Inte mycket att hänga i julgranen.
Så jävla less på att sitta och ruttna bort.
Vad värre är att jag ruttnar bort i nyktert tillstånd.
Jag ruttnar bort 160 mil ifrån vänner.

Jag har varit ren i 5 månader nu, more or less.
Är det någonting att vara glad över?
Nej.
Har det fått mig någonstans? Har jag kommit någon vart?
Nej.
Jag är kvar i en soffa, utan jobb, med ångest.
Moment 22.

Jag har gått upp 15 kg, och det är nog fantamig det värsta med det.
Det är inte roligt att vara nykter, det är inte befriande, det är inte något att glädjas över.
Tvärtom, jag är medveten om den jävligt pissiga vardag jag lever i, jag är medveten om hur gräslig jag ser ut och så vidare med självhat i all oändlighet.

Hade jag fått välja hade jag aldrig mer gått ur sängen. Tyvärr får man inte välja.
Hade jag fått välja hade jag lagt mig i fosterställning och gråtit ögonen ur mig. Tyvärr får man inte välja.
Nej, jag har en hund att ta hand om, en lägenhet, en pojkvän.
Vem fan signade upp för det här livet?
Inte fan gjorde jag det iaf. Åt helvete med det här.

My head is an animal

Igår natt sov jag absolut ingenting.
Så inatt trodde jag mig få sova som en klubbad säl.
Men ack så fel jag hade. Mardrömmarna har avlöst varandra och i varenda en har jag drömt om V och han har avvisat mig på olika vis varenda gång.

Så vid nio vaknade jag, stapplade ut och mumlade något oförståeligt till Richard, ja, så trött var jag att jag inte ens förstod vad jag menade själv.
Sen stupade jag i säng igen. För att upptäcka att sängen gått sönder. (Ena plankan har åkt ur sitt fäste) Självklart på M I N sida av sängen.
Så jag bytte sida och somnade om för att lyckas förstöra sängen på Richards sida också!
Nu sitter jag och dricker kaffe, väntar på att klockan ska bli tillräckligt för mitt möte på arbetsförnedringen.

Tror jag ska dissa sömn helt faktiskt, det är ju bara otrevligt att sova ändå när jag väl sover.

Idag ska jag gå bort till simhallen och se hur det är öppet och funkar, för simma gillar jag!
Dessutom är det så fruktansvärt tråkiga vägar att gå här, om man inte vill gå evighetslånga rundor som halvvägs är bilväg. Så det hoppar jag gärna om jag kan.
Hunden får ju ut mig men det är ganska motigt innan.
Jag är en förbannat L A T människa. Vilket nu syns på vågen. Men men.

Förresten! Det jobbar en sjukt söt kille i macken, bara så ni vet (Ja jag har sambo och pojkvän och hela skiten men vaddå, titta får man ju!)

Mycket viktigt för oss i karesuando att veta avståndet till allt det här..

Norrlandia.

Är så less på torsk, torsk och återigen torsk.
Bajen får ta sig i kragen nu och spela bättre för det här går inte för sig.

Annars händer här absolut ingenting.. Jag städar, tvättar, diskar, lagar mat och är ute med hunden.
Myggbiten är jag så det står härliga till också. Att flytta hit när man inte tål myggbett kan vara höjden av idioti.
Jag längtar bara hem. Hem till mina vänner och till min allra käraste syster.
Det är ensamt och det är jobbigt när man är van att inte ens behöva om saker som tynger. Här blir man inte förstådd, utan det blir mest bråk när jag mår kass.

Jag bygger mig en tillvaro men jag töms inuti.
Känns det som.