trasdockan

Att laga. Att limma, klistra, och lappa.
Laga något som faller isär bit för bit, sekund för sekund.
Försöka laga innan nästa bit lossar.
Limmet torkar inte, tejpen fäster inte helt.
Bitarna faller fortare, nu är det helt trasigt och sönder, då tiden rann ut och man var för långsam.
Men hoppet finns ändå, där bland atomerna av vad som en gång var.
Så plockar man skärvor och glas, och lagar från topp till tå.
Men alltid börjar bitarna falla från sin plats igen, redan innan man blev färdig.
Så går proceduren sin högljuda gång, för sönderfall hörs och är svåra att dölja.
Efter varje gång fattas det alltid något när man lagar, en skärva, en fyllning till det svarta hålet.
Nu när det fattas så många bitar går det fortare att tappa dem igen.
Så man vill krypa in i ett skydd, för att pussla och limma.
Bort från känslan av milslånga avstånd till andra.
Bort från brännande blickar från mötande, okända människor på gatan.
Som om dom kunde se det trasiga under kläderna.
Som om dom vet att det snart inte går att fixa, trixa och limma igen.
Den trasdockan du är, som vittrar sönder kommer brännas på bål.
Bålet kommer lämna en hög med tragiskt magiskt stoft.
Det går ju inte att ha trasdockor skräpandes på vår jord, bland de som tar ansvar i samhället.
Någonting helt och rent skall ta platsen jag hade,
Någonting som är vackert för omgivningen att se på, någonting bättre än skurmedel.
Och trasdockan är bara stoft nu.

Sitter och försöker vara tacksam.
Men vet inte varför egentligen.
Egentligen är jag ju en bitter liten snorunge som mer än gärna hade lagt mig raklång i gräset och blundat i en evighet.
Och allt är en makt-kamp, allt är det.

Men men, förhoppningsvis mår jag bättre imorgon och vill inte blunda mer än en kvart.
Nu blir det en cigarett i rutan och mer lipig musik.

http://www.youtube.com/watch?v=MYzT36DA0Rk

Kolla in låten, rätt najs om man nu ska va sån. Over N' out.