Down by the water.

Tvättmaskinen låter alldeles för högt, kattungen sprang runt för mycket, många kommer ta detta som en törn i sidan och jag vet inte hur jag ska göra nu.
Eller jag vet visst, jag har redan gjort det och nu slår jag in på en annan bana, ett annat spår och fast jag har lyckats göra någonting jag ville skjuta upp tills det rann ut i sanden så är jag inte så glad för det gör ont att göra någon annan illa och det var aldrig meningen.

Jag lyssnar på musik, tvättar, med grusiga ögon för jag är trött efter att ha sovit alldeles för lätt och väckt mig själv av prat och skratt och mummel och någon har rört sig mycket inatt och redan vid fem var jag klarvaken fast jag somnade vid ett så jag väntade på alarmet på klockan.
Men innan det ringde vaknade någon och vi pratade och flamsade och jag önskar att jag visste någonting men det gör jag inte och vem är jag nu?

Jag glömde, i drömmen, min regnbågsfärgade väska i rainbow på Liseberg, och jag försökte gå upp i en nedåtgående rulltrappa men kom ingenvart och stressade över min fina kvarglömda väska där uppe i karusellen.
Och det var läskiga karuseller vi åkte i, jag minns inte vem jag var med, men jag var rädd och tänkte bara på min regnbågsfärgade väska på hjul och när nöjesparken stängde försökte jag ännu en gång gå upp i rulltrappan som gick nedåt.

I verkliga livet kanske jag har gjort någonting någon aldrig kommer komma över, men jag har tagit ett stort steg för mig själv och jag är påväg framåt igen fast det känns ont och fast det är grått och trist och fast jag kommer bli ensam och veta att jag sårat någon illa.
Men till våren, om jag har tur, börjar jag på folkhögskola igen, och jag håller tummarna för att jag någon gång blir nöjd med det jag har.
För man får inte dricka vin varje dag, man får inte fly för man ska stanna i känslan och jag tycker det är så jävla orättvist för visst borde man få ta till varje medel som finns för att må bra men man får inte det så istället ska jag hänga tvätt nu och hoppas jag gjort rätt.

Jag är sorgen du bär inom dig.

Vi sågs över en öl igår, pratade gamla minnen, skrattade, var allvarliga, och det var en fin kväll och jag var glad.Ångesten hade ätit upp mig hela dagen igår och det var så skönt att bara släppa allt och ta in glädjen och värmen i återseendet.


Det är trassligt, det är livet, jag får väl bara acceptera att det är såhär.
Jag har väntat i flera år på det här, och nu kommer det, på en så fruktansvärt illa vald tidpunkt.
Men korten, mammas kort, som jag ibland kommer ihåg att titta på och som ibland kan passa in. Dom passade idag.
Jag fick två, det ena trillade med och jag kände att det kanske ville vara med det också.

"Du besitter all den styrka du behöver. Min gåva till dig är att känna dig tillräcklig i alla situationer
Din tro avgör resultatet du får. Så se till att tro dig själv om mycket."

"Våga prova. Min gåva till dig är att ha en egen uppfattning.
Här gäller det att skaffa dig en egen uppfattning genom att agera/prova på"


Förresten, idag träffade jag min gamla boendestödjare Stalin. Jag blev så lycklig att jag kramade henne och vrålade Stalin framför alla mina "klasskompisar"..
Hon skrattade så hon grät.
Senast imorse pratade jag nämligen om henne, om hennes ensamhemmaregelnummerett!
Kom hon hem till mig och tv:n var avstängd, och jag inte hade radio på så slog hon på båda delar.
Allt för att tystnad är döden för en människa som mår skit.
Så imorse sa jag den regeln till Victor. Och sedan träffade vi henne. Knäppt, synkat.

Och allting löser sig, jag ska följa hjärtat. Jag ska följa huvudet. För dom säger samma sak idag.

I know what I want, and when I get it...

Igår var det julmarknad på Tjolöholm, med Berra, och vi gick i skenet från lyktorna och trängdes bland folk, tog en fika i ett överfullt gammalt stall, tittade på hantverk och klappade en häst.
Vi åkte till minsta kusinens kalas, minsta kusinen börjar bli stor, hela 8 år.
Vi spelade tv-spel, åt god mat och skrattade.
Hjärtat blev alldeles varmt. Det är fint att se släkten. Att få vara med.
Barnen & jag pratade allvarsamma saker, vi pratade liv och död, kärlek och hat. Vi kom fram till viktiga saker, och jag förundras över att små personer kan vara så kloka och se det logiska i allt.
Dom frågade mig om jag var kär när jag pratade om en god vän, och skrattade åt mig när jag sa nej.
En kille & en tjej som är vänner, dom är ju kära. Sa dom. Jag skrattade gott åt deras fina resonemang och önskar livet vore så enkelt som dom tror.

Idag trasslar sig tankar in i vad som är bäst & vad som är rätt.
Vad som är huvudet och vad som är hjärtat.
Jag vet inte, vet varken in eller ut och jag funderar på att inte äta idag och krypa in under täcket och sova bort livet.
Men så kommer känslorna in och säger jo men det är klart, åk du, åk dit, träffa den och ha en trevlig kväll.
Det kanske jag gör.
Men huvudet säger att det är fel.
För då blir det det där svåra. Som jag inte vill ha just nu. Jag vill ha det enkelt.
Men jag vill alltid vara där jag inte kan, ha det jag inte får och när jag fått någonting vill jag inte ha det längre.

Jag vill kasta iväg den som visar känslor, jag föraktar och ser svagheten och vill trampa sönder. Jag vill göra illa, för att du kan sånt som inte jag kan, för jag lurar mig själv att det är på ett visst sätt, men sen är det inte det för jag tröttnar och det är alldeles för lätt och det är bara en lek för mig.
Jag ser hela tiden det som är bättre, någon som är bättre. Kämpar och vinner, och hittar nytt, och sårar och förstör och bygger större och större murar runt mitt hjärta än jag någonsin kunnat tro att det gick att ha.
Jag vill göra lika illa, men samtidigt vill jag hjälpa och inte stjälpa, jag vill känna och visa och ha det fina sköra med trygghet men jag tappar bort mig i den stora världen i dom stora känslorna och hittar bara det bättre och nyaste.

Men idag är det gammalt nytt, men det nyaste som kommer få lida och känslan av att ha misslyckats infinner sig redan innan det hänt för jag känner mig själv och jag blir svårare med åren och jag kommer sluta ensam för jag vill inte se känslorna ni visar. För det skrämmer mig och jag backar och du hade kunnat få lite heads up, jag hade kunnat säga men istället flöt jag med tills jag insåg att du simmade i förväg och jag satt fast i en gren.

När man inser någonting så självklart som att det är okej att gråta.

Igår fick jag hoppa in på förskolan & hjälpa till i sisådär hundra timmar.Senare igår under kvällen, när jag var så trött att jag kunnat somna ståendes välte jag ett gräddpaket i kylskåpet.
Jag stod & tittade på grädden som rann ut en stund. Ett halvt gräddpaket tittade jag på när det rann ut för att vara mer exakt.
Tittade på när det sa klunk, klunk, spill, spill. Tills jag faktiskt fattade vad tusan det var som hände.
Då reste jag på paketet.
Mamma skrattade.
Nej, mamma skrockade mer. Hon har börjat med det på senare dagar. Fråga mig inte varför, det kanske är åldersrelaterat.
Pappa, som la in ved i brasan, svor. I sedvanlig ordning.
Jag som var trött på spill & kladd efter förskolan röt till att "den som säger någonting mer åker ut med huvudet före!"
Mamma skrockade lite till och gick iväg. Bör kanske tilläggas att vi inte var osams någonstans, mamma var övertrött och fnissig & jag var övertrött och snäsig.
Men sen kom hon tillbaka, när jag stod i frustration och torkade grädde.
Så fräste jag till någonting om jul & hur mycket jag hatar att det är som det är och har varit som det har varit.
Sen bröt jag ihop.
Och grät.
Sen grät jag ytterligare lite eftersom jag blev sur på att jag grät.
Mamma kramade ledsen, arg och övertrött mig.

När jag sedan skulle sova, så slog det mig. Jag gråter väldigt ogärna, trots att jag är en ganska ledsen tjej.
I min värld är tårar svaghet och någonting som man inte gör framför andra.
Man ska vara stark, som det så vackert heter.
Det slog mig i alla fall, att till barnen på förskolan så talar jag om för dom att man får vara ledsen & gråta.
Att det faktiskt är okej.
Jag talar om för dom att det är okej att vara rädd också, att alla känner dessa känslor.
Men jag som ska vara så vuxen och klok, jag går runt och intalar mig själv motsatsen.
Så till mig själv;
Det är OKEJ att vara ledsen, man får gråta.
Man får också vara rädd.

Nu ska jag gå och sova, om min förkylning tillåter. Barnbaciller är dom värsta av värstingarna! ;-)
Baronen ska få gå ut, han har sovit en sväng på min axel. Tokfransen min.

Godnatt från mig & Röde Baronen! <3

Sunday, bloody sunday.

Håhåjaja, så var det söndag igen.
Helgen var förbi innan jag ens hann blinka.
Supertråkigt.

Fredag var klassåterträff på löftadalen, jag snyltade mig in på middagen som kostade 300 egentligen (det är lätt att vara omtyckt ibland alltså!)
Träffade människor jag saknat, människor jag hatar, människor jag knappt minns.
Var mest med Emelie och hittade på djävulskap för att vara sanningsenlig. Fruktansvärt roligt.
Dissade klassåterträffens disco på lördagen, kände att jag hade fått min dos av löfta-rehab människor.
Löfta leftovers kallade jag dom även.
Så istället tog jag mitt pick & pack och åkte till göteborg med packet, drack cider på Kelly's, skämtade med främmande människor, var sentimental & rökte alldeles för mycket cigaretter och hånade hipsters bakom deras ryggar.
Fruktansvärt trevligt.

Nu är jag trött, som vanligt en söndag, och har redan gosat på tok för mycket med Baronen.
Vill sova, men kanske är dumt när klockan bara är kvart över sex.
Matlådan är klar och jag är uttråkad.

Jag är lyckligare nu.

Dagarna far förbi, i rasande hög fart.
Jag misstänker det är såhär när man är "stor".
Jag har börjat tänka på gymnasiebetygen nu igen, ska försöka få in mig redan till vårterminen någonstans, även om det kan bli väldigt svårt.
Håll tummar och tår, för jag vill det igen, tror det är roligt att gå på folkhögskola när man är lite klar i huvudet!

Igår var vi hos veterinären med lilla Baronen. Han charmade "sköterskan" som kom in och skulle ta tempen på honom, han charmade väntrummet när jag skulle väga honom och han charmade såklart veterinären också.
När tempen skulle tas så var det en mycket rasande katt, som rev av mig halva handen.
Men jag förstår honom, ett sådant övergrepp hade jag nog också reagerat med mycket ilska över.
Särskilt om ingen kan förklara varför det händer.
Så tempen fick vara, uppenbarligen har han ju inte feber eftersom han lattjar omkring dagarna i ända (dagarna i rumpa... hihi... jag borde sova) och hittar på hyss för dom andra gamla katterna här hemma.
Veterinären försökte lyssna på hjärta och lungor när Baronen lugnat ner sig, men då spann han så mycket så det gick inte.
Han väger 1 kg, är i fint skick för att vara "hittekatt" sa hon, ingen öronskabb, inga löss osv.
Men ögonen har han fått antibiotika för, och ögondroppar också. Så nu är det kurering som gäller här hemma.

Idag är en mycket bra dag, Eductus först, det som jag går via arbetsförmedlingen (det var så fruktansvärt inte givande idag, fem minuter innan lunch var jag så uttråkad att jag nickade till i min stol till o med) och sedan strövade jag ner till stan & fotograferade mig till mopedkörkortet.
Promenixade lite i affärer och drömde om bättre ekonomiska tider för gud vad fint allt är.
Sedan blev det Robin & Sons of Anarchy. Bästa serien i världshistorien!
Ja, Robin är ju ingen serie, han är bara en väldigt bra person förstås!

Ja, idag är jag lite lycklig. Gjorde en ny lista på spotify med bara peppmusik och inte deppmusik igår kväll. Någonting jag ångrade BITTERT imorse.. Då var jag inte pepp, utan blev arg av den glada musiken haha!

Anyhows, nu har jag skrivit för ett år framåt.
Over N Out och ha en riktigt fin fortsatt kväll i höstrusket! <3

It's never late enough for me to stay

Försöker sporra mig själv denna sista tiden som är kvar av äckelhösten.
Bygger grunden,
försöker finna rutiner,
försöker minnas varför jag håller i mig och inte kliver över branten.

Det är lite som att spotta i motvind.
Men spottar man i motvind & spottet blåser tillbaka i ansiktet så torkar man ju bara bort det.

Rain in my head

Liten fisgris ligger i mitt knä och spinner, och pratar med mej.
Hans andedräkt är icke att leka med.
Men kärleken övervinner allt har jag hört talas om, vilket verkar stämma i vårt fall!
På måndag, imorgon, ska min lilla mamma få ringa veterinär för genomgång av kissemiss.
Pengar, adjöss! Men vad gör man inte för ett litet liv.
Dessutom är det inte mina pengar som ryker.
Det är mammas. Fniss!

Gårdagen innehöll barnmys, tatuering och vin. Allt i den ordningen.


Denna dagen innehöll firande av min kära fader, tillsammans med syskonen & mamma.
Fruktansvärt mysigt & trevligt.
Känns så bra att vara part of the familj igen.

Charmören Noel

But he was scared, cause it wasn't his time.

Huvudet hade surrat färdigt för gott trodde jag
glädjen skulle stanna
hålet i bröstet försvann 

Nu är det svart hela tiden hålet är tillbaka jag var inte säker fast jag trodde det jag tänker som förr hatar det jag ser i omgivningen spegeln kräks på tankarna tvånget att le finns som alltid fast jag inte vill vakna om mornarna jag vill sova bort mitt liv eller tills sommaren kommer igen och jag vill höra fågelkvitter i huvudet och se allting i vitt men allting är så svart och jag vill inte stanna upp för stannar jag upp äts jag upp av det jag springer ifrån och ingen vill sluta som mat och ibland önskar jag att jag tänkte efter innan fast det gör jag ju jag tänker jämt det slutar aldrig och jag vill inte vara här jag vill ha sol jag vill vara glad men jag är inte glad och det är inte bra fast jag har fått jobb för då ska man vara glad och jag kommer upp om morgonen än så länge och vännerna finns kvar och jag är fortfarande klar i huvudet förutom den svarta massan med tankar men jag är inte som förr så varför tänker jag som förr?

And every demon wants his pound of flesh  
But I like to keep some things to myself  
It's always darkest before the dawn
And I've been a fool and 
I've been blind 
I can never leave the past behind 
I'm always dragging that horse around  
Tonight I'm gonna bury that horse in the ground  
And it's hard to dance with a devil on your back
I am done with my graceless heart  
So tonight I'm gonna cut it out and then restart

A cigarette is all you get.

Det är så sorgligt när en människa bara försvinner.
Man kommer aldrig mötas på stan igen, vinka och ropa hej och få ett leende tillbaka.
Man kommer aldrig höra något nytt om personen, utan samma historier får upprepas för att tiden tagit slut och inga nya skapas.
Ena dagen finns man, andra dagen finns man kanske inte mer.
När sånt här händer isar det i min kropp, logiken strejkar och jag vill fly undan känslorna.
Känslorna från så många andra nära vänners bortgång bubblar till ytan när det händer igen.
Känslor som jag har trängt undan och lagt locket över.
Saknad, tomhet och sorg.
Det är bara så jävla mycket sorg hela tiden.
Idag är det ännu en vän som gått bort, alldeles, alldeles för tidigt.

Det är så orättvist, Varberg är en så vidrig stad som har ihjäl folk.
På två månader har 5, hör på den sjuka siffran, 5 personer dött.
Alla väldigt unga.
Alla någon som jag hade träffat, kände till eller kände.
 
Självklart tänker jag på Annie extra mycket idag.
Det händer fortfarande att jag plockar upp telefonen för att ringa Annie, mitt kex, och berätta saker.
Det har snart gått ett år, eller ja, mer än ett halvår.
Ibland hittar jag små bitar av henne i mitt liv.
Hon gjorde ett avtryck, tassade in i mitt liv som en katt, och lämnade det med ett brak.
En tröja med blommor & fjärilar på ligger i byrån, en väldigt älskad tröja som började sitt liv hos Annie men som gavs bort till mig eftersom jag var så tunn som ett skelett och den passade inte henne längre.
Den är numera för liten, och lite trasig och eftersom jag & känslor inte kommer så bra överens så ligger den längst ner i byrån för att bara få komma upp när jag har en bra dag.
När jag orkar.

Jag vill inte vara med mer.
Jag har ont.
Jag är trött.
Jag känner saker som jag inte vill känna, som jag har ägnat så många år åt att fly ifrån.
Jag vill inte låta känslorna finnas där, för att sen gå över, för att det är vad som behövs.
Jag vill att det är tyst i mitt huvud, att mina fina vänner ännu en gång ler mot mig när jag träffar dom, att alla (även jag) i hela världen får vara lyckliga och glada och nöjda.

Den här tomheten jag känner ibland, jag hittar ingenting att fylla den med.
Istället bara växer den, sprider sitt gift i mig och drar mig åt håll jag inte vill gå åt.

Upp & ned. Upp & ned.