Down in a little something

Känner mig lite ondskefull.
Jag har lämnat lille Baronen till veterinären för att få hem honom mindre honom-aktig.
Många pengar för det blir det.
Men så kom jag fram till att det här är väldans billigt för det är en engångs-grej.
Annat är det för mig.
Jag köper p-piller för ännu mer pengar.
Ju äldre man blir desto dyrare är det att inte vilja ha barn.
Lite som att, jadu, nu är fröken Edding för gammal för att INTE ha barn så nu höjer vi priserna på alla preventivmedel vi har så att hon ska skaffa barn.
Eller?
Så uppfattar jag det i alla fall.

Hur som haver, ännu en vecka med jobb.
Jobb jobb jobb.
Jag orkar inte ens gå ut och festa på helgerna längre.
Jag växer upp och jag vet inte hur himla med på noterna jag vill vara, det är ju asagobbatråkigt med rutiner!

Realitycheck

Vintern tar aldrig slut och kylan tränger in överallt och jag har svårt att andas och att stå ut.
Idag kom solen för första gången på en stor liten vecka och jag fick nästan hjärtstillestånd för det var så vackert men sen gick den i moln igen.
Vi talade om fästningen och tittade ut över staden tre små barn och jag.
Tre små barn och jag talade om verkligheten
en sådan som inte alla talar om eller tänker på att den finns.
Även barn har rätt att veta och vi skall ju ändå förbereda dom för livet.
Vi talade om årstider och framförallt hösten och jag berättade att jag blev väldigt ledsen när det var höst.
Dom lyssnade andäktigt med sina små händer i mina och dom frågade när jag brukade bli glad igen.
Jag berättade att jag blir glad när solen kommer fram igen, men att jag inte längre blir så himla ledsen om hösten utan att det värsta gått över och att jag nästan, men bara nästan kan tycka den är lite fin numera.
För mycket verklighet är nog inte för bra kan jag tänka mig och därför får man rucka lite på den.
Mer var det inte med det, dom lyssnade, förstod och sedan gick vi hemåt.

Om kvällarna duschar jag så varmt att jag nästan kokas för att tina mina frusna leder och i ett desperat hopp om att värma min själ.
Jag undviker spegeln igen och jag håller för öronen när jag tänker för jag vill inte höra det.
Det brusar och det sorlar och det finns ingen ände verkar det som.

Jag önskar att någon kunde plocka upp mig i knät och blåsa bort det onda som är.
Tina frusenheten och klippa ner taggbuskarna.

I hörlurarna sjunger Pete Doherty om att det inte finns några gamla goda dagar dom är idag dom är imorgon
Men han ljuger tror jag och jag ändrar texten till det finns inga gamla goda dagar det finns inga idag det finns inga imorgon.

Överallt, i alla rum, finns rester efter människor som gått sin väg.

Sjukligheten sjukdom skurhink

Inget besök hos moster bidde det.
Jag blir alltid så galet sjuk när jag är sjuk.
Aldrig kan man få vara lite sådär härligt svenskt lagom...
Trist och urbota tråkigt...

Tackar gudarna för min kära pappa, som igår hämtade mig ända i åskloster för att jag inte orkade upp ur sängen för att ta bussen till stan. Sex timmar tog det för mig att orka upp.
Sen köpte han saft åt mig på vägen hem. Denna sockerhatande människa köpte saft utan att ens knysta om det!
Idag har han kommit med saft och alvedon till mig i sängen och varit villig att bjuda bort sin middag till mig. Vi delade dock på middagen som han lagade åt mig.

När vi satt där och tuggade vår middag i tystnad så tänkte jag att det är precis så det ska vara, det är då vi trivs. Man måste inte prata för att umgås.
Min älskade lilla pappa. Undrar hur många gånger han lagat middag till mig när jag varit sjuk?
När jag var liten var det alltid blodpudding som stod på menyn efter vi varit hos läkaren i tvååker.

Nu ska jag krypa ner i sängen igen, och fortsätta min Game of thrones läsning. Bra bok, kanske egentligen inte något för den sjuke, eftersom det är så mycket namn och hita och dita tjolahejsan och näe, hejdåsan!

Snörvlar, snorar och hostar.
Dansa med en hel drös små barn när man har feber är inte något roligt kan jag tala om.
Men dom var glada så då får man väl vara nöjd.
Jag har inte tid att vara sjuk.
Man får lura kroppen, när den skriker lägg dig ner och sov för gud skull quinna, då skriker jag tillbaka NEJ!
Precis som alla dessa reklamer för självförsvar för kvinnor. N E J !
Det fungerar varje gång. Nästan.

Baronen ligger med hakan på tangentbordet så han skriker väl också nej, och vill ha gos innan Victor kommer och kidnappar mig till åskloster.
Rastlösheten har talat så jag åker till älskad moster på fredag, måste komma ifrån stan lite, som jag ändå aldrig befinner mig i längre.
Jag ska gosa med får. Inte så stor skillnad från att gosa med Baronen eller Victor.. Men ändå!

Jag har idag fått tillbaka mina saker, som jag väntat på i sju månader.
Mest av allt var det min rosa morgonrock, som är för kort i ärmarna som har saknats.
Den är en trygghet för mig, att kunna krypa in i den har alltid funnits som alternativ känns det som.
Den har flyttat med mej till skövde, enköping, lund och alla platser jag kastats omkring till.

Ibland känner jag att jag fått se Sverige, och att det har varit fint.
Men ofta känner jag mer som så att jag blivit omkringkastad. Som en vante. Som inte haft någon fast punkt eller betytt särskilt mycket.
Det är nog därför jag har fäst mig vid saker & ting i min ägo istället. Klädesplagg.
Lagt tryggheten i den lilla broderade älvan på morgonrocken.
I min lilla Birdie-katt.
I pyjamasen som numera också är för kort i ärmarna. Men det gör ingenting, den är trygghet för mig ändå och även om den faller i bitar kommer den få följa mig till nya platser.

Att min rosa morgonrock innehåller spår av ångest, det gör ingenting, det gör den bara mer älskad för att den varit där och inte lämnat mig som alla andra gjort. Den har stått ut med svettiga, gråtande morgnar.
Svettiga veckor då gifter lämnat min kropp har den varit en klippa då inget annat plagg passat på min underviktiga kropp.

Underviktig kropp på underviktig person.

Det här med att människor har lämnat mig, övergivit mig, det har resulterat i att jag numera lämnar andra innan dom hinner lämna mig.
När skräcken över att någon betyder någonting för mig tar överhand och impulsen styr och det inte finns någon rim och reson i mina tankar, då flyr jag.
Eller så bygger jag mur. Sten för sten.

Nu bygger jag. Men det blir inte så högt, mer avståndstagande, svalt och kyligt. Lite vinter. För tankarna bråkar eftersom det finns lite rim och reson numera.
Hoppas min morgonrock blivit torr snart, så jag kan krypa in i den.

Idag var min mor så vänlig att jag slapp vakna tjugo i åtta av att hon bakade bröd, och att pappa stod och mortlade fänkål.
Jag vaknade tjugo i tio av mig själv istället efter drömmar om kusiner och kramar.

Nu dricker jag kaffe i godan ro och ska strax äta mig lite frukost.
Men jag har snöat in på drömmen om Irland och hästar.

Jobbigt att man inte bara kan göra det pronto när man kommer på det. Vill åka nu, vill ha körkort nu, vill ha vill ha vill ha.
Mest är det nog en egen liten häst och hus jag vill ha. Men det kommer väl när det kommer!

Solen kikade fram idag, jag andades in hopp om vår.

Jag åkte till stallet, gosade med hästarna.
Linnea, den lilla skruttungen som är stor numera, fick med mig på promenad i skogen.
Hon själv red, jag gick ikapp med stora svarta travhästen Lucifer Scott.
Svettigt och lyckligt.
Kom tillbaka och hjälpte Madeleine med mockningen så mina armar känns som gelé.

Imorgon ska jag tillbaka, jag hittade mina ridkläder förut i en låda i källaren.

Nu skall jag förtälja er en historia om en cykel;
När min ömma moder köpte sin räser-bajk, vita cykel, som hon tränat många långa mil på och även avklarat en hel del tjej-vättern lopp på.. så köpte även min älskade far en cykel för många pengar.
Tanken var att han och mamma skulle cykla. Pappa skulle cykla. Cykel hit, cykel dit.
Så många planer och tankar tillägnades denna blågrönalila cykel.
Lacken är i olika färger förstår ni...
Blänker och skimrar och byter färg beroende på vilken vinkel man står i.
Cykeln kom hem till vår gård.
Pappa cyklade en sväng, premiärturen, om jag inte minns helt fel.
Ställde in cykeln i garaget för att en sådan fin cykel får ju inte stå ute.
Cykeln användes ej.
Mamma flyttade den, till ladugården.
Där den inte stod i vägen.
Den står kvar i ladugården.
Orörd.
Oälskad.
Men jag har tjatat på pappa, mamma har tjatat om hans cykel. Att det är så synd att den bara står där.
När mamma fört på tal att sälja den, eller låna ut den till dotran Karin har det varit ett blankt nej.
Envis som en gammal get är han min käre far.
Han har vägrat, för någon gång, kanske han tänker använda den.

MEN så idag, efter en dag där han har varit iväg och fått fika och titta i affärer som HAN tycker om så lade jag fram frågan om att låna han cykel.
"Älskade pappa, jag tänkte att du har ju en cykel, jag har ingen och jag behöver en till stallet, så slipper du köra mig, så kan inte VI tillsammans fixa din cykel så jag kan LÅNA den till stallet och ge den lite kärlek?"
Svaret blev " Han har stått inne så länge så jag är inte säker på att han vill ut i världen"
Varpå jag svarade " Men vi måste ge honom chansen, se vad han tycker om den stora världen, visa att den inte är så hemsk.."

Sedan gick det som smort.
Jag får låna pappas cykel.
Det tog bara ett antal år att övertala honom.

Hitta katten. Min lilla fina misse.