Står här och tittar på alla som faller.
Vänder mej ibland och tittar på dom som står stadigt, långt ifrån kanten.
En kram, krypa intill, gömma näsan under täcket, bli tvingad att stanna kvar i tryggheten, in the safezone och inte rusa upp och iväg.
Inga löften, inga krav.
Den där känslan igår också, (när jag svettig efter en galen fotbollsmatch med nonstop dans, med lila nagellack över hela händerna eftersom någon onykter kille tvunget skulle måla dom, slarvig tofs för att dölja det värsta av det flötiga håret, oknutna skor, eksem på ögonlocket och ett allmänt kaosigt beteende.) när någon tar mitt huvud mellan sina händer och säger "du ÄR så vacker, du är SÅ mycket finare nu än du var när du var sådär smal, du är SÅ mycket finare när du är ren Karin"
Denna innerliga och hjärtliga komplimang borrade sig rakt in i hjärtat. Den sparar jag i min ask, minnes-asken.
Att den kom så spontant, från just den personen, när jag står i det ovan nämnda skicket gjorde att jag kunde tro lite på den och ta det till mig.
 |
| Grymt bra läktarfest igår, dansade nonstop i 45 minuter. Benen känner det idag vill jag lova. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar