I might die from medication, but I sure killed all the pain.

Jag är trött.
Jag är trött.
Jag är så in i helsikes trött..
Men man vänjer sig väl vid att vara en arbetande människa dag ut och dag in.
Frågan är ju om jag vill göra det.
En vacker dag vaknar jag väl upp och lider av tristessen.
Det där gråa som jag har så svårt för.
Förstår inte hur människor kan gå upp och jobba varje dag vecka ut och vecka in på samma ställe och inte spåra ut?
Visserligen gjorde jag ju samma saker dag in och dag ut tänker väl ni men serrni det var ju just det som var problemet.
Sen att man inte får göra det jag gjorde för det är olagligt. Det gjorde ju allting tio resor bättre. Trotsig som få är jag ju.

Näe.
Livet är nog tamejtusan en riktigt svår balansgång.
Jag vet inte om jag någonsin kommer klara av det där.
Livet.
Det gråa.
Tristessen.
Vardagen.
.......
Min hjärna ropar error.
Redan.
Redan när jag tänker på att det kommer bli så.
Hilfe!!