Jag har rest mig ännu en gång, men jag blir mer och mer rädd för varje gång. Rädd för att gå så långt i mina skor att jag inte hittar tillbaka till stigen. Rädd för att alla skall förlora hoppet, tron och kärleken till mig.
Fast allra mest är jag rädd för att förlora mig själv och inte förstå eller märka när allting förändras. Att jag aldrig ska hitta hem men inte sakna mitt hem, mitt sanna jag.

Jag önskar att denna lott med att vara en som fallit, en som levt på kredit hade varit någon annans lott.
Jag önskar livet ur mig i hopp om att få byta bort denna orättvisa med misär och skuld och skam. Jag önskar att jag hade lyssnat, på mamma, socialen och varenda människa som bett mig göra om och göra rätt lite tidigare.
Jag önskar så att jag inte alltid var tvungen att göra mina egna misstag för att tro på att.det faktiskt är misstag.

Det är en kraft starkare än någon annan,och det är mer skrämmande än något annat jag varit med om i mitt liv att vakna upp och inse att jag inte ens hade insett själv att jag var så illa ute. Att inse att jag inte längre hade makt att ta tillbaka kontrollen som jag gjort så många gånger förr, att det styrde varje millisekund så stenhårt.
Att inte se något annat val än att fortsätta.för begäret är så starkt att man dör själsligen utan.

Jag är kvar i begäret, misären och tänket. Jag är ifrån det men jag är kvar i det och jag önskar så, att jag kunde fått slippa vetskapen om hur detta livet är, att någon annan var allt jag är och inte jag. Det är så orättvist, det är så orättvist och förjävligt och värdelöst så hälften vore nog.
Ändå fortsätter jag kämpa, fast att jag helst hade gett upp och gett bort denna lott till någon annan även om jag knappt önskar min värsta fiende detta helvete. Jag fortsätter kämpa för att jag fortfarande hittade hem, även om det var en hård väg denna gången och med lite ganska mycket hjälp på traven. Jag fortsätter kämpa för att jag inte vill genomleva mina största rädslor.
Jag ska stanna här, bland vänner, familj och ljus. Även om jag får påminna mig flera gånger om dagen om varför.
Även om jag flera gånger om dagen omprövar mitt beslut så vinner jag ju faktiskt fler gånger än jag förlorar. Vet ju dessutom att ju längre tid som går, desto lättare blir det.
Så lätt att man tids nog glömmer minnet av misären, glömmer bort det dåliga och glömmer av att "bara en gång" inte fungerar. Men denna gången, så hoppas jag, ber till allt som finns, om att jag aldrig ska glömma och tro att en gång fungerar. Jag ber om styrka att hålla hela vägen och dessutom få njuta lite av själslig frid på vägen.