Upp & ner och hit och dit.

Jag försöker behålla lugnet, jag försöker behålla förståndet.

Men jag går sönder, jag känner att alla bitar jag pusslat ihop inom mig börjar släppa.
En efter en trillar bitarna.

Jag vet inte om jag någonsin kommer finna lugnet. Finna det där alla pratar om, finna mig i mitt liv och i min kropp.
Jag vet att jag ser ut som jag gör, jag är som jag är, och jag lever som jag lever.
Absolut ingenting fel i mitt liv just nu förutom vissa orosmoment.

Men jag går ändå sönder igen, jag känner det krypa under skinnet på mig, tankarna rusar och det är ingen hejd på galenskaperna som pågår där inne.
Jag har stampat på samma ställe i så många år, utan jobb, utan körkort och utan någon egentligen livsvilja.
Men jag fortsätter ju alltid. Nu har jag klarat 6 månader utan droger. Framgång. Men ändå känner jag mig inte bättre.
Jag känner mig så trött. Trött på att det aldrig blir som jag vill, trött på att svälja all skit folk slänger på mig.
Jag är trött på att vara glad när jag inte är glad.

Jag är utmattad, har gått in i väggen, jag är ett mentalt vrak.

Allt jag vill är att lägga mig i sängen och aldrig mera gå upp. Förstår inte varför man envisas med att gå upp varje morgon och låtsas att man mår bra.

Jag vill ha lugn och ro, och lite jävla kärlek och respekt. Samtidigt som jag vill vara helt jävla ensam och inte behöva bry mig om någon.

Nu ska jag lägga mig ner och gråta ögonen ur mig, för jag är t r ö t t .
Plus att det snart är höst igen, känns inte bra för fem öre. Jag vill gärna fortsätta bygga på dom där sex månaderna.

Svammel. Kunde kort och gott räckt med ; Idag mår jag som en överkörd iller som fortsätter springa trots påkörningen. Idag mår jag apekatt precis som alla andra dagar fast just idag får jag skrivit om det.

Jävla meningslöst med blogg, jävla meningslöst med gnäll. Men idag behövde jag.