Homewrecker

Alla går i väntans tider, vi alla väntar på stora, större saker än vanligt.

Jag håller tummar & tår, krampaktigt för att vi alla ska få det vi önskar oss mest.
Om kvällarna knäpper jag mina händer, och ber till vad som än kan finnas som vill lyssna.
Jag ber om liv, ljus & kärlek. Om en mening i mörkret. Om lycka.
Men inte för min egna skull längre, utan för andras.
En tid handlade det alltid om mig själv, när det varit som mörkast var det saker jag jag och åter jag önskade mig.
Men nu vet jag bättre, att det finns viktigare saker. Andra som önskar mer.
Andra som är värda mer.

Jag har allting jag kan önska mig. Jag har min lilla katt, jag har vänner, jag har min familj & jag håller mig på banan.
Jag står lite stadigare. Jag blåser inte omkull, även om det går upp & ner varje sekund.
En sekund är jag så lycklig att jag spricker, andra är jag så långt ner att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv.
Som idag, efter en natt fylld med mardrömmar som jag inte minns mer än ett litet fragment av, men jag har gått runt i en dimma resten av dagen.
Arg.
Frustrerad.
Obehagskänslan har funnits med hela dagen.

Vi har haft föreläsning hela dagen på Eductus.
Om kost & hälsa.
Jag fixade att koncentrera mig i 5 sekunder.
Sen satt jag av resterande 6 timmar och 55 sekunderna.

Jag kräks om någon pratar om vad man ska äta för att må bra, men samtidigt lite svävande & klämkäckt säger "DET FINNS INGA RÄTT ELLER FEL".
Nej men stå för farao inte och säg det då? Hon stod vid tavlan och sa vad hon tyckte var rätt, prackade på oss sin propaganda om kost.

När dessutom varenda brud i rummet har kräkts upp maten, lidit av grova ätstörningar, eller för den delen övervikt med.
Tro mig kära lilla fröken präktig framför tavlan, lilla hästtjejen som hållit aerobics-pass, som läst kurser på högskola om kost & hälsa och arbetat med elitidrottare.
VI ÄR INGA ELITIDROTTARE, VI VILL BÖRJA ARBETA, VI SKITER I DIN MAGISTEREXAMEN.
VI VET VAD MAN SKA ÄTA FÖR ATT MÅ OKEJ, VI HAR BLIVIT MATADE MED DET I HELA VÅRA LIV.