Livet är en fest sa någon och jag tror på det ibland, och ibland inte.

Upp&ner hit & dit och det har varit en stressig tid i min själ det sista men det ändrar sig och jag hoppas att själen min lugnar ner sig för det är nog inte hälsosamt för kroppen när själen vrider sig därinne.

Mitt i allt detta håller jag mig samman, lugnar och stillar det dåliga samvetet och försöker ha roligt på ett vanligt normalt sätt för vi alla är mänskliga och egentligen så är det inte så farligt allting. Jag behöver inte vara så rädd sa någon bara häromdagen. 

"Varför är du det, det är ju jättedumt, sluta med det"

Det är så märkligt, alla dessa människor man möter i sitt liv... Av många av personerna jag möter är det dom trasiga, röriga och egensinniga som jag tycker bäst om. Som jag har roligast med. Som kan säga saker till mig som går rakt in i hjärtat.

Försöker ta en liten bit som jag tycker om hos dessa personer och sätta samman alla med mig själv för att bli en fulländad person. Lämna alla dåliga bitar bakom liksom. Förståeligt att jag kanske inte alltid vet vad jag vill eller tycker eller på vilket sätt jag är när jag gör så...

Idag är det bra, jag fick vakna av mig själv till ett tomt hus. Det är inte ofta jag är själv. Det behövdes. Skrota runt ifred. Ensamhet är en lyx jag inte får ta del av och nästan aldrig fått, så därför är det bra när den är i såhär små doser. När jag flyttade in på Åkaren vet jag att jag gick sönder redan innan jag öppnat dörren för jag visste hur tomt där var. Därför var jag bara där när jag hade fester i smyg, sov eller åt. Men idag, idag njuter jag av ensamheten en timma till ungefär.

Intill kanten

Jag har placerat mig intill kanten.
Står här och tittar på alla som faller.
Vänder mej ibland och tittar på dom som står stadigt, långt ifrån kanten.


En kram, krypa intill, gömma näsan under täcket, bli tvingad att stanna kvar i tryggheten, in the safezone och inte rusa upp och iväg.
Inga löften, inga krav.


Den där känslan igår också, (när jag svettig efter en galen fotbollsmatch med nonstop dans, med lila nagellack över hela händerna eftersom någon onykter kille tvunget skulle måla dom, slarvig tofs för att dölja det värsta av det flötiga håret, oknutna skor, eksem på ögonlocket och ett allmänt kaosigt beteende.) när någon tar mitt huvud mellan sina händer och säger "du ÄR så vacker, du är SÅ mycket finare nu än du var när du var sådär smal, du är SÅ mycket finare när du är ren Karin"
Denna innerliga och hjärtliga komplimang borrade sig rakt in i hjärtat. Den sparar jag i min ask, minnes-asken.
Att den kom så spontant, från just den personen, när jag står i det ovan nämnda skicket gjorde att jag kunde tro lite på den och ta det till mig.

Grymt bra läktarfest igår, dansade nonstop i 45 minuter.
Benen känner det idag vill jag lova.