Livet motarbetar mig.
Min kropp motarbetar mig.
Allting är bara strävigt.

Klockan är sju & allt är inte lugnt.
Min bättre hälft, mitt hjärta är hos sig och jag får stå ut med mig själv och fi fän vad jag avskyr det.

Fröken det gör ingenting.

Jag önskar att livet var för alla
Jag önskar att jag kunde hålla ett jämt humör
Alla tvärkast hit och dit och överallt tar slut på mig
Jag ville bara gråta och lägga mej ner och dö förut idag
Barnen lyssnade inte alls
Jag välte ett stort glas vatten
La huvudet i händerna och kämpade emot livet
När treårig kille la handen på min arm och sa;
Fröken det gör ingenting det är bara att torka upp.

Tillsammans faller vi ihop

Tillsammans faller vi isär, fast vi faller åt andra hållet, ihop.
Tillsammans faller vi ihop, ihop faller vi tillsammans.

Victor ligger i min säng, jag lagar mat.
Varit och besökt stallet och fyllt på det hjärta som gick på sparlåga som nästan frusit till is i kylan och vintern.
Fyllt på med kärlek och ny energi för att kunna ge tillbaka lika mycket som jag får.
Riset kokar och jag väntar på kycklingen i ugnen.
Jag är så tacksam för taket över huvudet, kärleken i hjärtat och glädjen och dansen som kommit tillbaka till mig.
Att inte längre bara se allting i svart och grått.
Jag är så tacksam för den här vändningen att jag skulle kunna lägga mig och gråta. Av glädje.

Love is the onle cure to the human soul disease


 

Månadens recept

Ikväll sitter jag hemma hos Maman & Papan och väntar på att klockan ska bli läggdags.Fryser lite om fotarna.
Gosar lite med Baronen.
Tänker på min vän som inte finns mer.

Det är inte så rättvist alla gånger, och att välja att ta sitt liv är för mig inte ens ett alternativ.
Det var det för Henrik tydligen.

Hur som haver, ingenting går att ändra eller göra ogjort.
Jag lägger minnena av dig i kakburken där uppe i hjärnkontoret.
Minnet av hur du körde ut en kompis hit i Grimeton första gången vi sågs 2005.
Dina sms när jag var körd i botten 2009.
Kaffet i din lägenhet för ett år sedan.
Kramen och fnissandet åt två dumhuvuden för några veckor sedan.
Och det är där det slutar. Det blir inga fler minnen i kakburken.

Ena dagen finns man, andra dagen inte.
Tack för många fina minnen.

Jag har många olika kakburkar i hjärnkontoret.
Dom flesta är dammiga och rostiga.
Men dom finns där, och dom är sådär fina mönstrade, som om dom vore från en annan tid och en annan plats.
Det är dom med.

Men dom nya minnena, dom stuvas undan i nya kakburkar. Som inte hunnit rosta ännu. Som inte är dammiga.
Dom nya minnena som läggs ner är barnskratt, värmande armar runt halsen var & varannan dag.
Händer runt midjan och solskenskyssar och frukostar på sängen.
Värmen i mitt hjärta stannar på så vis.
Trots kylan, isen och vinden. Trots begravningar och rostiga kakburkar.

I might die from medication, but I sure killed all the pain.

Jag är trött.
Jag är trött.
Jag är så in i helsikes trött..
Men man vänjer sig väl vid att vara en arbetande människa dag ut och dag in.
Frågan är ju om jag vill göra det.
En vacker dag vaknar jag väl upp och lider av tristessen.
Det där gråa som jag har så svårt för.
Förstår inte hur människor kan gå upp och jobba varje dag vecka ut och vecka in på samma ställe och inte spåra ut?
Visserligen gjorde jag ju samma saker dag in och dag ut tänker väl ni men serrni det var ju just det som var problemet.
Sen att man inte får göra det jag gjorde för det är olagligt. Det gjorde ju allting tio resor bättre. Trotsig som få är jag ju.

Näe.
Livet är nog tamejtusan en riktigt svår balansgång.
Jag vet inte om jag någonsin kommer klara av det där.
Livet.
Det gråa.
Tristessen.
Vardagen.
.......
Min hjärna ropar error.
Redan.
Redan när jag tänker på att det kommer bli så.
Hilfe!!

Morgontvätt

Det hade varit väldigt skönt att inte jobba idag, så jag hann med att göra allt det som står på min attgöralista.
Saken är den dock att jag inte skrivit upp på en lista, utan haft den i huvudet.
Och minnet är ju inte vad det än gång var.
Alltså är det enda jag kan komma på som jag måste göra, att fylla i en lapp till försäkringskassan.
Men det kan jag inte göra än, jag vet inte vilka dagar jag varit på eduktig och inte.
Så.
Min attgöralista, om du mot all förmodan hör mig där du svävar omkring i yttra rymden, så får du gärna komma hem okej?! Tack på förhand.

Sen vore det trevligt om det inte var mörkt ute längre, utan att det blev ljust. Men man kan väl inte förvänta sig så mycket när klockan bara är barnet. Typ åtta.
Trött tjej som varit uppe sedan sex tack vare Victor som skulle iväg till jobbet. Men det är okej, för hans skull kan jag gå upp då. Även om jag hatade honom en stund när klockan ringde. Eller klockan hatade jag väl mest, okejdå.
Tjolahopp, nu ska jag tvätta lite. Kl åtta på morgonen. Vad har hänt med mig?

To a poet

Små porlande bäckar, framtids-drömmar vävs,
Andra drömmar slår in och hjärtat bara växer och jag vågar mer & jag tror mer.
Solskenshistorier allting. Livet är en enda sång.

Igår var en fin dag, Emelie-mys med mat & spel.
Kusin Vitamin häng.
Telefonsamtal med gammal saknad vän.
Samtal med pojkvän.

Idag är huvudet trött, inte för att det är söndag utan för att jag vaknade klockan 3 och trodde det var dags att gå upp.
Lullade runt i köket en liten stund tills jag såg vad klockan var, men sedan var det ju lönlöst att somna om på några timmar.

Men ny är det jättesnart imorgon, alltså packar jag ner förskolekläder, och annat bra att ha när man bor i väskan.
För imorgon kommer ju herrn hem.
Försöker även bli lite fin.
Ett svårt quest när man är trött och finnig och har ett skatbo i håret.

Nu ska jag strax studsa in i duschen men först ska jag dricka upp mitt kaffe.
Och hitta motivation till duschen. Raka benen. Åååh vad det är värdelöst att vara tjej ibland alltså!

Nyss så träffade jag en krokodil!

Som körde runt i en bil
Han var så tjock & fet & blåste i trumpet
Men svansen var för lång
Å bilen var för trång
SÅ DEN FICK LIGGA PÅ ETT LITET FLAK DÄR BAK!

Det här med att vara gräsänka är nog det tråkigaste jag varit med om på mycket länge.

Hur som haver, tomtarna på loftet är bortplockade nu. Med det menar jag att julen på mitt rum är slut för denna gång. Lite skönt. Jag har blivit kärring på riktigt nu, blir glad för grytor i julklapp och är nöjd när julen är över...

Fast än finns det godis kvar, gött när man är ensam en fredagkväll såhär!
Vågen och jag är inte vänner längre, vi var vänner när jag vägde 56 för några veckor sen, men vi gjorde slut när jag vägde 58 igen, bara så ni vet.

Egentligen har jag inte ens någonting att skriva här.
Skönt att man får sova snart, ju fortare det blir imorgon desto bättre, för imorgon vill & tänkte jag mysa med Emelie och hennes bebismage. Fast jag tänkte inte mysa med hennes mage alltså, men äh, ni fattar.
Och efter imorgon är det söndag och då är det ju nästan måndag och hela måndagen går åt till jobb och när jag slutat jobba är jag inte gräsänka längre utan väry mikket en hel girlfriend!
Det är någonting jag gillar skarpt.

Jag är totalt uttråkad. Dör tråkighetsdöden. Kräks.
Haha, fy faaan.
Hela dagen har jag bara slöat på Eduktig, glott upp i taket och tjänat ihop mina 140 spänn om dagen på en soffa.
Tillslut tröttnade jag och gick tidigare, fick färgat håret, tittat lite på hockeyn. Sen åkte jag hem. Och dog tråkighetsdöden.
Så ni vet det alltså, och inte ringer mig eller så.. För jag har knall fall dött. Av tristess.
Jag behöver åka någonstans.
Min rastlöshetsgen VRÅLAR tamejsjutton i örat på mig.
Får se vad helgen har att bjussa på eftersom typ alla jag känner är i fjällen & åker skidor. Ja förutom bästis Anna Eriksson, som åker till Thailand imorgon.
Bara jag som är stuck här i äckelhålan varberg. Hej hoppsan... lite synd är det allt om mig, fattigast och rastlösastasasasasastastast i världen.
PUSSHEJSAN!

Idag äter det upp mig, levande.
Inifrån & ut.
Man kan inte alltid vara stark.
Men jag vill så gärna.
Tur att det snart är en ny dag, och att jag har en bra bok att sticka näsan i.

Trevlig luftfärd, vi ses när vi ramlar över varandra.

Ännu ett år har sprungit förbi

Så var ännu ett år över, förbi, puts väck.

2012:
För exakt ett år sedan, 1 januari, låg jag i en soffa i Kungsbacka och drack folköl med herrn som numera är min pojkvän.
Han plåstrade om mitt trasiga knä och vad som är mest viktigt tror jag är att jag fick en välbehövlig paus från droger, och kretsarna jag befann mig i.
Victor & jag träffades efter jul förra året, kärt återseende för oss.
Vi var fulla, vi var glada, vi kramades, vi ringde in året med fyrverkerier och fancy middag.
Vi umgicks i en vecka, tills han skulle åka tillbaka till härnösand.
Så när han åkte iväg, och jag inte ville känna någonting igen så rullade det gamla livet in över mig.
Jag minns i ärlighetens namn ingenting från december & januari.
Jag vill faktiskt inte göra det heller. Det lilla jag minns, är fullt tillräckligt.
Hur som haver, i slutet av januari förra året blev jag avstängd & utslängd från folkhögskolan jag gick på och där och då vände det.
Jag har haft turen att känna många fina människor som har ställt upp när det verkligen har behövts, och förra året behövdes det, jag insåg att jag inte kunde fortsätta.
Mary Lou fixade snabbt en akutplats på åkaren och jag hasade mig dit, trasig och förstörd.
Det var inga roliga veckor vill jag lova, skakig och jävlig, och inte alls särskilt intresserad av att känna allt som jag hade jobbat så hårt för att inte känna. Det var jag inte sugen på neej, och inte heller samvetet som knackade på och berättade saker man gjort, eller den där sorgen över vännen som nyligen gått bort.
Så jag gjorde en gammal hederlig grej för att rädda mig ur känslorna.
Jag blev kär, eller nåt, liknande.
Jag ville ha trygghet, jag ville komma bort från allt, framförallt mig själv.
Utan droger, eftersom jag om jag ville tillbaka till skolan, var tvungen att lämna negativa prover.
Det tog baskemej närmare en månad innan det var okej i kroppen på mig.

Slutet av skolan minns jag inte så mycket av, ibland undrar jag om jag går runt i världens dimma alltså.
Jag fixade den, vilket jag är förbannat djävulusiskt stolt över eftersom att jag och  göra färdigt tråkiga saker inte är så bra vänner...
Sen flyttade jag till världens ände med stolpskottet jag trodde mej tycka om, någonstans.
Fast en människa behöver lite space, andrum, och så vidare så det fungerade ju inte alls eftersom jag inte kunde gå utanför dörren utan att han ringde och frågade om jag träffat någon. Jo tjena, i Karesuando, sveriges ände. Många renar träffade jag dock.
Hem åkte jag för att hälsa på, lyckades tajma in det medans Victor var hemma och hälsade på från Härnösand. Ödet för bövelen.
Eller något sånt, haha.
Hälsa på blev flytta hem, göra slut, träffa Julian Smulian, Robinhein, Fillan, dvs packet.
Jag är lite ledsen att det blev som det blev. Jag tyckte om dom. Men jag tycker om Victor mer, om man säger så.
Och nu är han hemma för gott.
Jag har jobb.
Går till Eduktig när jag inte jobbar.
Knarkar inte.
Kort och gott, det har varit ett förbannat motigt år, många vänner som gått vidare till nästa värld, humöret, känslorna och allt har åkt uuuuppp för att åka neeeeer för att åka uuuupp.
Men nu, nu känns det väl lite som att livet börjar ordna upp sig på allvar, jag vågar hoppas på det faktiskt.

I januari har jag varit ren i 1 år. 1 år av insikter och möjligheter och tacksamhet.
Ja minus nåt snedsteg där i början, när vanans makt är allt för stor och användandet har varit en så naturlig del i livet att det gick av bara farten innan jag hann tänka efter.
Men det räknar jag inte, för räknade jag med det skulle jag nog blivit helt knäckt där i början av slutet och slagit på mig själv medans jag låg ner och då vet vi ju alla hur det slutar.
Då är man tillbaka på ruta ett.
Men jag gjorde inte det, jag provade något nytt, och jag fixade det.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det är lite sorgligt ändå..
Det var trots allt min största trygghet i livet, min bästa vän, min kärlek, min hjärna & min kropp.
Det är ett liv som jag kan, jag vet hur snacket går, jag vet vad jag gör om jag åker på stryk, jag vet hur,var när allting funkar i "den" världen.
Så, lite sorgligt tycker jag allt att det är, samtidigt som jag är med glad över att tagit mig ifrån det.
För jag är lyckligare nu.
Tack kära livsguden för att jag överlevde alla dessa otaliga överdoser för ett år sedan, så att jag fick min chans här i livet. Tack för att jag har fått tillbaka min familj, mina egna känslor (även om dom ibland kan fara åt pipsvängen) tack för att jag har fått träffa den finaste i världen och tack för att jag fått ett jobb. Tack som fan för allt. Nu ska jag ryka, för första gången idag, jag har varit lite assdrunk. Bakis alltså, det är trots allt 1 januari. Fniss. HEJDÅ
Ps; tack för att raketen missade mig med en millimeter igår, jag har nog en skyddsängel. Jävla ostadiga raketjäklar som välte när man satt ned dom i marken.
GOTT NYTT ÅR, MAY 2013 BE THÄ BÄSTÄST!