Idag har jag haft körlektion.
När jag får panik blundar jag och vrålar oftast. Inte när jag kör, eller ja.. det har hänt två gånger. Senast idag..
Mina psykologer har tamejsjutton alltid försökt få mej visa större känsloyttringar än jag vanligtvis gör. T.ex skrika, gråta osv.
Men när jag väl GÖR det, i bilen, när jag blir rädd. Då blir körläraren nervös och säger att jag inte får blunda & skrika.
Förvirringen är nu totalt. Ska jag stämma körläraren eller ska jag stämma psykologerna som lurat i mig att det är okej att skrika när man är rädd?

Snart är det juni.
Solen skiner om dagarna och min själ dansar tango samtidigt som den hoppar bungyjump.
Det är inga jämna plågor i mitt liv, inte.
Det är på toppen av berget till djupaste dalen. På nollkick.
Nu är det neråt, just denna sekund eftersom jag är rastlösast i världen och uttråkad och blek.
Blekast i världen nästan, inte svart som synden, trots att jag är syndare nummer ett.
Blek, småfet och med hårigaste benen i världen.
Mycket värld.
Mycket jag.
Jävla sverige, sommar och korta shorts.

Om ni bara kunde blunda.

Håhåjaja, helgen var episk åtminstone.
Mycket öl, parkhäng, lite fotboll, mycket smulian och felicia och bara allmänt... må bättre än alla andra.
Stå över alla andra.
Önskar man kunde ha det sådär jämt! Saknar packet så att varenda cell i min kropp ... jagvetintevadungefär.
Och jag önskar ibland att man hade valt annorlunda och kanske stannat upp och tänkt innan man handlade.
Men jag jobbar inte så, så att jag gör det denna gång kanske innebär ett sjuhelsikes framsteg.
Även om tristessen sliter på själen.

När du desperat kryper intill vem som helst, bara för att få en stunds känsla av liv igen.

A heart lika yours in a time like this.

Jag har återupptagit en gammal kärlek.
Den rostar aldrig den gamla kärleken, dom som säger det ljuger liksom inte!
Det är mina fyrbenta små vänner, uppe i grannens stall.
Första gången jag red Gunwald var jag fruktansvärt nervös. Jag dog nästan och fick sitta och ta väldigt, väldigt djupa andetag för att inte börja hyperventilera.
Inte blev det bättre av att han trampade ner i ett tjälskott heller, sjönk snabbt och långt gjorde han.
Men ju längre vi red desto mer lugnade jag mig.
Efter den ridturen har jag nog inte gjort mycket annat än att hänga i stallet.
Jobbar.
Övningskör.
Är i stallet.
Håhåjaja, och nu ska jag snart jobba. Vill inte alls egentligen, vill ge mej ut på äventyr. Ut och trava i skogen, barbacka.
Eller rida Modesty, tävlingshästen som skrittar fortare än blixten slår ner.

Förresten så övade jag och min körlärare på att tvärnita igår. Gasade på rätt bra, så fort hon klappade i händerna skulle jag stå på bromsen... Där snackar vi adrenalinkick! Jisses amalia... Så roligt! Eftersom det var övning och inte på riktigt då ju, såklart... Hihi.

Har dessutom sett tonvis med citronfjärilar, Annies "tecken" som hennes mamma sa...
Så jag var tvungen att skriva ett mejl till A:s mamma. Kändes fint, har tänkt göra det länge.

Som sagt, annars händer inte mycket, jag har mina gamla vanliga ticks, förstör bra saker, är snäsig för att jag har ångest och huvudvärk för att jag tänker så det knakar, alternativt dansar mig igenom dagarna.
Mellanting, vad är det? :)

4 år tror jag det var vi sa... hahaha, orkar inte med mig själv. Tur det finns likasinnade själar.