Brev till lillan

Okej, såhär är det:

Jag börjar känna mig mer och mer som en fullt "normal" 22-årig kvinna med en hel del liv framför sig.
Som kan stå på egna ben och allt det där som definierar en "normal" 22-årig kvinna.
Jag känner mig nästan mer "normal" i dagens läge än "onormal". Nu ska vi inte gå in på detaljer, för alla vet vad som gjorde att JAG identifierade mig själv som "Onormal".
Eller nej, men jag vet vad NI ansåg som "Onormalt" hos mig. Det jag ansåg som "Onormalt" hos mig var min extrema utspårade tokighets-sida.
En impulsiv, påhittig, rent ut sagt fördjävlig brud.
Fast när jag tänker efter så är det nog jag som tror att ni ansåg mig vara "Onormal" eftersom jag höll på med vissa saker. Det är faktiskt aldrig någon som har sagt till mig att dom ansett mig vara onormal pågrund av detta.
Nu orkar jag dessutom inte fortsätta skriva onormal inom citationstecken och med tjock och understucken bokstav.
Jag har ingen aning om vart jag vill komma med det här...

JO! Poängen var att jag känner mig nästan normal igen.. och att jag inte vet vad jag känner inför detta.
Jag hade en hel identitet. Jag var någon(ting). Ingen kommer glömma Karin som inte var Karin. Och vem sjutton vill inte bli ihågkommen?
Jag vet att min familj tycker om den "normala" mig. Bättre än den andra, utspårade hälften, tror jag dom tycker. Eller jag vet att dom tycker det.
Men jag, jag vet inte alls vad jag tycker...

När min mamma läser ordet normalt kommer hon spinna vidare på; exakt vad är det som är normalt? och vidare i all oändlighet. Därav skrev jag ordet i citationstecken.. För att undvika en lång debatt om vad som egentligen är normalt och inte och vad som definierar det.

Min hjärna är trött... Godnatt, och puss & kram och allt det där!

PS: Detta känns lite ibland som att skriva brev till sig själv, och några fler.. DS.
PPS: Idag var en bra dag, mycket bra, fick träffat mitt patrask och mysa lite. DDS.