Ja vi vet att han är! Ja vi vet att han är!

Igår var det fotboll för hela slanten med Syster Yster och resterande av Bajen Fans Varberg.
Trevligt som alltid, trots att bajen torskade. Är lite smått less på deras insats!

Annars händer det inte mycket i mitt liv, jag är hemma hos MoF och skrotar, mycket kär moster är och hälsar på här med.

Jag ska stanna här tills jag klurat ut vad jag ska göra, men det lutar åt folkhögskola eftersom boende då löser sig per ajtomajtik.
Men så är det ju denna rädsla över att göra nya saker, ensam. Klara av att prata med nytt folk och göra hela den biten jag knappt fixade på Löftadalen. Det var tack vare att jag hittade Idisen som saker och ting gick framåt, och så hade jag ju faktiskt Pata Data som sparkade mig i arslet när jag tänkte kasta in handduken.
Nu ska allt detta göras en gång till liksom, och nu hittade jag en folkhögskola i TJOCKHOLM som har en skrivarlinje.
Men..
Nej..
För där tränar man på att prata och läsa inför folk både i och utanför skolan stod det, och på löftadalen lyckades jag smita från den biten.
Det går bara inte.
Men jag fortsätter leta vidare, trots visst motstånd för en ny period med nya skrämmande saker.

Jag är änyhaovs fri att leva mitt liv som jag vill igen, eftersom jag tog mod till mig och stod upp för mig själv. Hurra för mig!!

Upp & ner och hit och dit.

Jag försöker behålla lugnet, jag försöker behålla förståndet.

Men jag går sönder, jag känner att alla bitar jag pusslat ihop inom mig börjar släppa.
En efter en trillar bitarna.

Jag vet inte om jag någonsin kommer finna lugnet. Finna det där alla pratar om, finna mig i mitt liv och i min kropp.
Jag vet att jag ser ut som jag gör, jag är som jag är, och jag lever som jag lever.
Absolut ingenting fel i mitt liv just nu förutom vissa orosmoment.

Men jag går ändå sönder igen, jag känner det krypa under skinnet på mig, tankarna rusar och det är ingen hejd på galenskaperna som pågår där inne.
Jag har stampat på samma ställe i så många år, utan jobb, utan körkort och utan någon egentligen livsvilja.
Men jag fortsätter ju alltid. Nu har jag klarat 6 månader utan droger. Framgång. Men ändå känner jag mig inte bättre.
Jag känner mig så trött. Trött på att det aldrig blir som jag vill, trött på att svälja all skit folk slänger på mig.
Jag är trött på att vara glad när jag inte är glad.

Jag är utmattad, har gått in i väggen, jag är ett mentalt vrak.

Allt jag vill är att lägga mig i sängen och aldrig mera gå upp. Förstår inte varför man envisas med att gå upp varje morgon och låtsas att man mår bra.

Jag vill ha lugn och ro, och lite jävla kärlek och respekt. Samtidigt som jag vill vara helt jävla ensam och inte behöva bry mig om någon.

Nu ska jag lägga mig ner och gråta ögonen ur mig, för jag är t r ö t t .
Plus att det snart är höst igen, känns inte bra för fem öre. Jag vill gärna fortsätta bygga på dom där sex månaderna.

Svammel. Kunde kort och gott räckt med ; Idag mår jag som en överkörd iller som fortsätter springa trots påkörningen. Idag mår jag apekatt precis som alla andra dagar fast just idag får jag skrivit om det.

Jävla meningslöst med blogg, jävla meningslöst med gnäll. Men idag behövde jag.

Det är inte det enklaste att vara fattig och med så storslagna planer på att hitta på saker hela tiden.
Fick precis pengar, men efter att ha betalat hyra och så vidare så är det liksom inte mycket att hurra för.

Idag är jag helt slut. Var på långås marknad med Mamma, Pappa och Moster i lördags.
Fick fyndat massa finfina saker!
Sen var det härlig grillkväll med släkten, lyckades pricka in rätt tid att åka hem så jag fick vara med i år också.
Sen jäklar anamma slog jag klackarna i taket på krogen, kroglivet i varberg är ju absolut inget att hurra för men det är bättre än inget, som läget är hemma i Karesuando.
Jag hade så otroligt roligt, och dansade (hör & häpna) vrål/skrål-sjöng, kärleksförklaringarna haglade och jag åkte rutschkana och kramades med saknade vänner.
Sen vaknade jag dock vid sju dagen därpå, och när man somnade vid fem-tiden är det lite lite sömn.
Tog mig i kragen och ringde Anna E och vi lattjade runt på stan hela dagen.
Ibland tycker jag om folk så mycket att det gör ont.

Idag har jag varit hos läkaren, ny pencillinkur, jag blir aldrig helt frisk, alltid är det något!
Ätit lyx-middag med MoF och ska strax duscha och se om någon vill köra mig till stan så jag kan fortsätta mitt stressande.
Hemligheten är att aldrig stanna upp.
Sen äre fotbollsmatch. Älskade Bajen!
På söndag ska vi bege oss till Halmstad och titta när dom spelar, längtar och vill åka nuuuu.

Oh well. Dusch.

SNART ÅKER JAG. Eller inte snart, men om ett par timmar.
Jippiekayyay..

Anna, jag har saknat dina fyllesamtal.
Du kan konsten att liva upp tillvaron, en torsdagnatt.

Har börjat titta på serien True Blood igen, himla bra serie det där!

Annars händer här inte mycket, vi fiskar, jag städar, vi sover, jag är ute med hunden, och sådär.
Nu är det onsdag kväll, alltså bara torsdag kvar att genomlida sen är det äntligen fredag och jag beger mig till mitt kära varberg.
Ska bli så skönt, att kunna stressa runt hemma, bland vänner och familj. Jag mår liksom bäst när jag får stressa och springa ifrån mig själv lite.
Lördag blir det långås marknad med mamma <3 Syster Yster och Torsten skulle nog dit också.
Sen grillkväll med släkten, för himla mysigt att jag kan närvara i år igen, även om jag tänkte åka till stan med Anna och Torstis senare på kvällen.
Allt för att det ska stressas lite extra, men träffar jag inte min vän på kvällen hinner jag inte träffa honom alls :-)

Oh well, nu ska jag ge Big mat och fortsätta med True Blood!

(För övrigt, man vet att man är tjej när man packat ner 3 par skor, två dagar innan avfärd redan!)

Sitter och drticker morgonkaffe, mitt på ljusa dagen.
Har helt knäppa sömnvanor numera, sover ingenting ena natten och hunnra år andra natten.
Idag var en hunnra år lång natt.

Heppa heppa, kaffe är gööött

Solen skiner, alltså, sådär otroligt otroligt fint. Eftersom hyresvärden klippte gräset på baksidan igår har en liten del av myggen försvunnit därifrån, så jag lyckades vara ute i tio minuter. Tänkte att jag får ta det i omgångar, och njuta sålänge man klarar av att vara ute.

Förövrigt så har jag (med mycket hjälp av Syster Yster och Mor) bokat flygbiljett hem, och nu har jag ont i magen för jag inser att jag ska behöva flyga igen haha.
Åh det ska bli så roligt att komma hem en sväng, så skönt på alla sätt och vis!! Nu är det bara hemresan som fattas men tänkte fixa det lite längre fram, ska pusta ut från allt mankemang som har varit med första biljetten.
Imorgon blir det frisören, banken och läkaren. Vi får be till gudarna att jag kommer upp i tid då jag ska vara i Kiruna kl 11 redan. Blir till en rejält tidig morgon!

Åh herrejesusamalia, nu vill jag bara ha den 20e så man kan få träffa vänner, släkt, familj, och gå på fotbollsmatch. Tjoflöjt, äntligen händer det nåt kul!
PUSS

Efter väldigt lite sömn, ingen alls för att vara precis, varken igår eller idag, så sitter jag nu och dricker kaffe och börjar mordhota myggorna genom att hytta med fingret.
Jag orkar inte döda fler, jag orkar inte ha dom i ansiktet, jag orkar inte ha dom surrandes runt öronen, jag ORKAR INTE SE EN MYGGA TILL NÅGONSIN.
Tyvärr hjälper det inte att hytta med fingret.. dom slår sig bara ner i godan ro och sticker mig.
Till råga på allt, denna myggtäta lägenhet vi har, min sömnbrist och pengakrisen vi befinner oss i, till råga på allt detta har jag börjat få en herrans massa eksem igen. Axlarna, och hela underarmarna ser ut som om jag rivit mig ordentligt och länge på ett rivjärn. Eller nåt sånt.
Jag vet inte vad jag inte tål nu. Har faktiskt varit lite mer noggrann än hemma för här vet jag att jag antagligen hinner kolavippen innan jag hinner till sjukan.

Nåväl och emedan eller vad sjutton man säger, om vi ska köra på min mors ordspråk:
Allt är precis som det ska vara, just nu.
Jag ska ha eksem, myggbett stora som tennisbollar över hela kroppen, jag ska avlida av sömnbrist.
Haha.. eller inte.

Jag har faktiskt fått tag i soc nu, och fått numret till JOUREN så jag kan få pengar till MAT OCH BETALA RÄKNINGAR.
Tanten var sjukt trevlig och frågade jätteoroligt när jag drog till med termen "nödnorm" Men HAR NI MAT FÖR DAGEN???
Jaa, svarade jag sanningsenligt. Vi har mat för dagen.
Ibland har det sina fördelar med att vara ett avdankat soc-fall. Jag vet vad dom måste bevilja och inte liksom.
Sen har jag hittat värsta snajsiga gånerivikt-appen, så nu ska jag bli smal och fin. Som en rimmad fläskkotlett ungefär.
Nää, skämt å sidor, men den är bra att skriva in hur mycket man har tränat och så så man blir lite seriösare.
Nu ska jag ringa socialjouren och fortsätta kriga mot myggen. Så hoppas vi jag somnar inatt istället som är om mååånga timmar...

KAOS i mitt lilla huvud.
Ingenting är som det ska, ingen är som dom ska, ingen gör vad dom ska.
Jag har blivit med hund och barn. Ja alltså inte barn som i ett riktigt barn. Utan i ett 23årigt barn som inte diskar, tvättar städar eller lagar mat själv.
Och att tillslut få göra allting själv trots vänligt frågande om lite hjälp tar ganska hårt på mig.
För bövelen, jag hade gärna också inte lyft ett finger om jag slapp.
Jag hade helst av allt i världen lagt mig i en säng och aldrig mer gått upp liksom.
Jag orkar inte med mig själv, så att orka med allt som jag faktiskt gör är helt bejånd mi.

Oftast vill jag bara dra disktrasan i ansiktet på honom. Men, det skulle ju inte vara så pedagogiskt.
Jag menar, man måste ju vara pedagogisk med barn.
Igår tappade jag det fullständigt dock. Jag behöver ett socialt liv om jag inte ska ha ihjäl oss alla tre.

Sen att allt går åt helvete när jag försöker söka jobb gör inget mindre roligt.
Så, so long så skajag städa vidare

Jag har varit vaken ett antal timmar och har inte gjort annat än att bråka med hunden.
Först för att han på noll komma noll noll sekunder åt upp en hel jävla ost. Jag hann seriöst inte mer än blinka innan den var borta.
Sen för att han inte lyssnade när vi var ute och gick. Det slutade med att jag fick välta kossan upp å ner så att han fattar vem det är som bestämmer.
Jag hatar att göra det, det känns så brutalt. Men samtidigt så om man tänker efter så väger han ju 35 kg. Det är mer än hälften av vad jag väger.
Kan man säga så? Nej det kan man ju inte, hur tusan blir det?
Han väger hälften av mig, det måste ju bli rätt?
Och sen väger han mer än hälften? Näääää.. seriöst.. nu står det still i hjärnbalken.

Kommer tänka på det här hela dagen nu. Hur man säger.

Idag är det måndag tror jag, det är en ny dag, ny vecka och jag ska ta itu med träningen.
Insåg igår när jag låg och filosoferade att jag faktiskt var vältränad en stund när jag bodde på Iris.
Har också insett att man absolut inte googlar sina vänner när man har tråkigt. Jag har fått veta mycket grejer som jag absolut inte har någon användning av att veta.
Och dessa personer har jag suttit och käftat med på fyllan och så vidare.
Man blir lite skakig när man väl nyktrar till och inser på hur djupt vatten man varit.

Men jag antar att dom får sitt senare i livet.

Oh well, nu ska jag gå och kräkas på tvätten. Lämpade över disken på Richard, woho, hoppas jag slipper diska om skiten den här gången.