Snart är det juni.
Solen skiner om dagarna och min själ dansar tango samtidigt som den hoppar bungyjump.
Det är inga jämna plågor i mitt liv, inte.
Det är på toppen av berget till djupaste dalen. På nollkick.
Nu är det neråt, just denna sekund eftersom jag är rastlösast i världen och uttråkad och blek.
Blekast i världen nästan, inte svart som synden, trots att jag är syndare nummer ett.
Blek, småfet och med hårigaste benen i världen.
Mycket värld.
Mycket jag.
Jävla sverige, sommar och korta shorts.

Om ni bara kunde blunda.

Håhåjaja, helgen var episk åtminstone.
Mycket öl, parkhäng, lite fotboll, mycket smulian och felicia och bara allmänt... må bättre än alla andra.
Stå över alla andra.
Önskar man kunde ha det sådär jämt! Saknar packet så att varenda cell i min kropp ... jagvetintevadungefär.
Och jag önskar ibland att man hade valt annorlunda och kanske stannat upp och tänkt innan man handlade.
Men jag jobbar inte så, så att jag gör det denna gång kanske innebär ett sjuhelsikes framsteg.
Även om tristessen sliter på själen.