Tar avstånd
Murar vidare
Murar negativt
Målar svart
Obildad i vitmåleri efter slentrian
Murar kedjar låser sågar
Avstånd avstånd drunknar i murbruk
Ensam är stark fast ensam är ensam och dekaredansen valsen är gammal och hjulspåren nötta.
Limbon i ingenmanslandet ångesten i ensamheten och rädslan över flersamhet
Återhållsamt sparsamt ledsamt.
Leda. Livsleda.

Jag har rest mig ännu en gång, men jag blir mer och mer rädd för varje gång. Rädd för att gå så långt i mina skor att jag inte hittar tillbaka till stigen. Rädd för att alla skall förlora hoppet, tron och kärleken till mig.
Fast allra mest är jag rädd för att förlora mig själv och inte förstå eller märka när allting förändras. Att jag aldrig ska hitta hem men inte sakna mitt hem, mitt sanna jag.

Jag önskar att denna lott med att vara en som fallit, en som levt på kredit hade varit någon annans lott.
Jag önskar livet ur mig i hopp om att få byta bort denna orättvisa med misär och skuld och skam. Jag önskar att jag hade lyssnat, på mamma, socialen och varenda människa som bett mig göra om och göra rätt lite tidigare.
Jag önskar så att jag inte alltid var tvungen att göra mina egna misstag för att tro på att.det faktiskt är misstag.

Det är en kraft starkare än någon annan,och det är mer skrämmande än något annat jag varit med om i mitt liv att vakna upp och inse att jag inte ens hade insett själv att jag var så illa ute. Att inse att jag inte längre hade makt att ta tillbaka kontrollen som jag gjort så många gånger förr, att det styrde varje millisekund så stenhårt.
Att inte se något annat val än att fortsätta.för begäret är så starkt att man dör själsligen utan.

Jag är kvar i begäret, misären och tänket. Jag är ifrån det men jag är kvar i det och jag önskar så, att jag kunde fått slippa vetskapen om hur detta livet är, att någon annan var allt jag är och inte jag. Det är så orättvist, det är så orättvist och förjävligt och värdelöst så hälften vore nog.
Ändå fortsätter jag kämpa, fast att jag helst hade gett upp och gett bort denna lott till någon annan även om jag knappt önskar min värsta fiende detta helvete. Jag fortsätter kämpa för att jag fortfarande hittade hem, även om det var en hård väg denna gången och med lite ganska mycket hjälp på traven. Jag fortsätter kämpa för att jag inte vill genomleva mina största rädslor.
Jag ska stanna här, bland vänner, familj och ljus. Även om jag får påminna mig flera gånger om dagen om varför.
Även om jag flera gånger om dagen omprövar mitt beslut så vinner jag ju faktiskt fler gånger än jag förlorar. Vet ju dessutom att ju längre tid som går, desto lättare blir det.
Så lätt att man tids nog glömmer minnet av misären, glömmer bort det dåliga och glömmer av att "bara en gång" inte fungerar. Men denna gången, så hoppas jag, ber till allt som finns, om att jag aldrig ska glömma och tro att en gång fungerar. Jag ber om styrka att hålla hela vägen och dessutom få njuta lite av själslig frid på vägen.

Barfotadagar, saltstänk från vågor på havet, ljumma vindar, värmande lugnande dagar och jordgubbs-självplock.
Det finns där, runt hörnet och jag cyklade ner till havet alldeles för tidigt, eller sent beroende på hur man ser det, denna torsdagsmorgon för att försvinna i det, försvinna i löften om allt det sommaren innebär ett slag.
Men havet är det stora mörka kalla havet ännu.
Kastas tillbaka som en pil till livet och ut ur dimman
Får känna sanden mellan tårna, men det är iskall sand ett datum som idag.
Jag skakar och blir blå om läpparna.
Nu är jag hemma och väntar på att tinas upp, efter ett levande dopp.
Jag frös, tjöt, förbannade allt jag någonsin gjort eller tänkt göra och hytte med näven mot någon själ någonstans.
I iskalla havet.
Havet som väntar på att tinas upp och få avge ett värmande lugn till oss frusna vilsna själar.

Men när jag vilade min iskalla frusna själ i ett likasinnat hav så fann jag äntligen lugnet.
Det är stilla i mig nu här hemma i Beirut, i sängen Diana, precis som havet såg ut när jag lämnade det bakom mig förut.

Just i skrivande stund tappar jag makaroner i sängen, min säng, den alldeles egna. I den sängen där jag sover väldigt väldigt tryggt. Häromdagen när jag var så arg på folk och inte orkade med dom, så tog jag min lilla fina röda cykel och cyklade hem till Beirut , som jag döpt min lägenhet till för den som inte visste.
Jag kröp i min morgonrock, den rosa jag haft i alla år, och åt frukost på balkongen och satt där tills jag skulle börja jobba.
Och för första gången i hela mitt 23 - snart 24 - åriga liv gjorde jag någonting i mitt hem med en lugn, harmonisk känsla. En känsla av att vara hemma (snart iallafall) i mitt egna Beirut. Egna hem.
Den känslan jag hade på balkongen i morgonrocken har jag nog inte känt sen jag var typ fjårtis.
Trodde dessutom att jag aldrig någonsin skulle känna så i något annat hem än mitt, mammas & pappas. Det är det mest hemmiga hem som någonsin kommer existera.

Apropå maman o papan så hade jag aldrig klarat att få Beirut fint, den dagen då min garderob är klar o kan göra fint som sagt... Är så jäkla tacksam för hela min familj, för allt fint och allt bra.

Jag höll på att förlora mig i förlorarnas land och gå vilse och tappa fotfästet och hela den visan som vi känner till så väl när jag blev med Beirut en stund där, där när allt skulle ändras och ännu en tid i mitt liv var över.
Den där allt är svart och fult och där tomheten ekar och speglas i allt man säger och gör.
Men jag har lärt mig under alla år som gått, att det blir mindre svart om jag äter, sover och gör sånt jag bestämt att jag vill göra. Eller skall.
Och med allt jag fått till mitt Beirut, med alla stöttande ord och värmande utsträckta händer har jag bytt ut gråtande kolsvarta nätter utan slut till någonting som om jag själv såg någon annan leva det, vara ett vuxet och anständigt liv.
Ett där jag får tappa makaroner i sängen och där jag får hissa ner persiennerna utan att fråga om det är okej eller om jag får äta lite mer makaroner fast jag redan är mätt och ett liv där jag får fisa högt i soffan.
Fast nu fiser jag ju inte, jag är ju en fin flicka... men metaforiskt ;)

Över och ut hälsar Beirut och jag med en bild från den allra första måleristunden i min walkinclooooooset!

Det blir lite lättare med alla ljusslingor, ljusstakar och mys såhär när det närmar sig jul.
Jag har så fina vänner, såna som håller mig på banan.
Det kan bli så märkligt, ibland.
Igår satt jag och var halvvägs iväg i mitt huvud, för ibland tappar man kontrollen över tankarna och då går det undan vill jag lova, och precis när huvudet hade bestämt sig för att strunta i allt fick jag ett så lägligt sms, och sen samtal.
Av en vän.
Utan att han ens visste det, så besparade denna vän mig förmodligen en hel del katastrof.

Istället fick jag vara med i något jag inte räknat med senare på natten och jag bara glömmer hur ont jag får av att stå och se på, när människor som jag tycker så förbenat mycket om blir skadade.
Men jag har inte så mycket styrka eller så många kilon att sätta emot, och det var inte läge för att prata alla ur situationen.
Dessutom är blod inte min starka sida, på sant.
Så jag lappade och lagade trasiga vänner, för att sedan åka hem mitt i dimman, mitt i natten och det lilla jag sov var inte tillräckligt för att orka med skolan idag och helt ärligt så struntar jag i den lite nu såhär på jullovs-kanten.
Jag är färdig med det mesta i arbetsväg. Dessutom var jag orolig.
Färdig...
Det är ord jag aldrig trodde jag skulle använda i skolsammanhang.

Så med bomull i magen, och ludd i hjärnan och ett stänk av stolthet så säger jag godnatt för idag.

When you go with the flow

När vi nästan gått in i december har jag fullständigt totalt kraschlandat.
Jag vet inte om det beror på det ena, det tredje eller det fjärde.
Jag vill ha en förändring.
Jag vill ha livet, så mycket, att jag trasslar in mig i mitt huvud och går vilse där.
Lever inte i nuet.
Gamla tankar cirkulerar i bakhuvudet och det pågår ständiga diskussioner.
Jag vinner, men till priset av att ingenting annat händer i livet eftersom jag endast orkar med bråken med den andra, hon som alla avskydde men som jag trivdes rätt bra med.
Det skrämmer mej lite.
Men jag vet vart jag står, jag står stadigt.
Hur värdelöst och pestigt det än är.
Snart är julen här.
Och jag är jag.
Trött, hatiskt, bitter och tråkig. Blekfet. Kritisk. Ja ni fattar. Självkritisk.
MEN, jag är jag. Ingen annan. Och det är skönt. Att veta. Att jag kan, klara såhär mycket, såhär många känslor och att jag inte spiller mitt liv på onödiga saker.
When the time pass by så att säga.

Home is where heart is

Är hemma igen efter världens bästa vecka i Skövde/Mariestad.
Veckan har kastat ett nytt sken över hela hösten och det ledsna i själen har fått ge vika för ljus och glädje.
Glädje över att ha spenderat alla nätter utom 2 hos fina Kim, där det har tjuvstartats med julpyntet, där vi plöjt igenom bra serier, där vi har skrattat och stojat, lekt med hunden, lagat mat, pysslat och tiotusen mer saker.
Fick verkligen lugn och ro, huvudet fick lov att vara tyst en stund. Och i fredags & lördags blev det inte det gamla vanliga nuskavisupaskallenismåbitar utan vi drack varsitt glas glögg, jag Kim & hennes pojkvän.
Så bra i själen har det varit.
Och natten inatt spenderades i en famn där jag kände mej, där jag alltid har känt mig trygg & välkommen.

Tyvärr måste ju allt bra ta slut någon gång och det gjorde det nu när jag var tvungen att åka hem.
När jag igår sa hejdå till Kim, när vi kramades sådär hårt & länge, när vi fortsatte prata nästan efter bussdörren stängts, eller när jag trasslade mej ur famnen och sa hejdå imorse så sved det till i själen.
Av saknad, av den enorma kärlek jag har till dessa fina vänner som jag träffar så sällan, av sorg över att det kommer dröja innan vi ses igen.
Att komma hem till helveteshålan, tillbaka till skolan och till folk som inte bryr sig eller förstår eller lever på samma planet som mig själv, att komma tillbaka hit fick ner mig på jorden lika snabbt och jag tänker bara kura ihop mig till en boll och gråta mig till sömns.
Över att hösten är så värdelös, över att det är såhär, över att den människa som borde förstå mej och känna mej bättre än någon annan på jorden är den som inte ens frågar hur jag mår eller har haft det.

Det var bra, det var bra tills jag kom hem och jag ångrar att jag åkte hem. Hem till hemmet som inte är mitt hem.