Ikväll sitter jag hemma hos Maman & Papan och väntar på att klockan ska bli läggdags.Fryser lite om fotarna.
Gosar lite med Baronen.
Tänker på min vän som inte finns mer.
Det är inte så rättvist alla gånger, och att välja att ta sitt liv är för mig inte ens ett alternativ.
Det var det för Henrik tydligen.
Hur som haver, ingenting går att ändra eller göra ogjort.
Jag lägger minnena av dig i kakburken där uppe i hjärnkontoret.
Minnet av hur du körde ut en kompis hit i Grimeton första gången vi sågs 2005.
Dina sms när jag var körd i botten 2009.
Kaffet i din lägenhet för ett år sedan.
Kramen och fnissandet åt två dumhuvuden för några veckor sedan.
Och det är där det slutar. Det blir inga fler minnen i kakburken.
Ena dagen finns man, andra dagen inte.
Tack för många fina minnen.
Jag har många olika kakburkar i hjärnkontoret.
Dom flesta är dammiga och rostiga.
Men dom finns där, och dom är sådär fina mönstrade, som om dom vore från en annan tid och en annan plats.
Det är dom med.
Men dom nya minnena, dom stuvas undan i nya kakburkar. Som inte hunnit rosta ännu. Som inte är dammiga.
Dom nya minnena som läggs ner är barnskratt, värmande armar runt halsen var & varannan dag.
Händer runt midjan och solskenskyssar och frukostar på sängen.
Värmen i mitt hjärta stannar på så vis.
Trots kylan, isen och vinden. Trots begravningar och rostiga kakburkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar