Grönkål & muljust

Julafton är över för i år.
Jag har haft känslorna på avstånd, inte velat gå i klinch med det där.
Det har varit mysigt, jag har mått bra, men julkänslan fick hålla sig ur vägen för hade jag släppt in den hade nog allt och lite till kommit fram.
Och vem vill släppa fram liken i garderoben vid högtider då man ska vara lycklig?
Inte jag iallafall, utan det fick stå ett par meter bort.
Och så njöt jag av god muljat och underbart umgänge med familj, istället för att julkänsla mig.

Anyhows, idag är det juldagen och jag har skippat festerna & krogköerna.
Har ändå bara dåliga minnen från denna dag, t.ex vaknade jag upp på sjukhuset förra året, året innan dess minns jag inte, och så vidare i all oändlighet.
Så jag tog det kloka, mogna och vuxna beslutet att åka hem till MoF för att invänta min fina pojkvän som trillar in någon gång inatt.
Jag är så kär och lycklig, kär och galen och helt upp över öronen lost in space.
Han är allt jag har velat ha och lite till.
Min bästa vän, den snyggaste killen jag vet, den roligaste jag vet oooch så vidare.
Idag åt han & jag julmat med hans fina mamma, och drack ett glas vitt. Sen åkte jag hem, som sagt, håller den här dagen på avstånd också.

Nu ska jag inte tråka ut er med kärleksförklaringar eller så utan här kommer lite kort istället.

Träffade mina fina, saknade underbara tjejkompisar ute häromdagen!

Dagen innan julafton var Baronen lat och låg ner när han åt.

<3

Dopp i grytan med Maman, Papan & Ännet <3

Syster yster

<3

Härliga, älskade la famillia under julklapps-utdelning

Julpusslet lades, traditioner återupptogs.

Jag var som en enda stor julklapp hela jag. Julklapp med tatueringar...

Idag myser jag och Baronen, tills Victor ramlar in!

Kolavippen

Vet inte om det är pms, eller ryggontet eller hela fenomenet jul som spökar i mig.
Det kanske är lite av allting.

Hur som haver så har jag idag klätt våran julgran här hemma.
Läst lite Bilbo.
Tvättat lite.
Nu ska jag strax duscha, även om jag inte orkar.
Hade jag bara behövt duscha hade det varit rätt lugnt, men nu måste jag även raka benen och sånt lattjo.
Jag har lite för ont i ryggen för att krångla med detta egentligen...
Sova får man inte göra än heller, klockan är bara sju. Jisses alltså, tant Karin har börjat komma fram alltmer!

Låt mej leva lycklig

Jag fryser ända in i benmärgen.
Då har vi ändå 20 grader varmt inomhus.
Jag har pippi långstrump-tröja på mig, raggsockar och pyjamasbyxor.
Men jag fryser.
Jag fryser ju aldrig annars.
Har gått utan vantar i alla dessa minusgrader vi haft, och i snöyran, och nu när det har regnat bort och är plusgrader ute då är det så dags att börja frysa.
Jag kanske får böta för att jag gått utan vantar nu.

Jag är fruktansvärt godissugen, eller sugen på någonting gott, men vet inte vad. Jag misstänker starkt att jag snart kommer plågas av det kvinnliga fenomenet menstruation om inte så lång tid.
 Man kan tycka att kroppen skulle ha vant sig och börjat samarbeta med sig själv efter x antal år av pms & smärtor.
Men icke!
Folk påstår kroppen är smart.
Jag håller inte med.

Hur som haver, nu ska jag frysa lite till, ångesta mig över pengarna som rinner genom fingrarna på mig såhär i juletider.
Ska nog när jag tänker efter gå och lägga mig i fosterställning en sväng och ha ångest över hela påhittet jul.
Jag börjar ångra mig, jag vill inte fira någon jul.
Har ändå ingen julstämning, jag har kopplat av den känslan av väldigt förklarliga själ.
Får väl ge det ett par år så kanske den återkommer.
Eller så läser jag Bilbo, eftersom jag fick boken av Victor så jag kan få läsa den innan vi ser filmen.

Valet är ju rätt lätt, orkar inte ha någon nedrans ångest :)

Värdelösa barns dag

Jag läste precis fel i min almanacka. Jag läste, istället för Värnlösa barns dag, Värdelösa barns dag.
För er som inte vet så infaller detta den 28:e december.
Värdelösa barns dag, det hade kanske varit någonting att införa... Jag menar, hur många känner sig inte värdelösa egentligen? Och hade dom då fått en helt egen dag så kanske dom hade känt sig lite sedda ändå.

Hahaha.

Nej, på riktigt, jag behöver sova. Idag har varit en lång dag. Konstig sömn inatt där jag drömde att jag åt middag med henne som jag ska på anställningsintervju med den 8:e och att vi kände varandra, så jag tänkte ju bara; shit! Hon kommer aldrig anställa mig när hon vet vem jag är..
Men middagen flöt på riktigt bra och jag var till sist nästan säker på att hon glömt av vem jag var och skulle anställa mig.
Hur det gick vet jag inte, eftersom klockan ringde. Självklart stängde jag av alarmet, jag är ju mer död än levande på mornarna. Men jag försöker hoppas och intala mig att detta var ett tecken på att vem jag än har varit så spelar det ingen roll om jag inte berättar det.
Tur att pappa kom och väckte mig.

Hur som haver, imorgon är det lucia . Eller som herrn så vackert förklarade det för mig häromdagen; "hon med ljus i håret och glitter och daadadadananana sångsång lull lull"
Precis, spot on där!
Jag börjar jobba redan kvart över 7 imorgon på förskolan, hoppas på många pepparkaksgubbar/gummor, lucior och stjärngossar. Tomtar höll jag på att glömma med.
Och självklart snälla barn, för jag behöver lite energi till jul på liseberg med Victor på eftermiddagen.

Jajustdetja, jag glömde.
Jag träffade en människa på stan för en vecka sedan ungefär, en människa som gjort mig så illa ända in i benmärgen och denna personen var kvar i mitt liv långt efter att det hade hänt för han tillhörde en del av familjen som jag var en del utav ett tag.

Det satte igång många olika känslor i mig som jag inte trodde jag haft och det är väl fortfarande så att jag inte förstått vad som hände eller varför och ursäktar det hela på många sätt och vis.
Jag stod, väluppfostrad och snäll som jag är, och var trevlig mot honom, återigen, all over igen liksom och jag ville egentligen bara sparka honom och springa därifrån men så ursäktade min hjärna honom med att han faktiskt var full och jag kanske gjorde någonting fel eller jag vet inte men jag pratade om det igår, för jag har kunnat säga det högt nykter har jag märkt och om man tar fram troll i solen spricker dom fast det här trollet kan nog inte spricka.

When the heart guides the hand

Allting är precis som det ska vara med julen som står för dörren och jag står med en helt ny uppdaterad garderob tack vare att Livisen rensat ur sin garderob och att jag passar i kläderna som är för små för henne och sen har jag världens finaste pojkvän i mitt liv och jag är så glad fast samtidigt är det hemskt jobbigt med mörkret som envisas med att hänga efter mig och jävlas med mig.

Dessutom kommer jag få sova ensam inatt för herrn är iväg och jobbar och han åkte redan i måndags så igår åkte jag till Falkenberg för att slippa sova ensam & Livisen & jag bakade lussekatter pizzabullar och kanelbullar samtidigt som vi avhandlade halva våra liv och hemligheter med varandra samtidigt som vi drack ett glas vin och jag vaknade med armarna om Olivia för jag trodde att jag sov med Victor.

Jag är nervös för att jag ska på anställningsintervju den 8 januari och jag vill bara ha det överstökat och få det där NEJ:et som man alltid får fast jag vill ju få ett JA men det går väl inte, i värsta fall får jag åka till Norge och jobba på förskola där för det råder brist på folk och jag vill tjäna pengar och jag vill ha ett svensson-liv nu på en gång för jag är redo för det.

Jag har väntat alldeles för länge.

Jag har väntat alldeles för länge för att släppa på spärrar som jag har.
Jag har inte varit såhär fjantig, cheesy, nykär och töntig någonsin tror jag.
Samtidigt är jag livrädd, för ofta när jag släpper lite och tror att jaha men det här kommer nog gå bra ska du se och ger mig en klapp på axeln så går det käpprätt åt helvete och det är det sista jag vill och jag tar inte in sakerna han säger till mig för jag vågar inte tro på det riktigt.
Fast jag försöker faktiskt öva på att inte tro att allt är ett spel och att alla inte är ute efter att knäcka mig, göra mig till stoft så som det har varit förr utan jag försöker tänka positivt och skiter det sig så är det inte hela världen fast det är det ju och det är såhär min hjärna fungerar för medans hjärtat dansar tango så dansar hjärnan twist och tror & tror inte och är lite sant eller falskt eller mer som trögflytande tjära.

Valley of the dolls

Somnade redan klockan 8 igår kväll.
Jag var nog tröttare än jag velat inse.

Nackdelen med att somna så tidigt en fredag är ju såklart att man vaknar runt tolvtiden och är jätteförvirrad.
Låg vaken ett par timmar, somnade om, vaknade till & smsade med folk som var vakna (fördelen med fredagar, alla är vakna länge) för att somna om och vakna vid sju.

Egentligen har jag ingenting att skriva om, snön ligger vit och fin utanför och idag kommer herrn hem igen.
Så jag är glad.
Dansar omkring i huset, ensamhemma-regel no.1 som gäller.
Maman & papan är nämligen inte hemma.
Ensamhemma regeln lärde Stalin mig när hon var min boendestöjdare. Det enda vettiga en "övermakt"/myndighetsperson/stat-anställd" lyckats lära mig.
Man måste ha tv eller musik på när man är ensam hemma, så man inte känner sig så ensam.
Märkligt nog fungerar det. För jag satt alltid på Åkaren helt ensam och stirrade in i väggen och hade panik.
Tills Stalin lärde mig detta, då kunde jag vara hemma i någon timme utan att få panik i alla fall haha.

Nu blir det kaffe, en cigarett och så hoppas vi på att tiden springer iväg så jag kan få träffa någon som jag saknat.

Homewrecker

Alla går i väntans tider, vi alla väntar på stora, större saker än vanligt.

Jag håller tummar & tår, krampaktigt för att vi alla ska få det vi önskar oss mest.
Om kvällarna knäpper jag mina händer, och ber till vad som än kan finnas som vill lyssna.
Jag ber om liv, ljus & kärlek. Om en mening i mörkret. Om lycka.
Men inte för min egna skull längre, utan för andras.
En tid handlade det alltid om mig själv, när det varit som mörkast var det saker jag jag och åter jag önskade mig.
Men nu vet jag bättre, att det finns viktigare saker. Andra som önskar mer.
Andra som är värda mer.

Jag har allting jag kan önska mig. Jag har min lilla katt, jag har vänner, jag har min familj & jag håller mig på banan.
Jag står lite stadigare. Jag blåser inte omkull, även om det går upp & ner varje sekund.
En sekund är jag så lycklig att jag spricker, andra är jag så långt ner att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv.
Som idag, efter en natt fylld med mardrömmar som jag inte minns mer än ett litet fragment av, men jag har gått runt i en dimma resten av dagen.
Arg.
Frustrerad.
Obehagskänslan har funnits med hela dagen.

Vi har haft föreläsning hela dagen på Eductus.
Om kost & hälsa.
Jag fixade att koncentrera mig i 5 sekunder.
Sen satt jag av resterande 6 timmar och 55 sekunderna.

Jag kräks om någon pratar om vad man ska äta för att må bra, men samtidigt lite svävande & klämkäckt säger "DET FINNS INGA RÄTT ELLER FEL".
Nej men stå för farao inte och säg det då? Hon stod vid tavlan och sa vad hon tyckte var rätt, prackade på oss sin propaganda om kost.

När dessutom varenda brud i rummet har kräkts upp maten, lidit av grova ätstörningar, eller för den delen övervikt med.
Tro mig kära lilla fröken präktig framför tavlan, lilla hästtjejen som hållit aerobics-pass, som läst kurser på högskola om kost & hälsa och arbetat med elitidrottare.
VI ÄR INGA ELITIDROTTARE, VI VILL BÖRJA ARBETA, VI SKITER I DIN MAGISTEREXAMEN.
VI VET VAD MAN SKA ÄTA FÖR ATT MÅ OKEJ, VI HAR BLIVIT MATADE MED DET I HELA VÅRA LIV.

Det hörs ett namn över vitklädda landskap
Det hörs en röst som är saknad
Det bultar till i ett flämtande hjärta
Det piper till i telefon
Det är visst nån som är tillbaka

Precis, precis så är det.

Jag väntar på Arne Dahl på tv:n, jag har adventsfikat men trött tjej som jag var så var jag osocial mest hela tiden.
Har umgåtts slut på mig den sista tiden. Intensiva dagar, men nu får jag lite tid för mig själv framöver.
Det är lite tomt, och jag saknar ihjäl mig men tiden går nog fort.
Det är adventsfint i huset och jag är glad, över att kunna vara med och se det, uppleva det, känna känslan.
Kylan biter i kinderna och jag har solsken i blick.

Jag är verry mutch alajv dessa dagar.