Tvättmaskinen låter alldeles för högt, kattungen sprang runt för mycket, många kommer ta detta som en törn i sidan och jag vet inte hur jag ska göra nu.
Eller jag vet visst, jag har redan gjort det och nu slår jag in på en annan bana, ett annat spår och fast jag har lyckats göra någonting jag ville skjuta upp tills det rann ut i sanden så är jag inte så glad för det gör ont att göra någon annan illa och det var aldrig meningen.
Jag lyssnar på musik, tvättar, med grusiga ögon för jag är trött efter att ha sovit alldeles för lätt och väckt mig själv av prat och skratt och mummel och någon har rört sig mycket inatt och redan vid fem var jag klarvaken fast jag somnade vid ett så jag väntade på alarmet på klockan.
Men innan det ringde vaknade någon och vi pratade och flamsade och jag önskar att jag visste någonting men det gör jag inte och vem är jag nu?
Jag glömde, i drömmen, min regnbågsfärgade väska i rainbow på Liseberg, och jag försökte gå upp i en nedåtgående rulltrappa men kom ingenvart och stressade över min fina kvarglömda väska där uppe i karusellen.
Och det var läskiga karuseller vi åkte i, jag minns inte vem jag var med, men jag var rädd och tänkte bara på min regnbågsfärgade väska på hjul och när nöjesparken stängde försökte jag ännu en gång gå upp i rulltrappan som gick nedåt.
I verkliga livet kanske jag har gjort någonting någon aldrig kommer komma över, men jag har tagit ett stort steg för mig själv och jag är påväg framåt igen fast det känns ont och fast det är grått och trist och fast jag kommer bli ensam och veta att jag sårat någon illa.
Men till våren, om jag har tur, börjar jag på folkhögskola igen, och jag håller tummarna för att jag någon gång blir nöjd med det jag har.
För man får inte dricka vin varje dag, man får inte fly för man ska stanna i känslan och jag tycker det är så jävla orättvist för visst borde man få ta till varje medel som finns för att må bra men man får inte det så istället ska jag hänga tvätt nu och hoppas jag gjort rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar