Igår var det julmarknad på Tjolöholm, med Berra, och vi gick i skenet från lyktorna och trängdes bland folk, tog en fika i ett överfullt gammalt stall, tittade på hantverk och klappade en häst.
Vi åkte till minsta kusinens kalas, minsta kusinen börjar bli stor, hela 8 år.
Vi spelade tv-spel, åt god mat och skrattade.
Hjärtat blev alldeles varmt. Det är fint att se släkten. Att få vara med.
Barnen & jag pratade allvarsamma saker, vi pratade liv och död, kärlek och hat. Vi kom fram till viktiga saker, och jag förundras över att små personer kan vara så kloka och se det logiska i allt.
Dom frågade mig om jag var kär när jag pratade om en god vän, och skrattade åt mig när jag sa nej.
En kille & en tjej som är vänner, dom är ju kära. Sa dom. Jag skrattade gott åt deras fina resonemang och önskar livet vore så enkelt som dom tror.
Idag trasslar sig tankar in i vad som är bäst & vad som är rätt.
Vad som är huvudet och vad som är hjärtat.
Jag vet inte, vet varken in eller ut och jag funderar på att inte äta idag och krypa in under täcket och sova bort livet.
Men så kommer känslorna in och säger jo men det är klart, åk du, åk dit, träffa den och ha en trevlig kväll.
Det kanske jag gör.
Men huvudet säger att det är fel.
För då blir det det där svåra. Som jag inte vill ha just nu. Jag vill ha det enkelt.
Men jag vill alltid vara där jag inte kan, ha det jag inte får och när jag fått någonting vill jag inte ha det längre.
Jag vill kasta iväg den som visar känslor, jag föraktar och ser svagheten och vill trampa sönder. Jag vill göra illa, för att du kan sånt som inte jag kan, för jag lurar mig själv att det är på ett visst sätt, men sen är det inte det för jag tröttnar och det är alldeles för lätt och det är bara en lek för mig.
Jag ser hela tiden det som är bättre, någon som är bättre. Kämpar och vinner, och hittar nytt, och sårar och förstör och bygger större och större murar runt mitt hjärta än jag någonsin kunnat tro att det gick att ha.
Jag vill göra lika illa, men samtidigt vill jag hjälpa och inte stjälpa, jag vill känna och visa och ha det fina sköra med trygghet men jag tappar bort mig i den stora världen i dom stora känslorna och hittar bara det bättre och nyaste.
Men idag är det gammalt nytt, men det nyaste som kommer få lida och känslan av att ha misslyckats infinner sig redan innan det hänt för jag känner mig själv och jag blir svårare med åren och jag kommer sluta ensam för jag vill inte se känslorna ni visar. För det skrämmer mig och jag backar och du hade kunnat få lite heads up, jag hade kunnat säga men istället flöt jag med tills jag insåg att du simmade i förväg och jag satt fast i en gren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar