When you go with the flow

När vi nästan gått in i december har jag fullständigt totalt kraschlandat.
Jag vet inte om det beror på det ena, det tredje eller det fjärde.
Jag vill ha en förändring.
Jag vill ha livet, så mycket, att jag trasslar in mig i mitt huvud och går vilse där.
Lever inte i nuet.
Gamla tankar cirkulerar i bakhuvudet och det pågår ständiga diskussioner.
Jag vinner, men till priset av att ingenting annat händer i livet eftersom jag endast orkar med bråken med den andra, hon som alla avskydde men som jag trivdes rätt bra med.
Det skrämmer mej lite.
Men jag vet vart jag står, jag står stadigt.
Hur värdelöst och pestigt det än är.
Snart är julen här.
Och jag är jag.
Trött, hatiskt, bitter och tråkig. Blekfet. Kritisk. Ja ni fattar. Självkritisk.
MEN, jag är jag. Ingen annan. Och det är skönt. Att veta. Att jag kan, klara såhär mycket, såhär många känslor och att jag inte spiller mitt liv på onödiga saker.
When the time pass by så att säga.

Home is where heart is

Är hemma igen efter världens bästa vecka i Skövde/Mariestad.
Veckan har kastat ett nytt sken över hela hösten och det ledsna i själen har fått ge vika för ljus och glädje.
Glädje över att ha spenderat alla nätter utom 2 hos fina Kim, där det har tjuvstartats med julpyntet, där vi plöjt igenom bra serier, där vi har skrattat och stojat, lekt med hunden, lagat mat, pysslat och tiotusen mer saker.
Fick verkligen lugn och ro, huvudet fick lov att vara tyst en stund. Och i fredags & lördags blev det inte det gamla vanliga nuskavisupaskallenismåbitar utan vi drack varsitt glas glögg, jag Kim & hennes pojkvän.
Så bra i själen har det varit.
Och natten inatt spenderades i en famn där jag kände mej, där jag alltid har känt mig trygg & välkommen.

Tyvärr måste ju allt bra ta slut någon gång och det gjorde det nu när jag var tvungen att åka hem.
När jag igår sa hejdå till Kim, när vi kramades sådär hårt & länge, när vi fortsatte prata nästan efter bussdörren stängts, eller när jag trasslade mej ur famnen och sa hejdå imorse så sved det till i själen.
Av saknad, av den enorma kärlek jag har till dessa fina vänner som jag träffar så sällan, av sorg över att det kommer dröja innan vi ses igen.
Att komma hem till helveteshålan, tillbaka till skolan och till folk som inte bryr sig eller förstår eller lever på samma planet som mig själv, att komma tillbaka hit fick ner mig på jorden lika snabbt och jag tänker bara kura ihop mig till en boll och gråta mig till sömns.
Över att hösten är så värdelös, över att det är såhär, över att den människa som borde förstå mej och känna mej bättre än någon annan på jorden är den som inte ens frågar hur jag mår eller har haft det.

Det var bra, det var bra tills jag kom hem och jag ångrar att jag åkte hem. Hem till hemmet som inte är mitt hem.