Grönkål & muljust

Julafton är över för i år.
Jag har haft känslorna på avstånd, inte velat gå i klinch med det där.
Det har varit mysigt, jag har mått bra, men julkänslan fick hålla sig ur vägen för hade jag släppt in den hade nog allt och lite till kommit fram.
Och vem vill släppa fram liken i garderoben vid högtider då man ska vara lycklig?
Inte jag iallafall, utan det fick stå ett par meter bort.
Och så njöt jag av god muljat och underbart umgänge med familj, istället för att julkänsla mig.

Anyhows, idag är det juldagen och jag har skippat festerna & krogköerna.
Har ändå bara dåliga minnen från denna dag, t.ex vaknade jag upp på sjukhuset förra året, året innan dess minns jag inte, och så vidare i all oändlighet.
Så jag tog det kloka, mogna och vuxna beslutet att åka hem till MoF för att invänta min fina pojkvän som trillar in någon gång inatt.
Jag är så kär och lycklig, kär och galen och helt upp över öronen lost in space.
Han är allt jag har velat ha och lite till.
Min bästa vän, den snyggaste killen jag vet, den roligaste jag vet oooch så vidare.
Idag åt han & jag julmat med hans fina mamma, och drack ett glas vitt. Sen åkte jag hem, som sagt, håller den här dagen på avstånd också.

Nu ska jag inte tråka ut er med kärleksförklaringar eller så utan här kommer lite kort istället.

Träffade mina fina, saknade underbara tjejkompisar ute häromdagen!

Dagen innan julafton var Baronen lat och låg ner när han åt.

<3

Dopp i grytan med Maman, Papan & Ännet <3

Syster yster

<3

Härliga, älskade la famillia under julklapps-utdelning

Julpusslet lades, traditioner återupptogs.

Jag var som en enda stor julklapp hela jag. Julklapp med tatueringar...

Idag myser jag och Baronen, tills Victor ramlar in!

Kolavippen

Vet inte om det är pms, eller ryggontet eller hela fenomenet jul som spökar i mig.
Det kanske är lite av allting.

Hur som haver så har jag idag klätt våran julgran här hemma.
Läst lite Bilbo.
Tvättat lite.
Nu ska jag strax duscha, även om jag inte orkar.
Hade jag bara behövt duscha hade det varit rätt lugnt, men nu måste jag även raka benen och sånt lattjo.
Jag har lite för ont i ryggen för att krångla med detta egentligen...
Sova får man inte göra än heller, klockan är bara sju. Jisses alltså, tant Karin har börjat komma fram alltmer!

Låt mej leva lycklig

Jag fryser ända in i benmärgen.
Då har vi ändå 20 grader varmt inomhus.
Jag har pippi långstrump-tröja på mig, raggsockar och pyjamasbyxor.
Men jag fryser.
Jag fryser ju aldrig annars.
Har gått utan vantar i alla dessa minusgrader vi haft, och i snöyran, och nu när det har regnat bort och är plusgrader ute då är det så dags att börja frysa.
Jag kanske får böta för att jag gått utan vantar nu.

Jag är fruktansvärt godissugen, eller sugen på någonting gott, men vet inte vad. Jag misstänker starkt att jag snart kommer plågas av det kvinnliga fenomenet menstruation om inte så lång tid.
 Man kan tycka att kroppen skulle ha vant sig och börjat samarbeta med sig själv efter x antal år av pms & smärtor.
Men icke!
Folk påstår kroppen är smart.
Jag håller inte med.

Hur som haver, nu ska jag frysa lite till, ångesta mig över pengarna som rinner genom fingrarna på mig såhär i juletider.
Ska nog när jag tänker efter gå och lägga mig i fosterställning en sväng och ha ångest över hela påhittet jul.
Jag börjar ångra mig, jag vill inte fira någon jul.
Har ändå ingen julstämning, jag har kopplat av den känslan av väldigt förklarliga själ.
Får väl ge det ett par år så kanske den återkommer.
Eller så läser jag Bilbo, eftersom jag fick boken av Victor så jag kan få läsa den innan vi ser filmen.

Valet är ju rätt lätt, orkar inte ha någon nedrans ångest :)

Värdelösa barns dag

Jag läste precis fel i min almanacka. Jag läste, istället för Värnlösa barns dag, Värdelösa barns dag.
För er som inte vet så infaller detta den 28:e december.
Värdelösa barns dag, det hade kanske varit någonting att införa... Jag menar, hur många känner sig inte värdelösa egentligen? Och hade dom då fått en helt egen dag så kanske dom hade känt sig lite sedda ändå.

Hahaha.

Nej, på riktigt, jag behöver sova. Idag har varit en lång dag. Konstig sömn inatt där jag drömde att jag åt middag med henne som jag ska på anställningsintervju med den 8:e och att vi kände varandra, så jag tänkte ju bara; shit! Hon kommer aldrig anställa mig när hon vet vem jag är..
Men middagen flöt på riktigt bra och jag var till sist nästan säker på att hon glömt av vem jag var och skulle anställa mig.
Hur det gick vet jag inte, eftersom klockan ringde. Självklart stängde jag av alarmet, jag är ju mer död än levande på mornarna. Men jag försöker hoppas och intala mig att detta var ett tecken på att vem jag än har varit så spelar det ingen roll om jag inte berättar det.
Tur att pappa kom och väckte mig.

Hur som haver, imorgon är det lucia . Eller som herrn så vackert förklarade det för mig häromdagen; "hon med ljus i håret och glitter och daadadadananana sångsång lull lull"
Precis, spot on där!
Jag börjar jobba redan kvart över 7 imorgon på förskolan, hoppas på många pepparkaksgubbar/gummor, lucior och stjärngossar. Tomtar höll jag på att glömma med.
Och självklart snälla barn, för jag behöver lite energi till jul på liseberg med Victor på eftermiddagen.

Jajustdetja, jag glömde.
Jag träffade en människa på stan för en vecka sedan ungefär, en människa som gjort mig så illa ända in i benmärgen och denna personen var kvar i mitt liv långt efter att det hade hänt för han tillhörde en del av familjen som jag var en del utav ett tag.

Det satte igång många olika känslor i mig som jag inte trodde jag haft och det är väl fortfarande så att jag inte förstått vad som hände eller varför och ursäktar det hela på många sätt och vis.
Jag stod, väluppfostrad och snäll som jag är, och var trevlig mot honom, återigen, all over igen liksom och jag ville egentligen bara sparka honom och springa därifrån men så ursäktade min hjärna honom med att han faktiskt var full och jag kanske gjorde någonting fel eller jag vet inte men jag pratade om det igår, för jag har kunnat säga det högt nykter har jag märkt och om man tar fram troll i solen spricker dom fast det här trollet kan nog inte spricka.

When the heart guides the hand

Allting är precis som det ska vara med julen som står för dörren och jag står med en helt ny uppdaterad garderob tack vare att Livisen rensat ur sin garderob och att jag passar i kläderna som är för små för henne och sen har jag världens finaste pojkvän i mitt liv och jag är så glad fast samtidigt är det hemskt jobbigt med mörkret som envisas med att hänga efter mig och jävlas med mig.

Dessutom kommer jag få sova ensam inatt för herrn är iväg och jobbar och han åkte redan i måndags så igår åkte jag till Falkenberg för att slippa sova ensam & Livisen & jag bakade lussekatter pizzabullar och kanelbullar samtidigt som vi avhandlade halva våra liv och hemligheter med varandra samtidigt som vi drack ett glas vin och jag vaknade med armarna om Olivia för jag trodde att jag sov med Victor.

Jag är nervös för att jag ska på anställningsintervju den 8 januari och jag vill bara ha det överstökat och få det där NEJ:et som man alltid får fast jag vill ju få ett JA men det går väl inte, i värsta fall får jag åka till Norge och jobba på förskola där för det råder brist på folk och jag vill tjäna pengar och jag vill ha ett svensson-liv nu på en gång för jag är redo för det.

Jag har väntat alldeles för länge.

Jag har väntat alldeles för länge för att släppa på spärrar som jag har.
Jag har inte varit såhär fjantig, cheesy, nykär och töntig någonsin tror jag.
Samtidigt är jag livrädd, för ofta när jag släpper lite och tror att jaha men det här kommer nog gå bra ska du se och ger mig en klapp på axeln så går det käpprätt åt helvete och det är det sista jag vill och jag tar inte in sakerna han säger till mig för jag vågar inte tro på det riktigt.
Fast jag försöker faktiskt öva på att inte tro att allt är ett spel och att alla inte är ute efter att knäcka mig, göra mig till stoft så som det har varit förr utan jag försöker tänka positivt och skiter det sig så är det inte hela världen fast det är det ju och det är såhär min hjärna fungerar för medans hjärtat dansar tango så dansar hjärnan twist och tror & tror inte och är lite sant eller falskt eller mer som trögflytande tjära.

Valley of the dolls

Somnade redan klockan 8 igår kväll.
Jag var nog tröttare än jag velat inse.

Nackdelen med att somna så tidigt en fredag är ju såklart att man vaknar runt tolvtiden och är jätteförvirrad.
Låg vaken ett par timmar, somnade om, vaknade till & smsade med folk som var vakna (fördelen med fredagar, alla är vakna länge) för att somna om och vakna vid sju.

Egentligen har jag ingenting att skriva om, snön ligger vit och fin utanför och idag kommer herrn hem igen.
Så jag är glad.
Dansar omkring i huset, ensamhemma-regel no.1 som gäller.
Maman & papan är nämligen inte hemma.
Ensamhemma regeln lärde Stalin mig när hon var min boendestöjdare. Det enda vettiga en "övermakt"/myndighetsperson/stat-anställd" lyckats lära mig.
Man måste ha tv eller musik på när man är ensam hemma, så man inte känner sig så ensam.
Märkligt nog fungerar det. För jag satt alltid på Åkaren helt ensam och stirrade in i väggen och hade panik.
Tills Stalin lärde mig detta, då kunde jag vara hemma i någon timme utan att få panik i alla fall haha.

Nu blir det kaffe, en cigarett och så hoppas vi på att tiden springer iväg så jag kan få träffa någon som jag saknat.

Homewrecker

Alla går i väntans tider, vi alla väntar på stora, större saker än vanligt.

Jag håller tummar & tår, krampaktigt för att vi alla ska få det vi önskar oss mest.
Om kvällarna knäpper jag mina händer, och ber till vad som än kan finnas som vill lyssna.
Jag ber om liv, ljus & kärlek. Om en mening i mörkret. Om lycka.
Men inte för min egna skull längre, utan för andras.
En tid handlade det alltid om mig själv, när det varit som mörkast var det saker jag jag och åter jag önskade mig.
Men nu vet jag bättre, att det finns viktigare saker. Andra som önskar mer.
Andra som är värda mer.

Jag har allting jag kan önska mig. Jag har min lilla katt, jag har vänner, jag har min familj & jag håller mig på banan.
Jag står lite stadigare. Jag blåser inte omkull, även om det går upp & ner varje sekund.
En sekund är jag så lycklig att jag spricker, andra är jag så långt ner att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv.
Som idag, efter en natt fylld med mardrömmar som jag inte minns mer än ett litet fragment av, men jag har gått runt i en dimma resten av dagen.
Arg.
Frustrerad.
Obehagskänslan har funnits med hela dagen.

Vi har haft föreläsning hela dagen på Eductus.
Om kost & hälsa.
Jag fixade att koncentrera mig i 5 sekunder.
Sen satt jag av resterande 6 timmar och 55 sekunderna.

Jag kräks om någon pratar om vad man ska äta för att må bra, men samtidigt lite svävande & klämkäckt säger "DET FINNS INGA RÄTT ELLER FEL".
Nej men stå för farao inte och säg det då? Hon stod vid tavlan och sa vad hon tyckte var rätt, prackade på oss sin propaganda om kost.

När dessutom varenda brud i rummet har kräkts upp maten, lidit av grova ätstörningar, eller för den delen övervikt med.
Tro mig kära lilla fröken präktig framför tavlan, lilla hästtjejen som hållit aerobics-pass, som läst kurser på högskola om kost & hälsa och arbetat med elitidrottare.
VI ÄR INGA ELITIDROTTARE, VI VILL BÖRJA ARBETA, VI SKITER I DIN MAGISTEREXAMEN.
VI VET VAD MAN SKA ÄTA FÖR ATT MÅ OKEJ, VI HAR BLIVIT MATADE MED DET I HELA VÅRA LIV.

Det hörs ett namn över vitklädda landskap
Det hörs en röst som är saknad
Det bultar till i ett flämtande hjärta
Det piper till i telefon
Det är visst nån som är tillbaka

Precis, precis så är det.

Jag väntar på Arne Dahl på tv:n, jag har adventsfikat men trött tjej som jag var så var jag osocial mest hela tiden.
Har umgåtts slut på mig den sista tiden. Intensiva dagar, men nu får jag lite tid för mig själv framöver.
Det är lite tomt, och jag saknar ihjäl mig men tiden går nog fort.
Det är adventsfint i huset och jag är glad, över att kunna vara med och se det, uppleva det, känna känslan.
Kylan biter i kinderna och jag har solsken i blick.

Jag är verry mutch alajv dessa dagar.

Down by the water.

Tvättmaskinen låter alldeles för högt, kattungen sprang runt för mycket, många kommer ta detta som en törn i sidan och jag vet inte hur jag ska göra nu.
Eller jag vet visst, jag har redan gjort det och nu slår jag in på en annan bana, ett annat spår och fast jag har lyckats göra någonting jag ville skjuta upp tills det rann ut i sanden så är jag inte så glad för det gör ont att göra någon annan illa och det var aldrig meningen.

Jag lyssnar på musik, tvättar, med grusiga ögon för jag är trött efter att ha sovit alldeles för lätt och väckt mig själv av prat och skratt och mummel och någon har rört sig mycket inatt och redan vid fem var jag klarvaken fast jag somnade vid ett så jag väntade på alarmet på klockan.
Men innan det ringde vaknade någon och vi pratade och flamsade och jag önskar att jag visste någonting men det gör jag inte och vem är jag nu?

Jag glömde, i drömmen, min regnbågsfärgade väska i rainbow på Liseberg, och jag försökte gå upp i en nedåtgående rulltrappa men kom ingenvart och stressade över min fina kvarglömda väska där uppe i karusellen.
Och det var läskiga karuseller vi åkte i, jag minns inte vem jag var med, men jag var rädd och tänkte bara på min regnbågsfärgade väska på hjul och när nöjesparken stängde försökte jag ännu en gång gå upp i rulltrappan som gick nedåt.

I verkliga livet kanske jag har gjort någonting någon aldrig kommer komma över, men jag har tagit ett stort steg för mig själv och jag är påväg framåt igen fast det känns ont och fast det är grått och trist och fast jag kommer bli ensam och veta att jag sårat någon illa.
Men till våren, om jag har tur, börjar jag på folkhögskola igen, och jag håller tummarna för att jag någon gång blir nöjd med det jag har.
För man får inte dricka vin varje dag, man får inte fly för man ska stanna i känslan och jag tycker det är så jävla orättvist för visst borde man få ta till varje medel som finns för att må bra men man får inte det så istället ska jag hänga tvätt nu och hoppas jag gjort rätt.

Jag är sorgen du bär inom dig.

Vi sågs över en öl igår, pratade gamla minnen, skrattade, var allvarliga, och det var en fin kväll och jag var glad.Ångesten hade ätit upp mig hela dagen igår och det var så skönt att bara släppa allt och ta in glädjen och värmen i återseendet.


Det är trassligt, det är livet, jag får väl bara acceptera att det är såhär.
Jag har väntat i flera år på det här, och nu kommer det, på en så fruktansvärt illa vald tidpunkt.
Men korten, mammas kort, som jag ibland kommer ihåg att titta på och som ibland kan passa in. Dom passade idag.
Jag fick två, det ena trillade med och jag kände att det kanske ville vara med det också.

"Du besitter all den styrka du behöver. Min gåva till dig är att känna dig tillräcklig i alla situationer
Din tro avgör resultatet du får. Så se till att tro dig själv om mycket."

"Våga prova. Min gåva till dig är att ha en egen uppfattning.
Här gäller det att skaffa dig en egen uppfattning genom att agera/prova på"


Förresten, idag träffade jag min gamla boendestödjare Stalin. Jag blev så lycklig att jag kramade henne och vrålade Stalin framför alla mina "klasskompisar"..
Hon skrattade så hon grät.
Senast imorse pratade jag nämligen om henne, om hennes ensamhemmaregelnummerett!
Kom hon hem till mig och tv:n var avstängd, och jag inte hade radio på så slog hon på båda delar.
Allt för att tystnad är döden för en människa som mår skit.
Så imorse sa jag den regeln till Victor. Och sedan träffade vi henne. Knäppt, synkat.

Och allting löser sig, jag ska följa hjärtat. Jag ska följa huvudet. För dom säger samma sak idag.

I know what I want, and when I get it...

Igår var det julmarknad på Tjolöholm, med Berra, och vi gick i skenet från lyktorna och trängdes bland folk, tog en fika i ett överfullt gammalt stall, tittade på hantverk och klappade en häst.
Vi åkte till minsta kusinens kalas, minsta kusinen börjar bli stor, hela 8 år.
Vi spelade tv-spel, åt god mat och skrattade.
Hjärtat blev alldeles varmt. Det är fint att se släkten. Att få vara med.
Barnen & jag pratade allvarsamma saker, vi pratade liv och död, kärlek och hat. Vi kom fram till viktiga saker, och jag förundras över att små personer kan vara så kloka och se det logiska i allt.
Dom frågade mig om jag var kär när jag pratade om en god vän, och skrattade åt mig när jag sa nej.
En kille & en tjej som är vänner, dom är ju kära. Sa dom. Jag skrattade gott åt deras fina resonemang och önskar livet vore så enkelt som dom tror.

Idag trasslar sig tankar in i vad som är bäst & vad som är rätt.
Vad som är huvudet och vad som är hjärtat.
Jag vet inte, vet varken in eller ut och jag funderar på att inte äta idag och krypa in under täcket och sova bort livet.
Men så kommer känslorna in och säger jo men det är klart, åk du, åk dit, träffa den och ha en trevlig kväll.
Det kanske jag gör.
Men huvudet säger att det är fel.
För då blir det det där svåra. Som jag inte vill ha just nu. Jag vill ha det enkelt.
Men jag vill alltid vara där jag inte kan, ha det jag inte får och när jag fått någonting vill jag inte ha det längre.

Jag vill kasta iväg den som visar känslor, jag föraktar och ser svagheten och vill trampa sönder. Jag vill göra illa, för att du kan sånt som inte jag kan, för jag lurar mig själv att det är på ett visst sätt, men sen är det inte det för jag tröttnar och det är alldeles för lätt och det är bara en lek för mig.
Jag ser hela tiden det som är bättre, någon som är bättre. Kämpar och vinner, och hittar nytt, och sårar och förstör och bygger större och större murar runt mitt hjärta än jag någonsin kunnat tro att det gick att ha.
Jag vill göra lika illa, men samtidigt vill jag hjälpa och inte stjälpa, jag vill känna och visa och ha det fina sköra med trygghet men jag tappar bort mig i den stora världen i dom stora känslorna och hittar bara det bättre och nyaste.

Men idag är det gammalt nytt, men det nyaste som kommer få lida och känslan av att ha misslyckats infinner sig redan innan det hänt för jag känner mig själv och jag blir svårare med åren och jag kommer sluta ensam för jag vill inte se känslorna ni visar. För det skrämmer mig och jag backar och du hade kunnat få lite heads up, jag hade kunnat säga men istället flöt jag med tills jag insåg att du simmade i förväg och jag satt fast i en gren.

När man inser någonting så självklart som att det är okej att gråta.

Igår fick jag hoppa in på förskolan & hjälpa till i sisådär hundra timmar.Senare igår under kvällen, när jag var så trött att jag kunnat somna ståendes välte jag ett gräddpaket i kylskåpet.
Jag stod & tittade på grädden som rann ut en stund. Ett halvt gräddpaket tittade jag på när det rann ut för att vara mer exakt.
Tittade på när det sa klunk, klunk, spill, spill. Tills jag faktiskt fattade vad tusan det var som hände.
Då reste jag på paketet.
Mamma skrattade.
Nej, mamma skrockade mer. Hon har börjat med det på senare dagar. Fråga mig inte varför, det kanske är åldersrelaterat.
Pappa, som la in ved i brasan, svor. I sedvanlig ordning.
Jag som var trött på spill & kladd efter förskolan röt till att "den som säger någonting mer åker ut med huvudet före!"
Mamma skrockade lite till och gick iväg. Bör kanske tilläggas att vi inte var osams någonstans, mamma var övertrött och fnissig & jag var övertrött och snäsig.
Men sen kom hon tillbaka, när jag stod i frustration och torkade grädde.
Så fräste jag till någonting om jul & hur mycket jag hatar att det är som det är och har varit som det har varit.
Sen bröt jag ihop.
Och grät.
Sen grät jag ytterligare lite eftersom jag blev sur på att jag grät.
Mamma kramade ledsen, arg och övertrött mig.

När jag sedan skulle sova, så slog det mig. Jag gråter väldigt ogärna, trots att jag är en ganska ledsen tjej.
I min värld är tårar svaghet och någonting som man inte gör framför andra.
Man ska vara stark, som det så vackert heter.
Det slog mig i alla fall, att till barnen på förskolan så talar jag om för dom att man får vara ledsen & gråta.
Att det faktiskt är okej.
Jag talar om för dom att det är okej att vara rädd också, att alla känner dessa känslor.
Men jag som ska vara så vuxen och klok, jag går runt och intalar mig själv motsatsen.
Så till mig själv;
Det är OKEJ att vara ledsen, man får gråta.
Man får också vara rädd.

Nu ska jag gå och sova, om min förkylning tillåter. Barnbaciller är dom värsta av värstingarna! ;-)
Baronen ska få gå ut, han har sovit en sväng på min axel. Tokfransen min.

Godnatt från mig & Röde Baronen! <3

Sunday, bloody sunday.

Håhåjaja, så var det söndag igen.
Helgen var förbi innan jag ens hann blinka.
Supertråkigt.

Fredag var klassåterträff på löftadalen, jag snyltade mig in på middagen som kostade 300 egentligen (det är lätt att vara omtyckt ibland alltså!)
Träffade människor jag saknat, människor jag hatar, människor jag knappt minns.
Var mest med Emelie och hittade på djävulskap för att vara sanningsenlig. Fruktansvärt roligt.
Dissade klassåterträffens disco på lördagen, kände att jag hade fått min dos av löfta-rehab människor.
Löfta leftovers kallade jag dom även.
Så istället tog jag mitt pick & pack och åkte till göteborg med packet, drack cider på Kelly's, skämtade med främmande människor, var sentimental & rökte alldeles för mycket cigaretter och hånade hipsters bakom deras ryggar.
Fruktansvärt trevligt.

Nu är jag trött, som vanligt en söndag, och har redan gosat på tok för mycket med Baronen.
Vill sova, men kanske är dumt när klockan bara är kvart över sex.
Matlådan är klar och jag är uttråkad.

Jag är lyckligare nu.

Dagarna far förbi, i rasande hög fart.
Jag misstänker det är såhär när man är "stor".
Jag har börjat tänka på gymnasiebetygen nu igen, ska försöka få in mig redan till vårterminen någonstans, även om det kan bli väldigt svårt.
Håll tummar och tår, för jag vill det igen, tror det är roligt att gå på folkhögskola när man är lite klar i huvudet!

Igår var vi hos veterinären med lilla Baronen. Han charmade "sköterskan" som kom in och skulle ta tempen på honom, han charmade väntrummet när jag skulle väga honom och han charmade såklart veterinären också.
När tempen skulle tas så var det en mycket rasande katt, som rev av mig halva handen.
Men jag förstår honom, ett sådant övergrepp hade jag nog också reagerat med mycket ilska över.
Särskilt om ingen kan förklara varför det händer.
Så tempen fick vara, uppenbarligen har han ju inte feber eftersom han lattjar omkring dagarna i ända (dagarna i rumpa... hihi... jag borde sova) och hittar på hyss för dom andra gamla katterna här hemma.
Veterinären försökte lyssna på hjärta och lungor när Baronen lugnat ner sig, men då spann han så mycket så det gick inte.
Han väger 1 kg, är i fint skick för att vara "hittekatt" sa hon, ingen öronskabb, inga löss osv.
Men ögonen har han fått antibiotika för, och ögondroppar också. Så nu är det kurering som gäller här hemma.

Idag är en mycket bra dag, Eductus först, det som jag går via arbetsförmedlingen (det var så fruktansvärt inte givande idag, fem minuter innan lunch var jag så uttråkad att jag nickade till i min stol till o med) och sedan strövade jag ner till stan & fotograferade mig till mopedkörkortet.
Promenixade lite i affärer och drömde om bättre ekonomiska tider för gud vad fint allt är.
Sedan blev det Robin & Sons of Anarchy. Bästa serien i världshistorien!
Ja, Robin är ju ingen serie, han är bara en väldigt bra person förstås!

Ja, idag är jag lite lycklig. Gjorde en ny lista på spotify med bara peppmusik och inte deppmusik igår kväll. Någonting jag ångrade BITTERT imorse.. Då var jag inte pepp, utan blev arg av den glada musiken haha!

Anyhows, nu har jag skrivit för ett år framåt.
Over N Out och ha en riktigt fin fortsatt kväll i höstrusket! <3

It's never late enough for me to stay

Försöker sporra mig själv denna sista tiden som är kvar av äckelhösten.
Bygger grunden,
försöker finna rutiner,
försöker minnas varför jag håller i mig och inte kliver över branten.

Det är lite som att spotta i motvind.
Men spottar man i motvind & spottet blåser tillbaka i ansiktet så torkar man ju bara bort det.

Rain in my head

Liten fisgris ligger i mitt knä och spinner, och pratar med mej.
Hans andedräkt är icke att leka med.
Men kärleken övervinner allt har jag hört talas om, vilket verkar stämma i vårt fall!
På måndag, imorgon, ska min lilla mamma få ringa veterinär för genomgång av kissemiss.
Pengar, adjöss! Men vad gör man inte för ett litet liv.
Dessutom är det inte mina pengar som ryker.
Det är mammas. Fniss!

Gårdagen innehöll barnmys, tatuering och vin. Allt i den ordningen.


Denna dagen innehöll firande av min kära fader, tillsammans med syskonen & mamma.
Fruktansvärt mysigt & trevligt.
Känns så bra att vara part of the familj igen.

Charmören Noel

But he was scared, cause it wasn't his time.

Huvudet hade surrat färdigt för gott trodde jag
glädjen skulle stanna
hålet i bröstet försvann 

Nu är det svart hela tiden hålet är tillbaka jag var inte säker fast jag trodde det jag tänker som förr hatar det jag ser i omgivningen spegeln kräks på tankarna tvånget att le finns som alltid fast jag inte vill vakna om mornarna jag vill sova bort mitt liv eller tills sommaren kommer igen och jag vill höra fågelkvitter i huvudet och se allting i vitt men allting är så svart och jag vill inte stanna upp för stannar jag upp äts jag upp av det jag springer ifrån och ingen vill sluta som mat och ibland önskar jag att jag tänkte efter innan fast det gör jag ju jag tänker jämt det slutar aldrig och jag vill inte vara här jag vill ha sol jag vill vara glad men jag är inte glad och det är inte bra fast jag har fått jobb för då ska man vara glad och jag kommer upp om morgonen än så länge och vännerna finns kvar och jag är fortfarande klar i huvudet förutom den svarta massan med tankar men jag är inte som förr så varför tänker jag som förr?

And every demon wants his pound of flesh  
But I like to keep some things to myself  
It's always darkest before the dawn
And I've been a fool and 
I've been blind 
I can never leave the past behind 
I'm always dragging that horse around  
Tonight I'm gonna bury that horse in the ground  
And it's hard to dance with a devil on your back
I am done with my graceless heart  
So tonight I'm gonna cut it out and then restart

A cigarette is all you get.

Det är så sorgligt när en människa bara försvinner.
Man kommer aldrig mötas på stan igen, vinka och ropa hej och få ett leende tillbaka.
Man kommer aldrig höra något nytt om personen, utan samma historier får upprepas för att tiden tagit slut och inga nya skapas.
Ena dagen finns man, andra dagen finns man kanske inte mer.
När sånt här händer isar det i min kropp, logiken strejkar och jag vill fly undan känslorna.
Känslorna från så många andra nära vänners bortgång bubblar till ytan när det händer igen.
Känslor som jag har trängt undan och lagt locket över.
Saknad, tomhet och sorg.
Det är bara så jävla mycket sorg hela tiden.
Idag är det ännu en vän som gått bort, alldeles, alldeles för tidigt.

Det är så orättvist, Varberg är en så vidrig stad som har ihjäl folk.
På två månader har 5, hör på den sjuka siffran, 5 personer dött.
Alla väldigt unga.
Alla någon som jag hade träffat, kände till eller kände.
 
Självklart tänker jag på Annie extra mycket idag.
Det händer fortfarande att jag plockar upp telefonen för att ringa Annie, mitt kex, och berätta saker.
Det har snart gått ett år, eller ja, mer än ett halvår.
Ibland hittar jag små bitar av henne i mitt liv.
Hon gjorde ett avtryck, tassade in i mitt liv som en katt, och lämnade det med ett brak.
En tröja med blommor & fjärilar på ligger i byrån, en väldigt älskad tröja som började sitt liv hos Annie men som gavs bort till mig eftersom jag var så tunn som ett skelett och den passade inte henne längre.
Den är numera för liten, och lite trasig och eftersom jag & känslor inte kommer så bra överens så ligger den längst ner i byrån för att bara få komma upp när jag har en bra dag.
När jag orkar.

Jag vill inte vara med mer.
Jag har ont.
Jag är trött.
Jag känner saker som jag inte vill känna, som jag har ägnat så många år åt att fly ifrån.
Jag vill inte låta känslorna finnas där, för att sen gå över, för att det är vad som behövs.
Jag vill att det är tyst i mitt huvud, att mina fina vänner ännu en gång ler mot mig när jag träffar dom, att alla (även jag) i hela världen får vara lyckliga och glada och nöjda.

Den här tomheten jag känner ibland, jag hittar ingenting att fylla den med.
Istället bara växer den, sprider sitt gift i mig och drar mig åt håll jag inte vill gå åt.

Upp & ned. Upp & ned.

Spillt kaffe och huvudvärk

Kommer upp till spillt kaffe, och en trasig kopp. Örat bara lossnade på koppen när Mamma drack kaffe.

Rutinen ser numera ut som så att jag dricker kaffe, tar mig en cigarett och går ut till Baronen. Lillkatten.
Som för övrigt fick sig en eller sjutton lavetter av Sockan vid maten imorse. Man kan inte komma ny här och tro att man äter vid samma matskål, för sjutton gubbar.
Ögonen ser bättre ut på honom och vi ägnar dagarna åt att gosa, Baronen & jag.

Han kunde inte kommit mer lägligt till Furet än han gjorde.
Hösten har trängt sig in i varenda por av min kropp och jag isolerar mig från omvärlden här ute på landet.
Jag varken vågar eller vill träffa människor.
Ett par timmar i stöten fungerar, men efter det vill jag bara att vännerna slutar prata, håller tyst, och hemmet lockar.


En visdomstand trilskas, jag har så ont att jag funderar på att slita ut den själv. Så sparar jag pengarna från tandläkaren..
Huvudet värker, och förkylningen är påväg tillbaka.
Immunförsvaret är på topp hos mig!
Till råga på allt bet Baronen mig, och klöste, utav bara sjutton igår. En katt med klös i så att säga, åtminstone om man överraskar honom med att plocka upp honom.
Annars är han en ullig tuss som gärna ligger i knät och sover sig igenom dygnen.
Jag klagar inte.
Katter pratar inte, dom bara är.
Det önskar jag att jag kunde vara.
Bara vara.
Tyst.

När jag orkar, hänger jag mest med Robin och är en mästerkock.

Första gången vi gosade, det var lyckligt!

No Past Land

Letar ny musik, hittar massvis med bra saker.
Min nya mobil är ju en smartfån, så jag kan ha spotify och lyssna på musik på bussen nu igen.
Tobias sa en gång till mig, när jag höjde radion i bilen som han hade sänkt, för tusende gången:
"Men är det verkligen SÅ jobbigt att höra dina egna tankar att du inte kan åka bil utan musik?"
Svaret är absolut JA och absolut NEJ.
Ja, det är jobbigt att höra sina egna tankar, det har det alltid varit och kommer alltid att vara. Men nej, det är inte därför jag lyssnar på musik. Musiken är ju till för att jag ska tänka lite bättre!

Idag har jag gjort absolut ingenting, inte ens duschat som jag skulle.
Eller, jag har skrivit ett kort/brev. Tänkte skicka lite kärlek på posten såhär i höstrusket. Sen har jag spenderat dagen åt att locka och pocka på liten kisse.
Han sitter i vedboden och jamar hjärtskärande, men idag har han fått mat och jag har filurat ut ett sätt så dom stora katterna inte kan äta upp hans mat.
Jag funderar på att döpa honom, så jag kan ropa på honom med ett namn och inte bara "hjärtat" eller "gubben".
Har även upptäckt att jag, den som alltid förkastar bebisprat faktiskt pratar bebisprat med med lillkatten, dvs: jag pratar med hög, pipig och gäll röst. "Tala till honom som en vuxen människa" ekar i mitt huvud.
Men det är ju en katt, det kan ju inte gälla då? Dessutom pratar jag bebisspråk med dom vuxna katterna också, så det så!
Men det måste vara ett fint namn, passande, ett som ligger rätt på tungan om ni förstår.
Det här är ett litet sladdbarn liksom, ni vet, familjen som får ett barn lågt efter deras första, andra, tredje osv.
Sladdbarn har en tendens att bli fruktansvärt bortskämda, och överösta med kärlek.

Så, kort och gott, lillkatten får komma fram nu så jag kan börja ösa kärlek i rent hiskeliga mängder!!

Vilsen kattunge

Hade precis ringt Anna Eriksson för en kvällscigg när jag hörde massa pip och jamande ifrån källaren.
Jag trodde det var någon av våra katter som vi hade råkat stänga in i källaren så gick och tittade men insåg det kom utifrån.
När jag lyste med ficklampan i källartrappan såg jag en vilsen liten rödrandig själ!
Så Anna fick ta kvällsciggen ensam och jag hämtade mamma och pappa...
Men stackarn var så rädd så rädd så jag kunde inte få tag i den. Den sitter nog i hallonsnåren nu.
Jag ställde ut lite mat och hoppas den hittar in till ladugården där det är lite varmare.
Får så himla dåligt samvete när man inte kan göra någonting för att hjälpa en så liten söt rackare.

Insåg hur mycket jag saknar djur, och att gosa och mysa med en liten kissekatt. Våra stora kattskrällen är ju inte samma sak, även om jag skämmer bort dom ganska mycket.
Men det blir så mycket päls och sånt på kläderna om man ska sitta och gosa, men med en liten kattunge gör det inget.
Jag favoriserar, japp! Hihi!

Jag vill till stallet och jag vill gosa med hundvalpar, kattbebisar och riktiga bebisar!
Jag vill klappa fölisarna och hänga med Linnea. Inser att hon är stor som farao nu, när jag började vara hos Madeleine och Christer var jag tolv och linnea 3 tror jag, vilket innebär att hon nu är 13..
Fast nej, hon är nog till och med 14? Nej jag är osäker, men ändå, så jäkla stort. Ingen tjej som vill leka med barbies och sånt längre åtminstone.
Lite tråkigt, hade ju varit roligt att få leka lite!

Imorgon ska jag hämta micro-simkort till min nya mobil. Nygamla kan man väl säga, just den här är ny men det är en likadan modell som jag hade som blev stulen.
Ska bli gött med vettig lur igen, materialist javisst!

Förresten, himla fint att jag drömmer så konstiga saker nuförtiden. Riktigt riktigt konstiga grejer alltså.
Vaknade i lördags natt hos Robin och satte mig upp i panik, och ruskade om honom och frågade om man fick dricka alkohol när man har fotboja. Han svarade att han inte trodde det, varpå jag svarade nähänä, okej, och somnade om igen.
Vad tusan var det liksom? Minns inte att jag har frågat honom det heller, haha!

Åh.. ge mig djur. Ge mig gård. Ge mig jobb. Ge mig körkort. Ge mig ett normalt jävla liv!
Godnatt, och puss och kram.

I den här storleken var den lilla missen, som den i mitten.
Så söta så jag smäller av ju!!

Jag ska fly tills jag hittar hem.

Sitter och lyssnar på Vånna Inget och pratar med Tobyboy.
Kommer bli konstigt att inte gå på Tjolöholms julmarknad med honom i år. Kind of den enda traditionen jag lyckats bibehålla när allt kaosat sönder omkring mig.
Inte ens julafton har jag ju firat.
Eller jo, det var lite ljug. Men inte med min familj.
Förra året spenderade jag halva julafton ensam, på hela skolan, med att plocka ner juldekorationer från skolans alla fönster haha!
Det var faktiskt inte så tragiskt som det låter, jag lovar.
Anyhow, sen firade jag med MaryLou och hela tjocka släkten. Så fina människor som bara ställer upp sådär!
Året innan förra året firade jag med Langen och hans familj först (först sov jag bort halva dagen) och det var trevligt. Julklappsutdelningar är alltid lite jobbigt om man halkat in på någons julfirande sådär men jag hade det så fruktansvärt bra och fick faktiskt julklapp både hos MaryLou och Langens familj!
Sen blev det julkäk hos G med hans mamma.
Resten av den dagen är ingen trevlig historia så den utelämnar jag.

Inser att jag låter jättebitter nu.. Men det är jag ju faktiskt också.



Fast nej, det är jävligt bra för tillfället, har varit rätt länge, men pratar som sagt med Tobyboy och vi började prata om julen. Ingenting jag bör prata om eller tänka på alltså!

Down for the outing

http://www.youtube.com/watch?v=Ukw3bH0EIr4&feature=related

Sitter och har en sedvanlig kvälls-dejt med Pete Doherty, och hans relativt nysläppta låtar.
Blir lycklig långt in i själen.
Känner mig som ett litet barn när jag lyssnar på honom, och ser och hör om honom.
Det är min största idol.. Den enda egentligen.
En vacker dag ska jag gifta mig med honom. Sådeseså!

Brev till lillan

Okej, såhär är det:

Jag börjar känna mig mer och mer som en fullt "normal" 22-årig kvinna med en hel del liv framför sig.
Som kan stå på egna ben och allt det där som definierar en "normal" 22-årig kvinna.
Jag känner mig nästan mer "normal" i dagens läge än "onormal". Nu ska vi inte gå in på detaljer, för alla vet vad som gjorde att JAG identifierade mig själv som "Onormal".
Eller nej, men jag vet vad NI ansåg som "Onormalt" hos mig. Det jag ansåg som "Onormalt" hos mig var min extrema utspårade tokighets-sida.
En impulsiv, påhittig, rent ut sagt fördjävlig brud.
Fast när jag tänker efter så är det nog jag som tror att ni ansåg mig vara "Onormal" eftersom jag höll på med vissa saker. Det är faktiskt aldrig någon som har sagt till mig att dom ansett mig vara onormal pågrund av detta.
Nu orkar jag dessutom inte fortsätta skriva onormal inom citationstecken och med tjock och understucken bokstav.
Jag har ingen aning om vart jag vill komma med det här...

JO! Poängen var att jag känner mig nästan normal igen.. och att jag inte vet vad jag känner inför detta.
Jag hade en hel identitet. Jag var någon(ting). Ingen kommer glömma Karin som inte var Karin. Och vem sjutton vill inte bli ihågkommen?
Jag vet att min familj tycker om den "normala" mig. Bättre än den andra, utspårade hälften, tror jag dom tycker. Eller jag vet att dom tycker det.
Men jag, jag vet inte alls vad jag tycker...

När min mamma läser ordet normalt kommer hon spinna vidare på; exakt vad är det som är normalt? och vidare i all oändlighet. Därav skrev jag ordet i citationstecken.. För att undvika en lång debatt om vad som egentligen är normalt och inte och vad som definierar det.

Min hjärna är trött... Godnatt, och puss & kram och allt det där!

PS: Detta känns lite ibland som att skriva brev till sig själv, och några fler.. DS.
PPS: Idag var en bra dag, mycket bra, fick träffat mitt patrask och mysa lite. DDS.

Malmö HC

Skulle varit i Malmö nu, för att gå på hardcore-festival i helgen.
Men min kropp satte stopp och la krokben för denna planen.
Min ekonomi hoppar och hurrar av glädje över detta beslut, men min rastlöshet och tristess hänger läpp.
Men det kommer fler chanser, och jag får ändå uppdateringar varannan timme av mina kära vänner som befinner sig där nere. Och sms var femte minut, så jag känner mig ändå med!

Istället skrotar jag runt hemma, och plockar på "mitt" rum.
Har dammat av hyllor och sorterat in viktiga papper, sånt som bara flyttas runt på annars tills jag tappar kollen på vart allt finns.
Dessutom kan jag ta det väldigt lugnt, och i min egna takt och pausa mest hela tiden.

Igår skulle jag tittat på en lägenhet på sörse, men hon som skulle visa den dök aldrig upp och drog någon dålig vals om att vi måste gått om varandra. Jag tror helt att hon helt sonika glömde av det.
Men jag känner mig inte ens särskilt intresserad av lägenheten när jag såg vem som bott i den. Sverigedemokrater hör inte till mina favoritmänniskor.

Igår fick jag en finfin skjorta av största syster yster. Jag hade nämnt att jag var avundsjuk på alla som hade fina skjortor, och hon hittade en på loppis efter jag sagt det och slog till och gav mig den.
Det värmde långt in i själen!

Höstsolen lockar fram det fina i livet, och även jag kan tycka det är lite fint med höstfärgerna.
Igår, sent, satt jag ute och rökte och det luktade vinter. Det luktade kallt och mysigt.

Saknar Mollan-Skrållan!

I feel you in my heart and I don't even know you

Jag önskar att jag kunde sluta fred med hösten.
Sluta fred med mörkret.

Det har varit en glad början på hösten, men nu börjar de mörka kvällarna och nätterna ta sig in under täcket, förbi mina glada, positiva och energiska vänner.
Men jag har varit stark och stabil, och tänker inte låta mörkret få mig att deppa ihop en hel höst & vinter.
Jag tänker fortsätta vara kickass, packetmamma, och sprudlande energiskt glad.
Jag tänker med andra ord lura hösten så långt som till nästa höst!
Hösten är skyldig mig en lugn höst detta året.
Så får jag inte det, så går jag och snackar med landstinget, sjukvården och nästlar mig in på ljusterapi.

Jag ska må bra, det är min tur i år. Därmed bastu! :-)

Lördagkväll på landet

Jag är ensam hemma ute på landet.
En fruktansvärt ovan känsla, ensamheten.
Jag har vant mig vid att aldrig vara riktigt ensam, mamma & pappa är ju alltid här när jag är här annars.
Sen är det ju inte ofta jag är här, jag är för rastlös för det här med hem.
Så har det alltid varit, vart jag än har haft min "bas" så har jag aldrig riktigt befunnit mig där ändå.
Jag har alltid varit med vänner, och hos dom istället, eller haft vännerna hos mig.
Som i göteborg, där var jag ju aldrig ensam heller, hade jag tråkigt eller det blev för tyst bjöd jag in grannarna.
Dom var förvisso helt mentalt skruvade och inget roligt sällskap men det dög ju i krig så att säga.
Men idag njuter jag av ensamheten faktiskt, välbehövligt med lite tid för mig själv.

Nu när det börjar bli kallare ute så börjar ryggen göra ont, och mina händer. Känner mig ibland som en 80-årig gammal tant.
Igår & idag har jag haft så ont i skelettet att det känns som att det faller isär. Som att det blir till stoft.
Vet inte vad det är för fel på min kropp, har ändå börjat röra på mig lite mer nu igen, går hit & dit och överallt.

Undrar varför jag är så rastlös egentligen, har varit det i flera år, och känns som att jag aldrig kommer ifrån det.
Flänger hit och dit, jämt. Men men, det får väl vara så. Det kanske går över tills jag gifter mig :-)

Dark Paradise

Idag när jag och min fina Anna åkte från henne i läjet till stan med bussen såg jag till min stora förskräckelse att uteserveringarna plockades ner.
Det är som att slå spiken i kistan på min höstångest.
Då är det verkligen slut på sommaren, mörkret tar över och jag kommer inte upp ur sängen på morgonen längre.

Jag tackar gudarna för mina fina vänner, för feelgood-filmer, feelgood-musik, för gott te och för sovsällskap.
Inatt bestod sovsällskapet av Anna E och deras mini-vovve. Hunden låg bredvid mig hela natten, och Anna låg i sängen bredvid och snusade :-)

Spontanresa till Göteborg i fredagskväll fick det bli, min rastlösa själ behövde komma ifrån Varberg.
Julle lånade ut sina haj-vantar till en frusen tjej, sen försökte han äta upp mig.. ;-)

 

 

Har duschat för första gången sen i lördags, haha.
Hade hemskt gärna duschat redan i söndags igen men eftersom jag inte har kunnat stå upp har det varit ett senare problem.
Mår betydligt bättre idag, även om det är svajigt fortfarande.
Hjärskakning är inte något jag rekommenderar. Det är ingen fara, men det är jobbigt.
Särskilt eftersom jag ska åka färjan till Danmark imorgon, och sen är det ju fotbollsmatch på torsdag. En match jag har sett fram emot sen förra hösten när det var klart att varbergs bois skulle spela i superettan och möta mitt kära Hammarby!
Som jag sa till morsan igår så "får jag har två fötter i graven innan jag missar den matchen."
Oturligt nog känns det som att jag har en fot i graven, så får väl se hur kul det blir.
Det blir väl något liknande med ängelholmsresan förra hösten när jag blev så dålig att jag stod i ett hörn och småkikade på matchen och var enligt syster yster "grön i ansiktet" av illamående.
Yeahyeah, ängelholm kunde man ju inte åka ifrån, varberg kan jag gå hem om det krisar.
Om jag skriver lite osammanhängande så beror det på huvudet, jag är lite osammanhjängande och ser dessutom dubbelt då och d¨å!
TJARÅ!

Lyssnar på Marina & the diamonds ikväll, för ovanlighetens skull.
Har spenderat dagen på ett oerhört produktivt plan, känns det som.
Började med att spilla kaffe över hela mej, sen hällde jag upp nytt, som hann bli kallt för att jag fastnade med näsan över en bok. För ovanlighetens skull, haha.
När jag väl fått ordning på kaffebiten så lagade jag kalasmiddag till morsan & farsan.
Sökte ett jobb.
Pratade med kär, saknad och älskad Moster.
Studsade iväg till staden, och hem till Robin.
Tittade på Kalle & chokladfabriken med honom och Julle.
Cyklade till Sörse i ösregn för att lämna en kjol till Emmie, som hon inte ville ha.
Istället för att bli av med kläder blev jag ägare till en supersnygg kavaj...
Sen häng hos brorsan & Jennie. Herrn i huset var inte hemma så Jennie och jag spelade tetris och drack cola.
Sen cyklade jag till Robin i mörkret och återlämnade cykeln, för att åka hem till sjuk mamma och filmslukad pappa.

Okej, inser att jag inte varit så produktiv som jag trodde, men tillräckligt för en ösregnig, supertråkig, supergrå höstdag!

Nu ska jag ryka nattciggen (shame on me) för att sen dra på mig raggsockarna och somna.
Eller.. så kan det hända.. att.. jag ... läser ... ett par.. hundra.. timmar först! :-)

Just nu är jag inne i en jagvillingenting-period.
En period när tröskeln till allt som bör göras inte går att komma över.
Lyckades idag - efter 3 veckors tids tänkande på det, att städa mitt rum.
Men det är väl det enda.
Det händer absolut ingenting på någon front, eftersom jag är så ovillig att ta tag i det.
Men jag tänker lite såhär, att det får vara så just nu.
Jag får vara en slashas och en dagdrivare.
En sån som bara hänger med vänner istället för att ta itu med måsten.
För jag tänker inte lägga allt för mycket energi på mina måsten, nu när det börjar bli höst.
Då vet jag vart jag hamnar, och jag tänker inte hamna där igen.
Alla krav får vänta tills i vår, eller nåt liknande. Då kan jag lita på mig själv igen :-)

Sitter i köket hos mor & far.
Ska snart gå och lägga mig, "ska bara" lite först.

Idag är en gråtdag.
Jag är inte värd någonting, eftersom jag inte har slutbetyg från gymnasiet.
Enligt arbetsförmedlingen alltså.
Jag börjar tappa orken till att fixa och dona med jobbsök, när det inte händer någonting.
Efter att ha sett hur många som kom till jobbchansen till Lernia på AF i fredags kan jag bara föreställa mig hur ruskigt många som faktiskt söker jobb i Varberg.
Men men, det ordnar väl sig om man inte ger upp.
Ser mest fram emot nästa månad, då jag inte har en monsterräkning från Telia att betala, utan istället kan åka till Malmö och hälsa på Ronja och gå på Hardcore-festivalen!
Funderar på att stanna i Malmö och försvinna lite efter festivalen. Finns lite mer jobb där, och blir man inte mördad och rånad för att man är klantig och går ensam på gatorna så är det nog rätt fett att bo där.

Med det säger jag OVER N' OUT, ska bara lite till innan sängen som sagt :)

Känns jättekonstigt att vara hemma och vara ensam för första gången sen i torsdags.
Det är liksom tisdag nu, haha.
Det är så tyst när inte Julle & Robin är bredvid mig i en soffa framför en film.

Men men. Nu laddar jag inför en produktiv vecka med grymt mycket jobbsökande för att avsluta veckan med dunder och brak på lördag. Jollehein fyller nämligen år och det är suit up så vi ska ha kostymer och grejer.
Partyhattar, mat, musik och ni vet, allt en bra födelsedagsfest kan innehålla.

Nu laddar jag inte lika mycket för att lägga mig helt ensam. Trist!
Men LIFE IS GOOD, så att säga. Jag har inte varit deppig på flera veckor. Knäppt men härlig känsla!
Inväntar väl bara en kraschlandning, haha.

Vänner som håller i, och håller upp.
Utan att ens veta om det.
Vänner som utan att göra någonting särskilt får mig att må bra igen.
Vänner som får mig att se klart.
Vänner som håller om och håller fast.
Såna vill jag ha.
Såna vänner har jag.

Helt otroligt.

Det här går inte. Det är inte normalt. Jag vill inte.
Måste flytta, gärna pronto.

Man ser det man vill se ungefär.

En kunglig helg, som vanligt, med packet.
Igår var det tacomys och filmer till klockan 7 imorse.
Något förvirrad när jag vaknade klockan eftermiddag.

Imorgon ska jag till banken, sälja skor, och sen blir det pizzahäng och glasshein med packet!
Åhåå, sova så det blir morgon snart kanske?

Trodde aldrig jag skulle börja längta efter mornar faktiskt.
Jag gillar't.
Känner mig nästan normal nuförtiden. Lite tråkig nästan, men jaja, shit happens.
Är för gammal för att vara ung.

Har drömt om avsågade händer, döda hundar, gamla gamla klasskompisar och havsbad.
Lite pizza, sömn på en luftmadrass och panik.

Gillar att jag drömmer om packet när jag nu inte träffat dom på två dagar, haha!
Herregud.
Hoppas dom vaknar snart så jag kan ta mig till stan och träffa dom, har ju lite abstinens.

I've lived a lot of different lives
Been different people many times
I live my life in bitterness
And fill my heart with emptiness

And now I see, I see it for the first time,
There is no crime in being kind
Not everyone is out to screw you over.
Maybe, oh just maybe they just wanna get to know ya.

Now the time is here,
Baby you don't have to live your life in fear
And the sky is clear, is clear of fear

Don't wanna live in fear and loathing
I wanna feel like I am floating
Instead of constantly exploding
In fear and loathing

Got different people inside my head
I wonder which one that they like best
I'm done with tryin' to have it all
And endin' up with not much at all.

And now the time is here,
Baby you don't have to live your life in fear
And the sky is clear, is clear of fear
Of fear

Don't wanna live in fear and loathing
I wanna feel like I am floating
Instead of constantly exploding
In fear and loathing.

And when the time comes along
And the lights run out,
I know where I will belong
When they blow me out.

Don't wanna live in fear and loathing
I wanna feel like I am floating
Instead of constantly exploding
In fear and loathing.

I wanna be completely weightless
I wanna touch the edge of greatness
Don't wanna be completely faithless
Completely faithless.

When the time comes around
When the lights will go out
When the time comes around
When the lights they go out.

adgakdjsgnsopinhygopinetbusdgkln<sä'övbnboesatögoshdgsnfhb.

Ungefär så.

Jahaja, tänkte försöka ta mig in till stan för att återlämna Janssons jacka innan han åker tillbaka till skövde, fast det är mycket möjligt att han hunnit åka redan.
Anyhow så tänkte jag ta mig till stan ändå, och äta glass med Robin & Julle.
Sen, någon gång snart, tänkte jag ta mig till skövde och hälsa på.
Hälsa på som i tid innebär som Jansson sa "du kan övernatta hos mig ett par dagar, veckor eller månader."

Just det där med att inte kunna sträcka ut handen till någon.
Det finns ingen någon som finns där som kan hålla ihop dig.
Du kan gå sönder, helt ensam.
Varje natt.

Jag får ju iallafall övning i min fobi för att ringa viktiga samtal.
Så mycket krångel och så mycket som ska ordnas efter stölden.
Och så slänger vi på fixandet med kartonger och jobbsök och lägenhetssök.
Vill bara gå och dränka mig idag ungefär.
Spyr.
Arg.

Mest hungrig tror jag. Äta mat mat mat mat. Mmmm så gött.

DET ORDNAR SIG KARIN, ANDAS, ANDAS.
Haha, åååhheeeee. Tur att jag har mamma som sparkar mig i arslet när jag skjuter upp samtalen.
Tur att jag har mamma & pappa helt enkelt. Jao.
TREVLIG MÅNDAG.

Helt underbar helg i gbg med Julle & kompani!
Oj oj oj säger jag bara.
Jag är knappt bitter för att väskan är stulen, visst det suger, men så jävla välbehövligt med lite gbg och festivalkänsla.

Var dock en mindre trevlig promenix hem till Syster Yster i eftermiddags, cidern som Julle hällde över mig kändes vill jag lova, klistrigt vidrigt äckligt bläääää.
Smutsigt smutsig var jag. Tack gode gud för duschar! Och systrar. Och föräldrar. Och VÄNNER.
Jag mår så bra.
Är tacksam för att ha så fint folk i mitt liv!

Imorgon blir det till att fortsätta med skitgörat, packandet, undanstuvandet.

Nu ska jag strax sova, utan någons huvud på min höft. Haha!

Ja vi vet att han är! Ja vi vet att han är!

Igår var det fotboll för hela slanten med Syster Yster och resterande av Bajen Fans Varberg.
Trevligt som alltid, trots att bajen torskade. Är lite smått less på deras insats!

Annars händer det inte mycket i mitt liv, jag är hemma hos MoF och skrotar, mycket kär moster är och hälsar på här med.

Jag ska stanna här tills jag klurat ut vad jag ska göra, men det lutar åt folkhögskola eftersom boende då löser sig per ajtomajtik.
Men så är det ju denna rädsla över att göra nya saker, ensam. Klara av att prata med nytt folk och göra hela den biten jag knappt fixade på Löftadalen. Det var tack vare att jag hittade Idisen som saker och ting gick framåt, och så hade jag ju faktiskt Pata Data som sparkade mig i arslet när jag tänkte kasta in handduken.
Nu ska allt detta göras en gång till liksom, och nu hittade jag en folkhögskola i TJOCKHOLM som har en skrivarlinje.
Men..
Nej..
För där tränar man på att prata och läsa inför folk både i och utanför skolan stod det, och på löftadalen lyckades jag smita från den biten.
Det går bara inte.
Men jag fortsätter leta vidare, trots visst motstånd för en ny period med nya skrämmande saker.

Jag är änyhaovs fri att leva mitt liv som jag vill igen, eftersom jag tog mod till mig och stod upp för mig själv. Hurra för mig!!

Upp & ner och hit och dit.

Jag försöker behålla lugnet, jag försöker behålla förståndet.

Men jag går sönder, jag känner att alla bitar jag pusslat ihop inom mig börjar släppa.
En efter en trillar bitarna.

Jag vet inte om jag någonsin kommer finna lugnet. Finna det där alla pratar om, finna mig i mitt liv och i min kropp.
Jag vet att jag ser ut som jag gör, jag är som jag är, och jag lever som jag lever.
Absolut ingenting fel i mitt liv just nu förutom vissa orosmoment.

Men jag går ändå sönder igen, jag känner det krypa under skinnet på mig, tankarna rusar och det är ingen hejd på galenskaperna som pågår där inne.
Jag har stampat på samma ställe i så många år, utan jobb, utan körkort och utan någon egentligen livsvilja.
Men jag fortsätter ju alltid. Nu har jag klarat 6 månader utan droger. Framgång. Men ändå känner jag mig inte bättre.
Jag känner mig så trött. Trött på att det aldrig blir som jag vill, trött på att svälja all skit folk slänger på mig.
Jag är trött på att vara glad när jag inte är glad.

Jag är utmattad, har gått in i väggen, jag är ett mentalt vrak.

Allt jag vill är att lägga mig i sängen och aldrig mera gå upp. Förstår inte varför man envisas med att gå upp varje morgon och låtsas att man mår bra.

Jag vill ha lugn och ro, och lite jävla kärlek och respekt. Samtidigt som jag vill vara helt jävla ensam och inte behöva bry mig om någon.

Nu ska jag lägga mig ner och gråta ögonen ur mig, för jag är t r ö t t .
Plus att det snart är höst igen, känns inte bra för fem öre. Jag vill gärna fortsätta bygga på dom där sex månaderna.

Svammel. Kunde kort och gott räckt med ; Idag mår jag som en överkörd iller som fortsätter springa trots påkörningen. Idag mår jag apekatt precis som alla andra dagar fast just idag får jag skrivit om det.

Jävla meningslöst med blogg, jävla meningslöst med gnäll. Men idag behövde jag.

Det är inte det enklaste att vara fattig och med så storslagna planer på att hitta på saker hela tiden.
Fick precis pengar, men efter att ha betalat hyra och så vidare så är det liksom inte mycket att hurra för.

Idag är jag helt slut. Var på långås marknad med Mamma, Pappa och Moster i lördags.
Fick fyndat massa finfina saker!
Sen var det härlig grillkväll med släkten, lyckades pricka in rätt tid att åka hem så jag fick vara med i år också.
Sen jäklar anamma slog jag klackarna i taket på krogen, kroglivet i varberg är ju absolut inget att hurra för men det är bättre än inget, som läget är hemma i Karesuando.
Jag hade så otroligt roligt, och dansade (hör & häpna) vrål/skrål-sjöng, kärleksförklaringarna haglade och jag åkte rutschkana och kramades med saknade vänner.
Sen vaknade jag dock vid sju dagen därpå, och när man somnade vid fem-tiden är det lite lite sömn.
Tog mig i kragen och ringde Anna E och vi lattjade runt på stan hela dagen.
Ibland tycker jag om folk så mycket att det gör ont.

Idag har jag varit hos läkaren, ny pencillinkur, jag blir aldrig helt frisk, alltid är det något!
Ätit lyx-middag med MoF och ska strax duscha och se om någon vill köra mig till stan så jag kan fortsätta mitt stressande.
Hemligheten är att aldrig stanna upp.
Sen äre fotbollsmatch. Älskade Bajen!
På söndag ska vi bege oss till Halmstad och titta när dom spelar, längtar och vill åka nuuuu.

Oh well. Dusch.

SNART ÅKER JAG. Eller inte snart, men om ett par timmar.
Jippiekayyay..

Anna, jag har saknat dina fyllesamtal.
Du kan konsten att liva upp tillvaron, en torsdagnatt.

Har börjat titta på serien True Blood igen, himla bra serie det där!

Annars händer här inte mycket, vi fiskar, jag städar, vi sover, jag är ute med hunden, och sådär.
Nu är det onsdag kväll, alltså bara torsdag kvar att genomlida sen är det äntligen fredag och jag beger mig till mitt kära varberg.
Ska bli så skönt, att kunna stressa runt hemma, bland vänner och familj. Jag mår liksom bäst när jag får stressa och springa ifrån mig själv lite.
Lördag blir det långås marknad med mamma <3 Syster Yster och Torsten skulle nog dit också.
Sen grillkväll med släkten, för himla mysigt att jag kan närvara i år igen, även om jag tänkte åka till stan med Anna och Torstis senare på kvällen.
Allt för att det ska stressas lite extra, men träffar jag inte min vän på kvällen hinner jag inte träffa honom alls :-)

Oh well, nu ska jag ge Big mat och fortsätta med True Blood!

(För övrigt, man vet att man är tjej när man packat ner 3 par skor, två dagar innan avfärd redan!)

Sitter och drticker morgonkaffe, mitt på ljusa dagen.
Har helt knäppa sömnvanor numera, sover ingenting ena natten och hunnra år andra natten.
Idag var en hunnra år lång natt.

Heppa heppa, kaffe är gööött

Solen skiner, alltså, sådär otroligt otroligt fint. Eftersom hyresvärden klippte gräset på baksidan igår har en liten del av myggen försvunnit därifrån, så jag lyckades vara ute i tio minuter. Tänkte att jag får ta det i omgångar, och njuta sålänge man klarar av att vara ute.

Förövrigt så har jag (med mycket hjälp av Syster Yster och Mor) bokat flygbiljett hem, och nu har jag ont i magen för jag inser att jag ska behöva flyga igen haha.
Åh det ska bli så roligt att komma hem en sväng, så skönt på alla sätt och vis!! Nu är det bara hemresan som fattas men tänkte fixa det lite längre fram, ska pusta ut från allt mankemang som har varit med första biljetten.
Imorgon blir det frisören, banken och läkaren. Vi får be till gudarna att jag kommer upp i tid då jag ska vara i Kiruna kl 11 redan. Blir till en rejält tidig morgon!

Åh herrejesusamalia, nu vill jag bara ha den 20e så man kan få träffa vänner, släkt, familj, och gå på fotbollsmatch. Tjoflöjt, äntligen händer det nåt kul!
PUSS

Efter väldigt lite sömn, ingen alls för att vara precis, varken igår eller idag, så sitter jag nu och dricker kaffe och börjar mordhota myggorna genom att hytta med fingret.
Jag orkar inte döda fler, jag orkar inte ha dom i ansiktet, jag orkar inte ha dom surrandes runt öronen, jag ORKAR INTE SE EN MYGGA TILL NÅGONSIN.
Tyvärr hjälper det inte att hytta med fingret.. dom slår sig bara ner i godan ro och sticker mig.
Till råga på allt, denna myggtäta lägenhet vi har, min sömnbrist och pengakrisen vi befinner oss i, till råga på allt detta har jag börjat få en herrans massa eksem igen. Axlarna, och hela underarmarna ser ut som om jag rivit mig ordentligt och länge på ett rivjärn. Eller nåt sånt.
Jag vet inte vad jag inte tål nu. Har faktiskt varit lite mer noggrann än hemma för här vet jag att jag antagligen hinner kolavippen innan jag hinner till sjukan.

Nåväl och emedan eller vad sjutton man säger, om vi ska köra på min mors ordspråk:
Allt är precis som det ska vara, just nu.
Jag ska ha eksem, myggbett stora som tennisbollar över hela kroppen, jag ska avlida av sömnbrist.
Haha.. eller inte.

Jag har faktiskt fått tag i soc nu, och fått numret till JOUREN så jag kan få pengar till MAT OCH BETALA RÄKNINGAR.
Tanten var sjukt trevlig och frågade jätteoroligt när jag drog till med termen "nödnorm" Men HAR NI MAT FÖR DAGEN???
Jaa, svarade jag sanningsenligt. Vi har mat för dagen.
Ibland har det sina fördelar med att vara ett avdankat soc-fall. Jag vet vad dom måste bevilja och inte liksom.
Sen har jag hittat värsta snajsiga gånerivikt-appen, så nu ska jag bli smal och fin. Som en rimmad fläskkotlett ungefär.
Nää, skämt å sidor, men den är bra att skriva in hur mycket man har tränat och så så man blir lite seriösare.
Nu ska jag ringa socialjouren och fortsätta kriga mot myggen. Så hoppas vi jag somnar inatt istället som är om mååånga timmar...

KAOS i mitt lilla huvud.
Ingenting är som det ska, ingen är som dom ska, ingen gör vad dom ska.
Jag har blivit med hund och barn. Ja alltså inte barn som i ett riktigt barn. Utan i ett 23årigt barn som inte diskar, tvättar städar eller lagar mat själv.
Och att tillslut få göra allting själv trots vänligt frågande om lite hjälp tar ganska hårt på mig.
För bövelen, jag hade gärna också inte lyft ett finger om jag slapp.
Jag hade helst av allt i världen lagt mig i en säng och aldrig mer gått upp liksom.
Jag orkar inte med mig själv, så att orka med allt som jag faktiskt gör är helt bejånd mi.

Oftast vill jag bara dra disktrasan i ansiktet på honom. Men, det skulle ju inte vara så pedagogiskt.
Jag menar, man måste ju vara pedagogisk med barn.
Igår tappade jag det fullständigt dock. Jag behöver ett socialt liv om jag inte ska ha ihjäl oss alla tre.

Sen att allt går åt helvete när jag försöker söka jobb gör inget mindre roligt.
Så, so long så skajag städa vidare

Jag har varit vaken ett antal timmar och har inte gjort annat än att bråka med hunden.
Först för att han på noll komma noll noll sekunder åt upp en hel jävla ost. Jag hann seriöst inte mer än blinka innan den var borta.
Sen för att han inte lyssnade när vi var ute och gick. Det slutade med att jag fick välta kossan upp å ner så att han fattar vem det är som bestämmer.
Jag hatar att göra det, det känns så brutalt. Men samtidigt så om man tänker efter så väger han ju 35 kg. Det är mer än hälften av vad jag väger.
Kan man säga så? Nej det kan man ju inte, hur tusan blir det?
Han väger hälften av mig, det måste ju bli rätt?
Och sen väger han mer än hälften? Näääää.. seriöst.. nu står det still i hjärnbalken.

Kommer tänka på det här hela dagen nu. Hur man säger.

Idag är det måndag tror jag, det är en ny dag, ny vecka och jag ska ta itu med träningen.
Insåg igår när jag låg och filosoferade att jag faktiskt var vältränad en stund när jag bodde på Iris.
Har också insett att man absolut inte googlar sina vänner när man har tråkigt. Jag har fått veta mycket grejer som jag absolut inte har någon användning av att veta.
Och dessa personer har jag suttit och käftat med på fyllan och så vidare.
Man blir lite skakig när man väl nyktrar till och inser på hur djupt vatten man varit.

Men jag antar att dom får sitt senare i livet.

Oh well, nu ska jag gå och kräkas på tvätten. Lämpade över disken på Richard, woho, hoppas jag slipper diska om skiten den här gången.

Inte mycket att hänga i julgranen.
Så jävla less på att sitta och ruttna bort.
Vad värre är att jag ruttnar bort i nyktert tillstånd.
Jag ruttnar bort 160 mil ifrån vänner.

Jag har varit ren i 5 månader nu, more or less.
Är det någonting att vara glad över?
Nej.
Har det fått mig någonstans? Har jag kommit någon vart?
Nej.
Jag är kvar i en soffa, utan jobb, med ångest.
Moment 22.

Jag har gått upp 15 kg, och det är nog fantamig det värsta med det.
Det är inte roligt att vara nykter, det är inte befriande, det är inte något att glädjas över.
Tvärtom, jag är medveten om den jävligt pissiga vardag jag lever i, jag är medveten om hur gräslig jag ser ut och så vidare med självhat i all oändlighet.

Hade jag fått välja hade jag aldrig mer gått ur sängen. Tyvärr får man inte välja.
Hade jag fått välja hade jag lagt mig i fosterställning och gråtit ögonen ur mig. Tyvärr får man inte välja.
Nej, jag har en hund att ta hand om, en lägenhet, en pojkvän.
Vem fan signade upp för det här livet?
Inte fan gjorde jag det iaf. Åt helvete med det här.

My head is an animal

Igår natt sov jag absolut ingenting.
Så inatt trodde jag mig få sova som en klubbad säl.
Men ack så fel jag hade. Mardrömmarna har avlöst varandra och i varenda en har jag drömt om V och han har avvisat mig på olika vis varenda gång.

Så vid nio vaknade jag, stapplade ut och mumlade något oförståeligt till Richard, ja, så trött var jag att jag inte ens förstod vad jag menade själv.
Sen stupade jag i säng igen. För att upptäcka att sängen gått sönder. (Ena plankan har åkt ur sitt fäste) Självklart på M I N sida av sängen.
Så jag bytte sida och somnade om för att lyckas förstöra sängen på Richards sida också!
Nu sitter jag och dricker kaffe, väntar på att klockan ska bli tillräckligt för mitt möte på arbetsförnedringen.

Tror jag ska dissa sömn helt faktiskt, det är ju bara otrevligt att sova ändå när jag väl sover.

Idag ska jag gå bort till simhallen och se hur det är öppet och funkar, för simma gillar jag!
Dessutom är det så fruktansvärt tråkiga vägar att gå här, om man inte vill gå evighetslånga rundor som halvvägs är bilväg. Så det hoppar jag gärna om jag kan.
Hunden får ju ut mig men det är ganska motigt innan.
Jag är en förbannat L A T människa. Vilket nu syns på vågen. Men men.

Förresten! Det jobbar en sjukt söt kille i macken, bara så ni vet (Ja jag har sambo och pojkvän och hela skiten men vaddå, titta får man ju!)

Mycket viktigt för oss i karesuando att veta avståndet till allt det här..

Norrlandia.

Är så less på torsk, torsk och återigen torsk.
Bajen får ta sig i kragen nu och spela bättre för det här går inte för sig.

Annars händer här absolut ingenting.. Jag städar, tvättar, diskar, lagar mat och är ute med hunden.
Myggbiten är jag så det står härliga till också. Att flytta hit när man inte tål myggbett kan vara höjden av idioti.
Jag längtar bara hem. Hem till mina vänner och till min allra käraste syster.
Det är ensamt och det är jobbigt när man är van att inte ens behöva om saker som tynger. Här blir man inte förstådd, utan det blir mest bråk när jag mår kass.

Jag bygger mig en tillvaro men jag töms inuti.
Känns det som.

trasdockan

Att laga. Att limma, klistra, och lappa.
Laga något som faller isär bit för bit, sekund för sekund.
Försöka laga innan nästa bit lossar.
Limmet torkar inte, tejpen fäster inte helt.
Bitarna faller fortare, nu är det helt trasigt och sönder, då tiden rann ut och man var för långsam.
Men hoppet finns ändå, där bland atomerna av vad som en gång var.
Så plockar man skärvor och glas, och lagar från topp till tå.
Men alltid börjar bitarna falla från sin plats igen, redan innan man blev färdig.
Så går proceduren sin högljuda gång, för sönderfall hörs och är svåra att dölja.
Efter varje gång fattas det alltid något när man lagar, en skärva, en fyllning till det svarta hålet.
Nu när det fattas så många bitar går det fortare att tappa dem igen.
Så man vill krypa in i ett skydd, för att pussla och limma.
Bort från känslan av milslånga avstånd till andra.
Bort från brännande blickar från mötande, okända människor på gatan.
Som om dom kunde se det trasiga under kläderna.
Som om dom vet att det snart inte går att fixa, trixa och limma igen.
Den trasdockan du är, som vittrar sönder kommer brännas på bål.
Bålet kommer lämna en hög med tragiskt magiskt stoft.
Det går ju inte att ha trasdockor skräpandes på vår jord, bland de som tar ansvar i samhället.
Någonting helt och rent skall ta platsen jag hade,
Någonting som är vackert för omgivningen att se på, någonting bättre än skurmedel.
Och trasdockan är bara stoft nu.

Sitter och försöker vara tacksam.
Men vet inte varför egentligen.
Egentligen är jag ju en bitter liten snorunge som mer än gärna hade lagt mig raklång i gräset och blundat i en evighet.
Och allt är en makt-kamp, allt är det.

Men men, förhoppningsvis mår jag bättre imorgon och vill inte blunda mer än en kvart.
Nu blir det en cigarett i rutan och mer lipig musik.

http://www.youtube.com/watch?v=MYzT36DA0Rk

Kolla in låten, rätt najs om man nu ska va sån. Over N' out.

Sitter hos Mamma och Pappa och ska dricka kaffe.
Livet är väldigt fint.

Krympling

Min rygg har börjat jävlas igen, och jag gråter mig igenom dagarna och smärtan. Eller gråter och gråter, men gnäller, rör mig försiktigt som om jag vore gjord av glas och väntar på tid hos sjukgymnast.
Tills dess är jag all doped up och älskar världen mer än någonsin.
Känns dock skönt att det inte ska behöva vara så länge till, igår och idag får räcka för annars tappar jag bort mig själv igen på vägen-
Det triggar tyvärr igång mina gamla junkie-tankar och värderingar.

Plockade ur halva rummet på skolan igår med eftersom jag ska/är sambo. Hittade en xanor under sängen och både jag och R kastade oss över den.
Till slut ttttade vi på varandra och beslöt oss för att slänga den. För det första hade en inte gjort varken till eller från och för det andra så är det inte så vi lever våra liv längre.
Så vi slängde den. Det skar i hjärtat på mig men jag är stolt.

Vädret gör mig lite glad.
Ryggen gör mig olidligt gnällig. Men men

Denna dagen har varit värdekass.
Imorgon ska jag städa, tvätta och hora hela dagen lång.
Ska flytta hit mina krejjer.

Sambo får thä win.
Eller?
Njae.
Jag är lite rädd.

Kokostopp

Rastlösheten är extrem. Kan inte sitta en sekund utan att vilja kräkas av uttråkning.
Så idag tvingade jag med mig herrn och åkte till Borrås skåra och fikade där. Sen har jag diskat, och nu gör jag kokostoppar.
Mmm. Sen hoppas jag somna vid tv:n för att slippa denna grymma rastlöshet. Den tar kål på mig, seriöööst.

Pothead

Igår var jag ute på en sjuhelvetes långrunda med Ida & Big. Tanken var att jag tänkte gå en halvtimme ungefär men med lokalsinne som jag vet inte vad så gick jag vilse och var borta i 1 ½ timme istället..
Vi traskade genom hagar och skogar och kom ut på andra sidan Åsa. Det var landet deluxe, med traktorer och skit.

För övrigt har mina trevliga drömmar som utspelar sig i andra århundraden kommit tillbaka och jag vaknar halvdöd och livrädd.

Fast inatt var jag hemma hos mamma och pappa, och befann mig i tvrummet när polisen ringde min mobil. När jag tittade ut satt det prickskyttar i telefonledningarna och pappa kom utramlandes ur sitt sovrum och gormade om att vi skulle spola ner haschet.
Det slutade med att han blev inlåst och vi fick inte hälsa på honom eller någonting.
Jag vet att jag tyckte synd om honom för att han fick åka till stationen i kalsonger och helly hansen strumpar också.
Skevaste drömmen på länge.

Nu blir det skoooola för hela slanten.

...

Hur dog han?
Han hoppade ut i tomheten.

Stolta syster. Kom ihåg min tappre bror
Vi är långt flera än du tror

Som har ett annat sätt att leva. Som har ett annat ideal.
Vi är de kantstötta och skeva men det är i varje fall vårt eget val
Låt någon annan va normal, ren och lycklig, sund och smal
Vi ska vara deras freaks och original.

Kvinnodag och födelsedagsbarn

Nu jävlar ska jag göra tårta för Lovisa fyller år idag. Hej hopp.
Bild kommer sen, självklet.

En hemmafru-nörd

Jag har inte varit i skolan idag heller, men uh, det suger verkligen att vakna.
Istället åkte jag och R till hans mamma och han fick sin födelsedagspresent av henne, en ny iphone så nu har jag hans gamla.
Hejsan hoppsan vad trevligt med en FUNGERANDE lur för stunden.
Sen åkte vi och handlade och han gjorde käk (jag är ju som bekant inte så jävla haj på det där..)
så istället diskade jag. Plus att eftersom jag är rökare är det jag som får ta hunden på kvällarna, inte så jävla roligt nu när det snöar och är äckel-kallt.
Anyhow, jag gillar't. Jag gillar att få skrota omkring och vara hemmafruisch-nördisch även om det är en sådan som inte kan laga mat.

En helt vanlig dag i mitt liv

Hundliv.
Skitliv.
Apliv.
Pissliv.

Men, okaj, jag är in. Jag är med.
Jag går ALL in och jag synar inte längre.

Skola på dagarna, pojkvän på kvällarna och däremellan lite enmanna-party.

Det funkar la.

Tillsammans är man mindre ensam

Idag har jag varit på vårdcentralen i Åsa för att ta blodprov.
Det var min gamla barnläkare, S. Furborg som jag fick prata med.
Jag blev alldeles varm inombords av att se hans kloka, snälla ögon bakom dom runda glasögonen.
Men när jag berättade varför jag var där skämdes jag, som en liten hund.
Undrar om han kände igen mig, eller mitt namn.
Skulle ju inte tro det men om han gjorde det, då skäms jag.

http://www.youtube.com/watch?v=YLaz4S5q7VY

En låt som BÖR lyssnas på.

Nu ska jag läsa "tillsammans är man mindre ensam" och låta bli att gråta.

Ingen fågel förflyger sig hit i min
undanskymda vrå,
ingen svart svala som bringar längtan,
ingen vit mås som bebådar storm…
I klippors skugga håller min vildhet vakt,
färdig att fly för minsta rassel, för nalkande steg…
Ljudlös och blånande är min värld, den saliga…
Jag har en port mot alla fyra vindar.
Jag har en gyllene port mot öster - för
kärleken som aldrig kommer,
jag har en port för dagen och en annan för vemodet,
jag har en port för döden - den står alltid öppen.