Är hemma igen efter världens bästa vecka i Skövde/Mariestad.
Veckan har kastat ett nytt sken över hela hösten och det ledsna i själen har fått ge vika för ljus och glädje.
Glädje över att ha spenderat alla nätter utom 2 hos fina Kim, där det har tjuvstartats med julpyntet, där vi plöjt igenom bra serier, där vi har skrattat och stojat, lekt med hunden, lagat mat, pysslat och tiotusen mer saker.
Fick verkligen lugn och ro, huvudet fick lov att vara tyst en stund. Och i fredags & lördags blev det inte det gamla vanliga nuskavisupaskallenismåbitar utan vi drack varsitt glas glögg, jag Kim & hennes pojkvän.
Så bra i själen har det varit.
Och natten inatt spenderades i en famn där jag kände mej, där jag alltid har känt mig trygg & välkommen.
Tyvärr måste ju allt bra ta slut någon gång och det gjorde det nu när jag var tvungen att åka hem.
När jag igår sa hejdå till Kim, när vi kramades sådär hårt & länge, när vi fortsatte prata nästan efter bussdörren stängts, eller när jag trasslade mej ur famnen och sa hejdå imorse så sved det till i själen.
Av saknad, av den enorma kärlek jag har till dessa fina vänner som jag träffar så sällan, av sorg över att det kommer dröja innan vi ses igen.
Att komma hem till helveteshålan, tillbaka till skolan och till folk som inte bryr sig eller förstår eller lever på samma planet som mig själv, att komma tillbaka hit fick ner mig på jorden lika snabbt och jag tänker bara kura ihop mig till en boll och gråta mig till sömns.
Över att hösten är så värdelös, över att det är såhär, över att den människa som borde förstå mej och känna mej bättre än någon annan på jorden är den som inte ens frågar hur jag mår eller har haft det.
Det var bra, det var bra tills jag kom hem och jag ångrar att jag åkte hem. Hem till hemmet som inte är mitt hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar