Ännu ett år har sprungit förbi

Så var ännu ett år över, förbi, puts väck.

2012:
För exakt ett år sedan, 1 januari, låg jag i en soffa i Kungsbacka och drack folköl med herrn som numera är min pojkvän.
Han plåstrade om mitt trasiga knä och vad som är mest viktigt tror jag är att jag fick en välbehövlig paus från droger, och kretsarna jag befann mig i.
Victor & jag träffades efter jul förra året, kärt återseende för oss.
Vi var fulla, vi var glada, vi kramades, vi ringde in året med fyrverkerier och fancy middag.
Vi umgicks i en vecka, tills han skulle åka tillbaka till härnösand.
Så när han åkte iväg, och jag inte ville känna någonting igen så rullade det gamla livet in över mig.
Jag minns i ärlighetens namn ingenting från december & januari.
Jag vill faktiskt inte göra det heller. Det lilla jag minns, är fullt tillräckligt.
Hur som haver, i slutet av januari förra året blev jag avstängd & utslängd från folkhögskolan jag gick på och där och då vände det.
Jag har haft turen att känna många fina människor som har ställt upp när det verkligen har behövts, och förra året behövdes det, jag insåg att jag inte kunde fortsätta.
Mary Lou fixade snabbt en akutplats på åkaren och jag hasade mig dit, trasig och förstörd.
Det var inga roliga veckor vill jag lova, skakig och jävlig, och inte alls särskilt intresserad av att känna allt som jag hade jobbat så hårt för att inte känna. Det var jag inte sugen på neej, och inte heller samvetet som knackade på och berättade saker man gjort, eller den där sorgen över vännen som nyligen gått bort.
Så jag gjorde en gammal hederlig grej för att rädda mig ur känslorna.
Jag blev kär, eller nåt, liknande.
Jag ville ha trygghet, jag ville komma bort från allt, framförallt mig själv.
Utan droger, eftersom jag om jag ville tillbaka till skolan, var tvungen att lämna negativa prover.
Det tog baskemej närmare en månad innan det var okej i kroppen på mig.

Slutet av skolan minns jag inte så mycket av, ibland undrar jag om jag går runt i världens dimma alltså.
Jag fixade den, vilket jag är förbannat djävulusiskt stolt över eftersom att jag och  göra färdigt tråkiga saker inte är så bra vänner...
Sen flyttade jag till världens ände med stolpskottet jag trodde mej tycka om, någonstans.
Fast en människa behöver lite space, andrum, och så vidare så det fungerade ju inte alls eftersom jag inte kunde gå utanför dörren utan att han ringde och frågade om jag träffat någon. Jo tjena, i Karesuando, sveriges ände. Många renar träffade jag dock.
Hem åkte jag för att hälsa på, lyckades tajma in det medans Victor var hemma och hälsade på från Härnösand. Ödet för bövelen.
Eller något sånt, haha.
Hälsa på blev flytta hem, göra slut, träffa Julian Smulian, Robinhein, Fillan, dvs packet.
Jag är lite ledsen att det blev som det blev. Jag tyckte om dom. Men jag tycker om Victor mer, om man säger så.
Och nu är han hemma för gott.
Jag har jobb.
Går till Eduktig när jag inte jobbar.
Knarkar inte.
Kort och gott, det har varit ett förbannat motigt år, många vänner som gått vidare till nästa värld, humöret, känslorna och allt har åkt uuuuppp för att åka neeeeer för att åka uuuupp.
Men nu, nu känns det väl lite som att livet börjar ordna upp sig på allvar, jag vågar hoppas på det faktiskt.

I januari har jag varit ren i 1 år. 1 år av insikter och möjligheter och tacksamhet.
Ja minus nåt snedsteg där i början, när vanans makt är allt för stor och användandet har varit en så naturlig del i livet att det gick av bara farten innan jag hann tänka efter.
Men det räknar jag inte, för räknade jag med det skulle jag nog blivit helt knäckt där i början av slutet och slagit på mig själv medans jag låg ner och då vet vi ju alla hur det slutar.
Då är man tillbaka på ruta ett.
Men jag gjorde inte det, jag provade något nytt, och jag fixade det.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det är lite sorgligt ändå..
Det var trots allt min största trygghet i livet, min bästa vän, min kärlek, min hjärna & min kropp.
Det är ett liv som jag kan, jag vet hur snacket går, jag vet vad jag gör om jag åker på stryk, jag vet hur,var när allting funkar i "den" världen.
Så, lite sorgligt tycker jag allt att det är, samtidigt som jag är med glad över att tagit mig ifrån det.
För jag är lyckligare nu.
Tack kära livsguden för att jag överlevde alla dessa otaliga överdoser för ett år sedan, så att jag fick min chans här i livet. Tack för att jag har fått tillbaka min familj, mina egna känslor (även om dom ibland kan fara åt pipsvängen) tack för att jag har fått träffa den finaste i världen och tack för att jag fått ett jobb. Tack som fan för allt. Nu ska jag ryka, för första gången idag, jag har varit lite assdrunk. Bakis alltså, det är trots allt 1 januari. Fniss. HEJDÅ
Ps; tack för att raketen missade mig med en millimeter igår, jag har nog en skyddsängel. Jävla ostadiga raketjäklar som välte när man satt ned dom i marken.
GOTT NYTT ÅR, MAY 2013 BE THÄ BÄSTÄST!