själen min lugnar ner sig för det är nog inte hälsosamt för kroppen när själen vrider sig därinne.

Mitt i allt detta håller jag mig samman, lugnar och stillar det dåliga samvetet och försöker ha roligt på ett vanligt normalt sätt för vi alla är mänskliga och egentligen så är det inte så farligt allting. Jag behöver inte vara så rädd sa någon bara häromdagen. 

"Varför är du det, det är ju jättedumt, sluta med det"

Det är så märkligt, alla dessa människor man möter i sitt liv... Av många av personerna jag möter är det dom trasiga, röriga och egensinniga som jag tycker bäst om. Som jag har roligast med. Som kan säga saker till mig som går rakt in i hjärtat.

Försöker ta en liten bit som jag tycker om hos dessa personer och sätta samman alla med mig själv för att bli en fulländad person. Lämna alla dåliga bitar bakom liksom. Förståeligt att jag kanske inte alltid vet vad jag vill eller tycker eller på vilket sätt jag är när jag gör så...

Idag är det bra, jag fick vakna av mig själv till ett tomt hus. Det är inte ofta jag är själv. Det behövdes. Skrota runt ifred. Ensamhet är en lyx jag inte får ta del av och nästan aldrig fått, så därför är det bra när den är i såhär små doser. När jag flyttade in på Åkaren vet jag att jag gick sönder redan innan jag öppnat dörren för jag visste hur tomt där var. Därför var jag bara där när jag hade fester i smyg, sov eller åt. Men idag, idag njuter jag av ensamheten en timma till ungefär.

Intill kanten

Jag har placerat mig intill kanten.
Står här och tittar på alla som faller.
Vänder mej ibland och tittar på dom som står stadigt, långt ifrån kanten.


En kram, krypa intill, gömma näsan under täcket, bli tvingad att stanna kvar i tryggheten, in the safezone och inte rusa upp och iväg.
Inga löften, inga krav.


Den där känslan igår också, (när jag svettig efter en galen fotbollsmatch med nonstop dans, med lila nagellack över hela händerna eftersom någon onykter kille tvunget skulle måla dom, slarvig tofs för att dölja det värsta av det flötiga håret, oknutna skor, eksem på ögonlocket och ett allmänt kaosigt beteende.) när någon tar mitt huvud mellan sina händer och säger "du ÄR så vacker, du är SÅ mycket finare nu än du var när du var sådär smal, du är SÅ mycket finare när du är ren Karin"
Denna innerliga och hjärtliga komplimang borrade sig rakt in i hjärtat. Den sparar jag i min ask, minnes-asken.
Att den kom så spontant, från just den personen, när jag står i det ovan nämnda skicket gjorde att jag kunde tro lite på den och ta det till mig.

Grymt bra läktarfest igår, dansade nonstop i 45 minuter.
Benen känner det idag vill jag lova.

Idag har jag haft körlektion.
När jag får panik blundar jag och vrålar oftast. Inte när jag kör, eller ja.. det har hänt två gånger. Senast idag..
Mina psykologer har tamejsjutton alltid försökt få mej visa större känsloyttringar än jag vanligtvis gör. T.ex skrika, gråta osv.
Men när jag väl GÖR det, i bilen, när jag blir rädd. Då blir körläraren nervös och säger att jag inte får blunda & skrika.
Förvirringen är nu totalt. Ska jag stämma körläraren eller ska jag stämma psykologerna som lurat i mig att det är okej att skrika när man är rädd?

Snart är det juni.
Solen skiner om dagarna och min själ dansar tango samtidigt som den hoppar bungyjump.
Det är inga jämna plågor i mitt liv, inte.
Det är på toppen av berget till djupaste dalen. På nollkick.
Nu är det neråt, just denna sekund eftersom jag är rastlösast i världen och uttråkad och blek.
Blekast i världen nästan, inte svart som synden, trots att jag är syndare nummer ett.
Blek, småfet och med hårigaste benen i världen.
Mycket värld.
Mycket jag.
Jävla sverige, sommar och korta shorts.

Om ni bara kunde blunda.

Håhåjaja, helgen var episk åtminstone.
Mycket öl, parkhäng, lite fotboll, mycket smulian och felicia och bara allmänt... må bättre än alla andra.
Stå över alla andra.
Önskar man kunde ha det sådär jämt! Saknar packet så att varenda cell i min kropp ... jagvetintevadungefär.
Och jag önskar ibland att man hade valt annorlunda och kanske stannat upp och tänkt innan man handlade.
Men jag jobbar inte så, så att jag gör det denna gång kanske innebär ett sjuhelsikes framsteg.
Även om tristessen sliter på själen.

När du desperat kryper intill vem som helst, bara för att få en stunds känsla av liv igen.

A heart lika yours in a time like this.

Jag har återupptagit en gammal kärlek.
Den rostar aldrig den gamla kärleken, dom som säger det ljuger liksom inte!
Det är mina fyrbenta små vänner, uppe i grannens stall.
Första gången jag red Gunwald var jag fruktansvärt nervös. Jag dog nästan och fick sitta och ta väldigt, väldigt djupa andetag för att inte börja hyperventilera.
Inte blev det bättre av att han trampade ner i ett tjälskott heller, sjönk snabbt och långt gjorde han.
Men ju längre vi red desto mer lugnade jag mig.
Efter den ridturen har jag nog inte gjort mycket annat än att hänga i stallet.
Jobbar.
Övningskör.
Är i stallet.
Håhåjaja, och nu ska jag snart jobba. Vill inte alls egentligen, vill ge mej ut på äventyr. Ut och trava i skogen, barbacka.
Eller rida Modesty, tävlingshästen som skrittar fortare än blixten slår ner.

Förresten så övade jag och min körlärare på att tvärnita igår. Gasade på rätt bra, så fort hon klappade i händerna skulle jag stå på bromsen... Där snackar vi adrenalinkick! Jisses amalia... Så roligt! Eftersom det var övning och inte på riktigt då ju, såklart... Hihi.

Har dessutom sett tonvis med citronfjärilar, Annies "tecken" som hennes mamma sa...
Så jag var tvungen att skriva ett mejl till A:s mamma. Kändes fint, har tänkt göra det länge.

Som sagt, annars händer inte mycket, jag har mina gamla vanliga ticks, förstör bra saker, är snäsig för att jag har ångest och huvudvärk för att jag tänker så det knakar, alternativt dansar mig igenom dagarna.
Mellanting, vad är det? :)

4 år tror jag det var vi sa... hahaha, orkar inte med mig själv. Tur det finns likasinnade själar.

Solen sken i morse.
Sol ute, sol inne, sol i sinne.
Heter ett ordspråk.
Jag tror dom som uppfann det ljög lite.
Eller tittade för djupt i flaskan, en solig dag.
För som sagt, solen sken.
Jag har i ett antal dagar gått med humöret nere i mina skor.
I takt med att molnen hopade sig under dagen,
i takt med att solen fick svårt att nå fram,
i takt med att regnet började ösa ner
så steg humöret avsevärt.
Nu mår jag som man bör göra.
Vet inte om det är skadeglädje, över att andra deppar ihop över vädret och får må som mig själv...
Eller om det är för att den brutalaste pmsen i världshistorien gick över i mens och jag fattade varför jag varit som jag varit.

Hur som haver, nu laddar jag för morgondagens jobbpass och sedan fotbollen nere i Falkenberg!

I samma sekund som jag tappar kontrollen tar sig den där andra ut ur mig.
Hon använder min mun, min kropp och alla mina sinnen blir hennes.
Det är den svarta delen som störtar fram, tar över och gör illa.
Hon gör illa mina nära & kära, hon gör mig själv illa.
Hon gör saker jag inte står för, säger saker jag inte vill säga.

Hon tar den lilla självrespekten jag någonsin haft och slänger i soptunnan. Hon slänger mig med i soptunnan.
Där jag hör hemma.

Var kommer ångesten ifrån, varför just nu?
Varför kan jag inte hitta sätt att rädda den där lilla lågan med livslust utan kemikalier?
Jag väcker mig själv om nätterna igen för jag pratar så högt, sover så oroligt och lätt.
Jag längtar tillbaka till gamla tider där ingenting spelade någon roll och där man stod utanför.

Jag tar den lilla svarta i handen och går. Jag vet inte vart vi ska, eller vad som kommer hända där.
Jag vet bara att lilla svarten antagligen bestämmer.

Längtan

En helt vanlig tisdag i mitt liv.
Idag.
Solen har bränt mina kinder litegrann.
Jag hade halva sandlådan med mig hem, då nya grejen för barnen är att hälla sand innanför andra personers jackkragar, och ett av barnen bredvid mig utnyttjade ett perfekt tillfälle då jag satt på sandlådekanten och inte såg honom.
Hans skratt bubblade från magen och ut ur munnen, och det var väldigt svårt att bli arg på honom.
Vi åt mellanmål utomhus.
Jag övningskörde en stund på eftermiddagen.
Ett litet föl, det första för i år, det första i Kickan's liv valde att hälsa på denna världen under natten.
Allting är sådär spirande och påväg.

"Jag är en trasig apparat
Jag är en gammal fantasi
Jag är nåt som måste lagas
Och sen skyddas från skiten vi lever i

Jag är Alfons osynliga revolver
Jag är kriget under huden
Jag är en ny och påkostad tidskrift
Fast lite mer förljugen

Jag är allt som du valt bort

Varje vardag är ett fritt fall
Fast lite mer nyanserat
Jag är det vilsna i ditt skratt
Jag är nåt jag själv har fabricerat

Jag är den första riktiga kyssen
Jag är sorgen du bär inom dig
Jag är tomheten i natten
En bedövning på krogen är allt för mig

Jag är allt som du valt bort

Jag är det nakna i sanningen
Jag är det tysta i ensamheten
Jag är det lidelsefulla i våren
Jag är frustrationen över evigheten

Jag är den största förloraren
I min hjärna råder diktatur
Jag tror att det är jag som väljer
Men mitt liv är ett fängelse
jag aldrig tar mig ur

Jag är allt som du valt bort

Jag är tveksamheten i orden
Du är saknaden som jagar mig
Du är det enkla i sommaren
Och enkelheten klär dig

Du är det milda i vinden
Jag är nåt du tänkt, men som suddats ut
Jag är drömmarna du drömde
Men som en dag helt plötsligt tog slut
Jag är allt som du valt bort"

Över påsk befann jag mig i smålands djupa skogar hos älskad moster.
Lite arbete stod på schemat men mest var det får-mys och moster-mys på schemat faktiskt.
Det var ju inte arbete som i arbete utan mer ideellt hjälpamosterförattjagvill.
Efter denna vistelse har jag fått ny energi och en glädje som hade försvunnit.

Jag körde igår min första övningskörningslektion.
Känslan när jag svängde in på jobbets parkering, på mitt jobb, alldeles själv var en riktigt härlig känsla.
Tänk sen när jag får tuta och köra själv.
Därför har jag idag pluggat lite körkortsteori ute på balkongen, för att sedan göra klart allt inför imorgon (fotboll står på schemat och jiiiiiissses vad jag har sett fram emot detta!) och matlagning, dusch, tvätt av mig och cykel, fylla på luft i däcket på cykeln, bokat nya tider för körlektioner osv osv osv.
En dag av ingenting helt enkelt. Inga måsten iaf.
Så skönt.
Nu ska jag spela lite Nemo och se till att allt faktiskt är framme inför imorgon.

Nej.
Det är inte roligt att leva.
Du måste duscha, äta, jobba, städa, sova.
Däremellan måste du dessutom bete dig som folk.
Jag är inte på humör för det.
Så jag grisar på. För att livet ska bli lite mer värt att leva just nu.

Jag menar på fullaste allvar, varför måste man duscha? Varför måste man försöka att vara som folk när man ändå inte är det?
Tyvärr duschade jag ändå.
Se vad samhället gör med mig.
Tvingar mig till hygien. Vafaaaan.

2 dagar utan jobb och jag river snart väggarna här hemma.
Jag pluggar körkortsteori istället & myser med Baronen.
Stackaren har krage runt huvudet och han har deppat ihop totalt.
Men det är rätt skönt, vi matchar våra sinnesstämningar totalt.

Han är mannen i mitt liv & jag är crazy cat-lady forever and ever.
Den andra mannen i mitt liv väntar nog bara på att jag ska öppna upp och säga hej och välkommen till mitt liv, vårt liv.
Men ju mer jag tycker om någon, desto större avstånd.
Ju farligare, desto längre ifrån håller jag mig.

Tur att denna mannen i mitt liv har lite hjärna och förstår.
Även om jag anar att det inte är jätteroligt.
Det är det ju inte för mig heller, jag önskar att jag var sådär mysigospussochkram

KOM HÄR SÅ KLÄNGER VI PÅ VARANDRA TILLS VI VUXIT IHOP FÖR DET ÄR SÅ MAN GÖR NÄR MAN ÄR KÄR.
Helst skall våra barn hänga i öronen på oss också för att ALLA skall se att vi trivs ihop.

SEN KAN VI JU GIFTA OSS OCH SE HUR MÅNGA LIKES VI FÅR, OCH NÄR VI INTE FÅR FLER GRATTIS FÖR ATT VI GIFT OSS KAN VI JU SKILJA OSS FÖR ATT FÅ ÄNNU MER INTERNETSYMPATI.
Hej och välkommen till min värld av mentalt störda ex.
Jag skrattade åt det och satte sedan skrattet i halsen för det kunde varit jag.

Som sagt, tack Baronen för du finns i mitt liv.

The rise of a king and the fall of a queen.

Bubbelplast runt hjärtat.
Ingen dans i månskenet.
Om nätterna bråkar jag med historia.
Så många ja jag sagt.
För att ett nej aldrig hade tagits emot.

Jag trivs inte med att helt plötsligt minnas.
Det var bättre med luddet.
Stoppar nog tillbaka bomullen i hjärnan.

En grönvit dag.

St: Patricks day idag, den 17 mars 2013.
En grönvit dag blev det.
Den är inte över än.
Jag har insett att jag inte skall titta på sport.
Nerverna ligger på utsidan och jag har inte bara bitit på naglarna till SM-guld finalen i bandy mellan Hammarby-Sandviken utan jag har tuggat på hela knytnäven.
Jag har fortfarande lite ont i magen efter spänningen.
Men det blev grönvitt guld och SAIK ledde inte en endaste gång.

I hockeyn är Hammarby dessutom efter idag klara för division ett och klockan 19.00 drar handbollen igång där det kommer kämpas för en slutspelsplats.

Hur som haver.
Idag har jag haft Lilla My tofs i håret och älskade moster från Norrland på besök.
Min själ dansar tango av sådana solskensbesök och särskilt när jag får lov att kastas tillbaka till världens bästa tid i mitt liv.
 Skoter, snö, hundar och gemenskap.
Jag önskar det kunde få bli så igen, och nu laddar jag för körkort så jag kan komma dit och hälsa på snarast.
Over N out!

Det är få bra dagar.
Det är ingen balsam i själen.
Det är inte nog med kraft att gå ut.
Jag kliar tills det blöder.
Jag ser mig som någon annan som jag inte tycker om.
Jag önskar det var förr.
Då kunde jag hantera verkligheten på distans.

Nej, nu förväntas det att man ska sprudla av lycka och kommentera vårvädret och jag som bara avskyr alla starter på varenda årstid för jag är så konservativ och en riktig torris som inte klarar av förändringar och framförallt inte folk för folk gör mig galen.

Jag är glad att jag har min lilla katt, min lille Baronen fismisen kissekatten lillskiten för han är mitt hjärtegull och såklart får han bo inne så mycket han vill nu när han blivit kastrerad för han behöver det.

Jag, jag hade behövt en livstids ledigt, iförd mjukiskläder med endast mig själv som sällskap.
Sällskap, det är fanatiskt otroligt inte min grej.
Usch.

Down in a little something

Känner mig lite ondskefull.
Jag har lämnat lille Baronen till veterinären för att få hem honom mindre honom-aktig.
Många pengar för det blir det.
Men så kom jag fram till att det här är väldans billigt för det är en engångs-grej.
Annat är det för mig.
Jag köper p-piller för ännu mer pengar.
Ju äldre man blir desto dyrare är det att inte vilja ha barn.
Lite som att, jadu, nu är fröken Edding för gammal för att INTE ha barn så nu höjer vi priserna på alla preventivmedel vi har så att hon ska skaffa barn.
Eller?
Så uppfattar jag det i alla fall.

Hur som haver, ännu en vecka med jobb.
Jobb jobb jobb.
Jag orkar inte ens gå ut och festa på helgerna längre.
Jag växer upp och jag vet inte hur himla med på noterna jag vill vara, det är ju asagobbatråkigt med rutiner!

Realitycheck

Vintern tar aldrig slut och kylan tränger in överallt och jag har svårt att andas och att stå ut.
Idag kom solen för första gången på en stor liten vecka och jag fick nästan hjärtstillestånd för det var så vackert men sen gick den i moln igen.
Vi talade om fästningen och tittade ut över staden tre små barn och jag.
Tre små barn och jag talade om verkligheten
en sådan som inte alla talar om eller tänker på att den finns.
Även barn har rätt att veta och vi skall ju ändå förbereda dom för livet.
Vi talade om årstider och framförallt hösten och jag berättade att jag blev väldigt ledsen när det var höst.
Dom lyssnade andäktigt med sina små händer i mina och dom frågade när jag brukade bli glad igen.
Jag berättade att jag blir glad när solen kommer fram igen, men att jag inte längre blir så himla ledsen om hösten utan att det värsta gått över och att jag nästan, men bara nästan kan tycka den är lite fin numera.
För mycket verklighet är nog inte för bra kan jag tänka mig och därför får man rucka lite på den.
Mer var det inte med det, dom lyssnade, förstod och sedan gick vi hemåt.

Om kvällarna duschar jag så varmt att jag nästan kokas för att tina mina frusna leder och i ett desperat hopp om att värma min själ.
Jag undviker spegeln igen och jag håller för öronen när jag tänker för jag vill inte höra det.
Det brusar och det sorlar och det finns ingen ände verkar det som.

Jag önskar att någon kunde plocka upp mig i knät och blåsa bort det onda som är.
Tina frusenheten och klippa ner taggbuskarna.

I hörlurarna sjunger Pete Doherty om att det inte finns några gamla goda dagar dom är idag dom är imorgon
Men han ljuger tror jag och jag ändrar texten till det finns inga gamla goda dagar det finns inga idag det finns inga imorgon.

Överallt, i alla rum, finns rester efter människor som gått sin väg.

Sjukligheten sjukdom skurhink

Inget besök hos moster bidde det.
Jag blir alltid så galet sjuk när jag är sjuk.
Aldrig kan man få vara lite sådär härligt svenskt lagom...
Trist och urbota tråkigt...

Tackar gudarna för min kära pappa, som igår hämtade mig ända i åskloster för att jag inte orkade upp ur sängen för att ta bussen till stan. Sex timmar tog det för mig att orka upp.
Sen köpte han saft åt mig på vägen hem. Denna sockerhatande människa köpte saft utan att ens knysta om det!
Idag har han kommit med saft och alvedon till mig i sängen och varit villig att bjuda bort sin middag till mig. Vi delade dock på middagen som han lagade åt mig.

När vi satt där och tuggade vår middag i tystnad så tänkte jag att det är precis så det ska vara, det är då vi trivs. Man måste inte prata för att umgås.
Min älskade lilla pappa. Undrar hur många gånger han lagat middag till mig när jag varit sjuk?
När jag var liten var det alltid blodpudding som stod på menyn efter vi varit hos läkaren i tvååker.

Nu ska jag krypa ner i sängen igen, och fortsätta min Game of thrones läsning. Bra bok, kanske egentligen inte något för den sjuke, eftersom det är så mycket namn och hita och dita tjolahejsan och näe, hejdåsan!

Snörvlar, snorar och hostar.
Dansa med en hel drös små barn när man har feber är inte något roligt kan jag tala om.
Men dom var glada så då får man väl vara nöjd.
Jag har inte tid att vara sjuk.
Man får lura kroppen, när den skriker lägg dig ner och sov för gud skull quinna, då skriker jag tillbaka NEJ!
Precis som alla dessa reklamer för självförsvar för kvinnor. N E J !
Det fungerar varje gång. Nästan.

Baronen ligger med hakan på tangentbordet så han skriker väl också nej, och vill ha gos innan Victor kommer och kidnappar mig till åskloster.
Rastlösheten har talat så jag åker till älskad moster på fredag, måste komma ifrån stan lite, som jag ändå aldrig befinner mig i längre.
Jag ska gosa med får. Inte så stor skillnad från att gosa med Baronen eller Victor.. Men ändå!

Jag har idag fått tillbaka mina saker, som jag väntat på i sju månader.
Mest av allt var det min rosa morgonrock, som är för kort i ärmarna som har saknats.
Den är en trygghet för mig, att kunna krypa in i den har alltid funnits som alternativ känns det som.
Den har flyttat med mej till skövde, enköping, lund och alla platser jag kastats omkring till.

Ibland känner jag att jag fått se Sverige, och att det har varit fint.
Men ofta känner jag mer som så att jag blivit omkringkastad. Som en vante. Som inte haft någon fast punkt eller betytt särskilt mycket.
Det är nog därför jag har fäst mig vid saker & ting i min ägo istället. Klädesplagg.
Lagt tryggheten i den lilla broderade älvan på morgonrocken.
I min lilla Birdie-katt.
I pyjamasen som numera också är för kort i ärmarna. Men det gör ingenting, den är trygghet för mig ändå och även om den faller i bitar kommer den få följa mig till nya platser.

Att min rosa morgonrock innehåller spår av ångest, det gör ingenting, det gör den bara mer älskad för att den varit där och inte lämnat mig som alla andra gjort. Den har stått ut med svettiga, gråtande morgnar.
Svettiga veckor då gifter lämnat min kropp har den varit en klippa då inget annat plagg passat på min underviktiga kropp.

Underviktig kropp på underviktig person.

Det här med att människor har lämnat mig, övergivit mig, det har resulterat i att jag numera lämnar andra innan dom hinner lämna mig.
När skräcken över att någon betyder någonting för mig tar överhand och impulsen styr och det inte finns någon rim och reson i mina tankar, då flyr jag.
Eller så bygger jag mur. Sten för sten.

Nu bygger jag. Men det blir inte så högt, mer avståndstagande, svalt och kyligt. Lite vinter. För tankarna bråkar eftersom det finns lite rim och reson numera.
Hoppas min morgonrock blivit torr snart, så jag kan krypa in i den.

Idag var min mor så vänlig att jag slapp vakna tjugo i åtta av att hon bakade bröd, och att pappa stod och mortlade fänkål.
Jag vaknade tjugo i tio av mig själv istället efter drömmar om kusiner och kramar.

Nu dricker jag kaffe i godan ro och ska strax äta mig lite frukost.
Men jag har snöat in på drömmen om Irland och hästar.

Jobbigt att man inte bara kan göra det pronto när man kommer på det. Vill åka nu, vill ha körkort nu, vill ha vill ha vill ha.
Mest är det nog en egen liten häst och hus jag vill ha. Men det kommer väl när det kommer!

Solen kikade fram idag, jag andades in hopp om vår.

Jag åkte till stallet, gosade med hästarna.
Linnea, den lilla skruttungen som är stor numera, fick med mig på promenad i skogen.
Hon själv red, jag gick ikapp med stora svarta travhästen Lucifer Scott.
Svettigt och lyckligt.
Kom tillbaka och hjälpte Madeleine med mockningen så mina armar känns som gelé.

Imorgon ska jag tillbaka, jag hittade mina ridkläder förut i en låda i källaren.

Nu skall jag förtälja er en historia om en cykel;
När min ömma moder köpte sin räser-bajk, vita cykel, som hon tränat många långa mil på och även avklarat en hel del tjej-vättern lopp på.. så köpte även min älskade far en cykel för många pengar.
Tanken var att han och mamma skulle cykla. Pappa skulle cykla. Cykel hit, cykel dit.
Så många planer och tankar tillägnades denna blågrönalila cykel.
Lacken är i olika färger förstår ni...
Blänker och skimrar och byter färg beroende på vilken vinkel man står i.
Cykeln kom hem till vår gård.
Pappa cyklade en sväng, premiärturen, om jag inte minns helt fel.
Ställde in cykeln i garaget för att en sådan fin cykel får ju inte stå ute.
Cykeln användes ej.
Mamma flyttade den, till ladugården.
Där den inte stod i vägen.
Den står kvar i ladugården.
Orörd.
Oälskad.
Men jag har tjatat på pappa, mamma har tjatat om hans cykel. Att det är så synd att den bara står där.
När mamma fört på tal att sälja den, eller låna ut den till dotran Karin har det varit ett blankt nej.
Envis som en gammal get är han min käre far.
Han har vägrat, för någon gång, kanske han tänker använda den.

MEN så idag, efter en dag där han har varit iväg och fått fika och titta i affärer som HAN tycker om så lade jag fram frågan om att låna han cykel.
"Älskade pappa, jag tänkte att du har ju en cykel, jag har ingen och jag behöver en till stallet, så slipper du köra mig, så kan inte VI tillsammans fixa din cykel så jag kan LÅNA den till stallet och ge den lite kärlek?"
Svaret blev " Han har stått inne så länge så jag är inte säker på att han vill ut i världen"
Varpå jag svarade " Men vi måste ge honom chansen, se vad han tycker om den stora världen, visa att den inte är så hemsk.."

Sedan gick det som smort.
Jag får låna pappas cykel.
Det tog bara ett antal år att övertala honom.

Hitta katten. Min lilla fina misse.

Livet motarbetar mig.
Min kropp motarbetar mig.
Allting är bara strävigt.

Klockan är sju & allt är inte lugnt.
Min bättre hälft, mitt hjärta är hos sig och jag får stå ut med mig själv och fi fän vad jag avskyr det.

Fröken det gör ingenting.

Jag önskar att livet var för alla
Jag önskar att jag kunde hålla ett jämt humör
Alla tvärkast hit och dit och överallt tar slut på mig
Jag ville bara gråta och lägga mej ner och dö förut idag
Barnen lyssnade inte alls
Jag välte ett stort glas vatten
La huvudet i händerna och kämpade emot livet
När treårig kille la handen på min arm och sa;
Fröken det gör ingenting det är bara att torka upp.

Tillsammans faller vi ihop

Tillsammans faller vi isär, fast vi faller åt andra hållet, ihop.
Tillsammans faller vi ihop, ihop faller vi tillsammans.

Victor ligger i min säng, jag lagar mat.
Varit och besökt stallet och fyllt på det hjärta som gick på sparlåga som nästan frusit till is i kylan och vintern.
Fyllt på med kärlek och ny energi för att kunna ge tillbaka lika mycket som jag får.
Riset kokar och jag väntar på kycklingen i ugnen.
Jag är så tacksam för taket över huvudet, kärleken i hjärtat och glädjen och dansen som kommit tillbaka till mig.
Att inte längre bara se allting i svart och grått.
Jag är så tacksam för den här vändningen att jag skulle kunna lägga mig och gråta. Av glädje.

Love is the onle cure to the human soul disease


 

Månadens recept

Ikväll sitter jag hemma hos Maman & Papan och väntar på att klockan ska bli läggdags.Fryser lite om fotarna.
Gosar lite med Baronen.
Tänker på min vän som inte finns mer.

Det är inte så rättvist alla gånger, och att välja att ta sitt liv är för mig inte ens ett alternativ.
Det var det för Henrik tydligen.

Hur som haver, ingenting går att ändra eller göra ogjort.
Jag lägger minnena av dig i kakburken där uppe i hjärnkontoret.
Minnet av hur du körde ut en kompis hit i Grimeton första gången vi sågs 2005.
Dina sms när jag var körd i botten 2009.
Kaffet i din lägenhet för ett år sedan.
Kramen och fnissandet åt två dumhuvuden för några veckor sedan.
Och det är där det slutar. Det blir inga fler minnen i kakburken.

Ena dagen finns man, andra dagen inte.
Tack för många fina minnen.

Jag har många olika kakburkar i hjärnkontoret.
Dom flesta är dammiga och rostiga.
Men dom finns där, och dom är sådär fina mönstrade, som om dom vore från en annan tid och en annan plats.
Det är dom med.

Men dom nya minnena, dom stuvas undan i nya kakburkar. Som inte hunnit rosta ännu. Som inte är dammiga.
Dom nya minnena som läggs ner är barnskratt, värmande armar runt halsen var & varannan dag.
Händer runt midjan och solskenskyssar och frukostar på sängen.
Värmen i mitt hjärta stannar på så vis.
Trots kylan, isen och vinden. Trots begravningar och rostiga kakburkar.

I might die from medication, but I sure killed all the pain.

Jag är trött.
Jag är trött.
Jag är så in i helsikes trött..
Men man vänjer sig väl vid att vara en arbetande människa dag ut och dag in.
Frågan är ju om jag vill göra det.
En vacker dag vaknar jag väl upp och lider av tristessen.
Det där gråa som jag har så svårt för.
Förstår inte hur människor kan gå upp och jobba varje dag vecka ut och vecka in på samma ställe och inte spåra ut?
Visserligen gjorde jag ju samma saker dag in och dag ut tänker väl ni men serrni det var ju just det som var problemet.
Sen att man inte får göra det jag gjorde för det är olagligt. Det gjorde ju allting tio resor bättre. Trotsig som få är jag ju.

Näe.
Livet är nog tamejtusan en riktigt svår balansgång.
Jag vet inte om jag någonsin kommer klara av det där.
Livet.
Det gråa.
Tristessen.
Vardagen.
.......
Min hjärna ropar error.
Redan.
Redan när jag tänker på att det kommer bli så.
Hilfe!!

Morgontvätt

Det hade varit väldigt skönt att inte jobba idag, så jag hann med att göra allt det som står på min attgöralista.
Saken är den dock att jag inte skrivit upp på en lista, utan haft den i huvudet.
Och minnet är ju inte vad det än gång var.
Alltså är det enda jag kan komma på som jag måste göra, att fylla i en lapp till försäkringskassan.
Men det kan jag inte göra än, jag vet inte vilka dagar jag varit på eduktig och inte.
Så.
Min attgöralista, om du mot all förmodan hör mig där du svävar omkring i yttra rymden, så får du gärna komma hem okej?! Tack på förhand.

Sen vore det trevligt om det inte var mörkt ute längre, utan att det blev ljust. Men man kan väl inte förvänta sig så mycket när klockan bara är barnet. Typ åtta.
Trött tjej som varit uppe sedan sex tack vare Victor som skulle iväg till jobbet. Men det är okej, för hans skull kan jag gå upp då. Även om jag hatade honom en stund när klockan ringde. Eller klockan hatade jag väl mest, okejdå.
Tjolahopp, nu ska jag tvätta lite. Kl åtta på morgonen. Vad har hänt med mig?

To a poet

Små porlande bäckar, framtids-drömmar vävs,
Andra drömmar slår in och hjärtat bara växer och jag vågar mer & jag tror mer.
Solskenshistorier allting. Livet är en enda sång.

Igår var en fin dag, Emelie-mys med mat & spel.
Kusin Vitamin häng.
Telefonsamtal med gammal saknad vän.
Samtal med pojkvän.

Idag är huvudet trött, inte för att det är söndag utan för att jag vaknade klockan 3 och trodde det var dags att gå upp.
Lullade runt i köket en liten stund tills jag såg vad klockan var, men sedan var det ju lönlöst att somna om på några timmar.

Men ny är det jättesnart imorgon, alltså packar jag ner förskolekläder, och annat bra att ha när man bor i väskan.
För imorgon kommer ju herrn hem.
Försöker även bli lite fin.
Ett svårt quest när man är trött och finnig och har ett skatbo i håret.

Nu ska jag strax studsa in i duschen men först ska jag dricka upp mitt kaffe.
Och hitta motivation till duschen. Raka benen. Åååh vad det är värdelöst att vara tjej ibland alltså!

Nyss så träffade jag en krokodil!

Som körde runt i en bil
Han var så tjock & fet & blåste i trumpet
Men svansen var för lång
Å bilen var för trång
SÅ DEN FICK LIGGA PÅ ETT LITET FLAK DÄR BAK!

Det här med att vara gräsänka är nog det tråkigaste jag varit med om på mycket länge.

Hur som haver, tomtarna på loftet är bortplockade nu. Med det menar jag att julen på mitt rum är slut för denna gång. Lite skönt. Jag har blivit kärring på riktigt nu, blir glad för grytor i julklapp och är nöjd när julen är över...

Fast än finns det godis kvar, gött när man är ensam en fredagkväll såhär!
Vågen och jag är inte vänner längre, vi var vänner när jag vägde 56 för några veckor sen, men vi gjorde slut när jag vägde 58 igen, bara så ni vet.

Egentligen har jag inte ens någonting att skriva här.
Skönt att man får sova snart, ju fortare det blir imorgon desto bättre, för imorgon vill & tänkte jag mysa med Emelie och hennes bebismage. Fast jag tänkte inte mysa med hennes mage alltså, men äh, ni fattar.
Och efter imorgon är det söndag och då är det ju nästan måndag och hela måndagen går åt till jobb och när jag slutat jobba är jag inte gräsänka längre utan väry mikket en hel girlfriend!
Det är någonting jag gillar skarpt.

Jag är totalt uttråkad. Dör tråkighetsdöden. Kräks.
Haha, fy faaan.
Hela dagen har jag bara slöat på Eduktig, glott upp i taket och tjänat ihop mina 140 spänn om dagen på en soffa.
Tillslut tröttnade jag och gick tidigare, fick färgat håret, tittat lite på hockeyn. Sen åkte jag hem. Och dog tråkighetsdöden.
Så ni vet det alltså, och inte ringer mig eller så.. För jag har knall fall dött. Av tristess.
Jag behöver åka någonstans.
Min rastlöshetsgen VRÅLAR tamejsjutton i örat på mig.
Får se vad helgen har att bjussa på eftersom typ alla jag känner är i fjällen & åker skidor. Ja förutom bästis Anna Eriksson, som åker till Thailand imorgon.
Bara jag som är stuck här i äckelhålan varberg. Hej hoppsan... lite synd är det allt om mig, fattigast och rastlösastasasasasastastast i världen.
PUSSHEJSAN!

Idag äter det upp mig, levande.
Inifrån & ut.
Man kan inte alltid vara stark.
Men jag vill så gärna.
Tur att det snart är en ny dag, och att jag har en bra bok att sticka näsan i.

Trevlig luftfärd, vi ses när vi ramlar över varandra.

Ännu ett år har sprungit förbi

Så var ännu ett år över, förbi, puts väck.

2012:
För exakt ett år sedan, 1 januari, låg jag i en soffa i Kungsbacka och drack folköl med herrn som numera är min pojkvän.
Han plåstrade om mitt trasiga knä och vad som är mest viktigt tror jag är att jag fick en välbehövlig paus från droger, och kretsarna jag befann mig i.
Victor & jag träffades efter jul förra året, kärt återseende för oss.
Vi var fulla, vi var glada, vi kramades, vi ringde in året med fyrverkerier och fancy middag.
Vi umgicks i en vecka, tills han skulle åka tillbaka till härnösand.
Så när han åkte iväg, och jag inte ville känna någonting igen så rullade det gamla livet in över mig.
Jag minns i ärlighetens namn ingenting från december & januari.
Jag vill faktiskt inte göra det heller. Det lilla jag minns, är fullt tillräckligt.
Hur som haver, i slutet av januari förra året blev jag avstängd & utslängd från folkhögskolan jag gick på och där och då vände det.
Jag har haft turen att känna många fina människor som har ställt upp när det verkligen har behövts, och förra året behövdes det, jag insåg att jag inte kunde fortsätta.
Mary Lou fixade snabbt en akutplats på åkaren och jag hasade mig dit, trasig och förstörd.
Det var inga roliga veckor vill jag lova, skakig och jävlig, och inte alls särskilt intresserad av att känna allt som jag hade jobbat så hårt för att inte känna. Det var jag inte sugen på neej, och inte heller samvetet som knackade på och berättade saker man gjort, eller den där sorgen över vännen som nyligen gått bort.
Så jag gjorde en gammal hederlig grej för att rädda mig ur känslorna.
Jag blev kär, eller nåt, liknande.
Jag ville ha trygghet, jag ville komma bort från allt, framförallt mig själv.
Utan droger, eftersom jag om jag ville tillbaka till skolan, var tvungen att lämna negativa prover.
Det tog baskemej närmare en månad innan det var okej i kroppen på mig.

Slutet av skolan minns jag inte så mycket av, ibland undrar jag om jag går runt i världens dimma alltså.
Jag fixade den, vilket jag är förbannat djävulusiskt stolt över eftersom att jag och  göra färdigt tråkiga saker inte är så bra vänner...
Sen flyttade jag till världens ände med stolpskottet jag trodde mej tycka om, någonstans.
Fast en människa behöver lite space, andrum, och så vidare så det fungerade ju inte alls eftersom jag inte kunde gå utanför dörren utan att han ringde och frågade om jag träffat någon. Jo tjena, i Karesuando, sveriges ände. Många renar träffade jag dock.
Hem åkte jag för att hälsa på, lyckades tajma in det medans Victor var hemma och hälsade på från Härnösand. Ödet för bövelen.
Eller något sånt, haha.
Hälsa på blev flytta hem, göra slut, träffa Julian Smulian, Robinhein, Fillan, dvs packet.
Jag är lite ledsen att det blev som det blev. Jag tyckte om dom. Men jag tycker om Victor mer, om man säger så.
Och nu är han hemma för gott.
Jag har jobb.
Går till Eduktig när jag inte jobbar.
Knarkar inte.
Kort och gott, det har varit ett förbannat motigt år, många vänner som gått vidare till nästa värld, humöret, känslorna och allt har åkt uuuuppp för att åka neeeeer för att åka uuuupp.
Men nu, nu känns det väl lite som att livet börjar ordna upp sig på allvar, jag vågar hoppas på det faktiskt.

I januari har jag varit ren i 1 år. 1 år av insikter och möjligheter och tacksamhet.
Ja minus nåt snedsteg där i början, när vanans makt är allt för stor och användandet har varit en så naturlig del i livet att det gick av bara farten innan jag hann tänka efter.
Men det räknar jag inte, för räknade jag med det skulle jag nog blivit helt knäckt där i början av slutet och slagit på mig själv medans jag låg ner och då vet vi ju alla hur det slutar.
Då är man tillbaka på ruta ett.
Men jag gjorde inte det, jag provade något nytt, och jag fixade det.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det är lite sorgligt ändå..
Det var trots allt min största trygghet i livet, min bästa vän, min kärlek, min hjärna & min kropp.
Det är ett liv som jag kan, jag vet hur snacket går, jag vet vad jag gör om jag åker på stryk, jag vet hur,var när allting funkar i "den" världen.
Så, lite sorgligt tycker jag allt att det är, samtidigt som jag är med glad över att tagit mig ifrån det.
För jag är lyckligare nu.
Tack kära livsguden för att jag överlevde alla dessa otaliga överdoser för ett år sedan, så att jag fick min chans här i livet. Tack för att jag har fått tillbaka min familj, mina egna känslor (även om dom ibland kan fara åt pipsvängen) tack för att jag har fått träffa den finaste i världen och tack för att jag fått ett jobb. Tack som fan för allt. Nu ska jag ryka, för första gången idag, jag har varit lite assdrunk. Bakis alltså, det är trots allt 1 januari. Fniss. HEJDÅ
Ps; tack för att raketen missade mig med en millimeter igår, jag har nog en skyddsängel. Jävla ostadiga raketjäklar som välte när man satt ned dom i marken.
GOTT NYTT ÅR, MAY 2013 BE THÄ BÄSTÄST!