Barfotadagar, saltstänk från vågor på havet, ljumma vindar, värmande lugnande dagar och jordgubbs-självplock.
Det finns där, runt hörnet och jag cyklade ner till havet alldeles för tidigt, eller sent beroende på hur man ser det, denna torsdagsmorgon för att försvinna i det, försvinna i löften om allt det sommaren innebär ett slag.
Men havet är det stora mörka kalla havet ännu.
Kastas tillbaka som en pil till livet och ut ur dimman
Får känna sanden mellan tårna, men det är iskall sand ett datum som idag.
Jag skakar och blir blå om läpparna.
Nu är jag hemma och väntar på att tinas upp, efter ett levande dopp.
Jag frös, tjöt, förbannade allt jag någonsin gjort eller tänkt göra och hytte med näven mot någon själ någonstans.
I iskalla havet.
Havet som väntar på att tinas upp och få avge ett värmande lugn till oss frusna vilsna själar.

Men när jag vilade min iskalla frusna själ i ett likasinnat hav så fann jag äntligen lugnet.
Det är stilla i mig nu här hemma i Beirut, i sängen Diana, precis som havet såg ut när jag lämnade det bakom mig förut.