Just i skrivande stund tappar jag makaroner i sängen, min säng, den alldeles egna. I den sängen där jag sover väldigt väldigt tryggt. Häromdagen när jag var så arg på folk och inte orkade med dom, så tog jag min lilla fina röda cykel och cyklade hem till Beirut , som jag döpt min lägenhet till för den som inte visste.
Jag kröp i min morgonrock, den rosa jag haft i alla år, och åt frukost på balkongen och satt där tills jag skulle börja jobba.
Och för första gången i hela mitt 23 - snart 24 - åriga liv gjorde jag någonting i mitt hem med en lugn, harmonisk känsla. En känsla av att vara hemma (snart iallafall) i mitt egna Beirut. Egna hem.
Den känslan jag hade på balkongen i morgonrocken har jag nog inte känt sen jag var typ fjårtis.
Trodde dessutom att jag aldrig någonsin skulle känna så i något annat hem än mitt, mammas & pappas. Det är det mest hemmiga hem som någonsin kommer existera.

Apropå maman o papan så hade jag aldrig klarat att få Beirut fint, den dagen då min garderob är klar o kan göra fint som sagt... Är så jäkla tacksam för hela min familj, för allt fint och allt bra.

Jag höll på att förlora mig i förlorarnas land och gå vilse och tappa fotfästet och hela den visan som vi känner till så väl när jag blev med Beirut en stund där, där när allt skulle ändras och ännu en tid i mitt liv var över.
Den där allt är svart och fult och där tomheten ekar och speglas i allt man säger och gör.
Men jag har lärt mig under alla år som gått, att det blir mindre svart om jag äter, sover och gör sånt jag bestämt att jag vill göra. Eller skall.
Och med allt jag fått till mitt Beirut, med alla stöttande ord och värmande utsträckta händer har jag bytt ut gråtande kolsvarta nätter utan slut till någonting som om jag själv såg någon annan leva det, vara ett vuxet och anständigt liv.
Ett där jag får tappa makaroner i sängen och där jag får hissa ner persiennerna utan att fråga om det är okej eller om jag får äta lite mer makaroner fast jag redan är mätt och ett liv där jag får fisa högt i soffan.
Fast nu fiser jag ju inte, jag är ju en fin flicka... men metaforiskt ;)

Över och ut hälsar Beirut och jag med en bild från den allra första måleristunden i min walkinclooooooset!