Tar avstånd
Murar vidare
Murar negativt
Målar svart
Obildad i vitmåleri efter slentrian
Murar kedjar låser sågar
Avstånd avstånd drunknar i murbruk
Ensam är stark fast ensam är ensam och dekaredansen valsen är gammal och hjulspåren nötta.
Limbon i ingenmanslandet ångesten i ensamheten och rädslan över flersamhet
Återhållsamt sparsamt ledsamt.
Leda. Livsleda.

Jag har rest mig ännu en gång, men jag blir mer och mer rädd för varje gång. Rädd för att gå så långt i mina skor att jag inte hittar tillbaka till stigen. Rädd för att alla skall förlora hoppet, tron och kärleken till mig.
Fast allra mest är jag rädd för att förlora mig själv och inte förstå eller märka när allting förändras. Att jag aldrig ska hitta hem men inte sakna mitt hem, mitt sanna jag.

Jag önskar att denna lott med att vara en som fallit, en som levt på kredit hade varit någon annans lott.
Jag önskar livet ur mig i hopp om att få byta bort denna orättvisa med misär och skuld och skam. Jag önskar att jag hade lyssnat, på mamma, socialen och varenda människa som bett mig göra om och göra rätt lite tidigare.
Jag önskar så att jag inte alltid var tvungen att göra mina egna misstag för att tro på att.det faktiskt är misstag.

Det är en kraft starkare än någon annan,och det är mer skrämmande än något annat jag varit med om i mitt liv att vakna upp och inse att jag inte ens hade insett själv att jag var så illa ute. Att inse att jag inte längre hade makt att ta tillbaka kontrollen som jag gjort så många gånger förr, att det styrde varje millisekund så stenhårt.
Att inte se något annat val än att fortsätta.för begäret är så starkt att man dör själsligen utan.

Jag är kvar i begäret, misären och tänket. Jag är ifrån det men jag är kvar i det och jag önskar så, att jag kunde fått slippa vetskapen om hur detta livet är, att någon annan var allt jag är och inte jag. Det är så orättvist, det är så orättvist och förjävligt och värdelöst så hälften vore nog.
Ändå fortsätter jag kämpa, fast att jag helst hade gett upp och gett bort denna lott till någon annan även om jag knappt önskar min värsta fiende detta helvete. Jag fortsätter kämpa för att jag fortfarande hittade hem, även om det var en hård väg denna gången och med lite ganska mycket hjälp på traven. Jag fortsätter kämpa för att jag inte vill genomleva mina största rädslor.
Jag ska stanna här, bland vänner, familj och ljus. Även om jag får påminna mig flera gånger om dagen om varför.
Även om jag flera gånger om dagen omprövar mitt beslut så vinner jag ju faktiskt fler gånger än jag förlorar. Vet ju dessutom att ju längre tid som går, desto lättare blir det.
Så lätt att man tids nog glömmer minnet av misären, glömmer bort det dåliga och glömmer av att "bara en gång" inte fungerar. Men denna gången, så hoppas jag, ber till allt som finns, om att jag aldrig ska glömma och tro att en gång fungerar. Jag ber om styrka att hålla hela vägen och dessutom få njuta lite av själslig frid på vägen.

Barfotadagar, saltstänk från vågor på havet, ljumma vindar, värmande lugnande dagar och jordgubbs-självplock.
Det finns där, runt hörnet och jag cyklade ner till havet alldeles för tidigt, eller sent beroende på hur man ser det, denna torsdagsmorgon för att försvinna i det, försvinna i löften om allt det sommaren innebär ett slag.
Men havet är det stora mörka kalla havet ännu.
Kastas tillbaka som en pil till livet och ut ur dimman
Får känna sanden mellan tårna, men det är iskall sand ett datum som idag.
Jag skakar och blir blå om läpparna.
Nu är jag hemma och väntar på att tinas upp, efter ett levande dopp.
Jag frös, tjöt, förbannade allt jag någonsin gjort eller tänkt göra och hytte med näven mot någon själ någonstans.
I iskalla havet.
Havet som väntar på att tinas upp och få avge ett värmande lugn till oss frusna vilsna själar.

Men när jag vilade min iskalla frusna själ i ett likasinnat hav så fann jag äntligen lugnet.
Det är stilla i mig nu här hemma i Beirut, i sängen Diana, precis som havet såg ut när jag lämnade det bakom mig förut.

Just i skrivande stund tappar jag makaroner i sängen, min säng, den alldeles egna. I den sängen där jag sover väldigt väldigt tryggt. Häromdagen när jag var så arg på folk och inte orkade med dom, så tog jag min lilla fina röda cykel och cyklade hem till Beirut , som jag döpt min lägenhet till för den som inte visste.
Jag kröp i min morgonrock, den rosa jag haft i alla år, och åt frukost på balkongen och satt där tills jag skulle börja jobba.
Och för första gången i hela mitt 23 - snart 24 - åriga liv gjorde jag någonting i mitt hem med en lugn, harmonisk känsla. En känsla av att vara hemma (snart iallafall) i mitt egna Beirut. Egna hem.
Den känslan jag hade på balkongen i morgonrocken har jag nog inte känt sen jag var typ fjårtis.
Trodde dessutom att jag aldrig någonsin skulle känna så i något annat hem än mitt, mammas & pappas. Det är det mest hemmiga hem som någonsin kommer existera.

Apropå maman o papan så hade jag aldrig klarat att få Beirut fint, den dagen då min garderob är klar o kan göra fint som sagt... Är så jäkla tacksam för hela min familj, för allt fint och allt bra.

Jag höll på att förlora mig i förlorarnas land och gå vilse och tappa fotfästet och hela den visan som vi känner till så väl när jag blev med Beirut en stund där, där när allt skulle ändras och ännu en tid i mitt liv var över.
Den där allt är svart och fult och där tomheten ekar och speglas i allt man säger och gör.
Men jag har lärt mig under alla år som gått, att det blir mindre svart om jag äter, sover och gör sånt jag bestämt att jag vill göra. Eller skall.
Och med allt jag fått till mitt Beirut, med alla stöttande ord och värmande utsträckta händer har jag bytt ut gråtande kolsvarta nätter utan slut till någonting som om jag själv såg någon annan leva det, vara ett vuxet och anständigt liv.
Ett där jag får tappa makaroner i sängen och där jag får hissa ner persiennerna utan att fråga om det är okej eller om jag får äta lite mer makaroner fast jag redan är mätt och ett liv där jag får fisa högt i soffan.
Fast nu fiser jag ju inte, jag är ju en fin flicka... men metaforiskt ;)

Över och ut hälsar Beirut och jag med en bild från den allra första måleristunden i min walkinclooooooset!