vagabond

När man tappar kontrollen över precis allting som man kämpat så hårt över att återfå kontrollen över, när man gör det...
När man somnar när solen går upp och vaknar en timme därefter.
Eller när man sover, sover, sover och sover i två dagar för att kroppen är så slut efter att inte fått äta på så länge, för att man gick ut genom dörren och stod ansikte med ansikte med en vecka utan mat.

Jag hör hur tankarna går, hur ni tror att jag är trasig.
Hur folk tror att jag blev ledsen över att det tog slut mellan mej och Victor.
Att det är därför jag gör som jag gör mot mig själv.
Men faktum är att jag kunde inte ha det bättre, jag trivs såhär. Jag älskar att få vara i 120 blås, ha den högre växeln i med människor som tänker som jag, med människor som också gärna har högsta växeln i.
Jag älskar att se solen gå upp, och få flyta iväg en stund i en dröm för att vakna igen och ha många timmar kvar av dagen.
Jag älskar att se vågen gå neråt, för att gå lite uppåt.
Jag älskar att sova tills kroppen skriker efter att gå upp för den legat så länge.
Jag älskar att inte veta vart jag ska sova, med vem, eller varför.
Jag älskar att ta dagen som den kommer och inte ha ett inrutat svenssonliv, sitta i en soffa med Victor och ruttna. Sitta med mitt dåliga samvete för att jag inte tycker om att kramas.
Nä, ledsen är jag inte. Jag är glad.

Men jag behöver jobba snart igen, annars kommer jag aldrig kunna återgå till det "normala" livet. Känner redan nu att jag vill vägra och leva såhär resten av mitt liv.
Har alltid älskat att ha det såhär.