Nej.
Det är inte roligt att leva.
Du måste duscha, äta, jobba, städa, sova.
Däremellan måste du dessutom bete dig som folk.
Jag är inte på humör för det.
Så jag grisar på. För att livet ska bli lite mer värt att leva just nu.

Jag menar på fullaste allvar, varför måste man duscha? Varför måste man försöka att vara som folk när man ändå inte är det?
Tyvärr duschade jag ändå.
Se vad samhället gör med mig.
Tvingar mig till hygien. Vafaaaan.

2 dagar utan jobb och jag river snart väggarna här hemma.
Jag pluggar körkortsteori istället & myser med Baronen.
Stackaren har krage runt huvudet och han har deppat ihop totalt.
Men det är rätt skönt, vi matchar våra sinnesstämningar totalt.

Han är mannen i mitt liv & jag är crazy cat-lady forever and ever.
Den andra mannen i mitt liv väntar nog bara på att jag ska öppna upp och säga hej och välkommen till mitt liv, vårt liv.
Men ju mer jag tycker om någon, desto större avstånd.
Ju farligare, desto längre ifrån håller jag mig.

Tur att denna mannen i mitt liv har lite hjärna och förstår.
Även om jag anar att det inte är jätteroligt.
Det är det ju inte för mig heller, jag önskar att jag var sådär mysigospussochkram

KOM HÄR SÅ KLÄNGER VI PÅ VARANDRA TILLS VI VUXIT IHOP FÖR DET ÄR SÅ MAN GÖR NÄR MAN ÄR KÄR.
Helst skall våra barn hänga i öronen på oss också för att ALLA skall se att vi trivs ihop.

SEN KAN VI JU GIFTA OSS OCH SE HUR MÅNGA LIKES VI FÅR, OCH NÄR VI INTE FÅR FLER GRATTIS FÖR ATT VI GIFT OSS KAN VI JU SKILJA OSS FÖR ATT FÅ ÄNNU MER INTERNETSYMPATI.
Hej och välkommen till min värld av mentalt störda ex.
Jag skrattade åt det och satte sedan skrattet i halsen för det kunde varit jag.

Som sagt, tack Baronen för du finns i mitt liv.

The rise of a king and the fall of a queen.

Bubbelplast runt hjärtat.
Ingen dans i månskenet.
Om nätterna bråkar jag med historia.
Så många ja jag sagt.
För att ett nej aldrig hade tagits emot.

Jag trivs inte med att helt plötsligt minnas.
Det var bättre med luddet.
Stoppar nog tillbaka bomullen i hjärnan.

En grönvit dag.

St: Patricks day idag, den 17 mars 2013.
En grönvit dag blev det.
Den är inte över än.
Jag har insett att jag inte skall titta på sport.
Nerverna ligger på utsidan och jag har inte bara bitit på naglarna till SM-guld finalen i bandy mellan Hammarby-Sandviken utan jag har tuggat på hela knytnäven.
Jag har fortfarande lite ont i magen efter spänningen.
Men det blev grönvitt guld och SAIK ledde inte en endaste gång.

I hockeyn är Hammarby dessutom efter idag klara för division ett och klockan 19.00 drar handbollen igång där det kommer kämpas för en slutspelsplats.

Hur som haver.
Idag har jag haft Lilla My tofs i håret och älskade moster från Norrland på besök.
Min själ dansar tango av sådana solskensbesök och särskilt när jag får lov att kastas tillbaka till världens bästa tid i mitt liv.
 Skoter, snö, hundar och gemenskap.
Jag önskar det kunde få bli så igen, och nu laddar jag för körkort så jag kan komma dit och hälsa på snarast.
Over N out!

Det är få bra dagar.
Det är ingen balsam i själen.
Det är inte nog med kraft att gå ut.
Jag kliar tills det blöder.
Jag ser mig som någon annan som jag inte tycker om.
Jag önskar det var förr.
Då kunde jag hantera verkligheten på distans.

Nej, nu förväntas det att man ska sprudla av lycka och kommentera vårvädret och jag som bara avskyr alla starter på varenda årstid för jag är så konservativ och en riktig torris som inte klarar av förändringar och framförallt inte folk för folk gör mig galen.

Jag är glad att jag har min lilla katt, min lille Baronen fismisen kissekatten lillskiten för han är mitt hjärtegull och såklart får han bo inne så mycket han vill nu när han blivit kastrerad för han behöver det.

Jag, jag hade behövt en livstids ledigt, iförd mjukiskläder med endast mig själv som sällskap.
Sällskap, det är fanatiskt otroligt inte min grej.
Usch.