Jag har idag fått tillbaka mina saker, som jag väntat på i sju månader.
Mest av allt var det min rosa morgonrock, som är för kort i ärmarna som har saknats.
Den är en trygghet för mig, att kunna krypa in i den har alltid funnits som alternativ känns det som.
Den har flyttat med mej till skövde, enköping, lund och alla platser jag kastats omkring till.

Ibland känner jag att jag fått se Sverige, och att det har varit fint.
Men ofta känner jag mer som så att jag blivit omkringkastad. Som en vante. Som inte haft någon fast punkt eller betytt särskilt mycket.
Det är nog därför jag har fäst mig vid saker & ting i min ägo istället. Klädesplagg.
Lagt tryggheten i den lilla broderade älvan på morgonrocken.
I min lilla Birdie-katt.
I pyjamasen som numera också är för kort i ärmarna. Men det gör ingenting, den är trygghet för mig ändå och även om den faller i bitar kommer den få följa mig till nya platser.

Att min rosa morgonrock innehåller spår av ångest, det gör ingenting, det gör den bara mer älskad för att den varit där och inte lämnat mig som alla andra gjort. Den har stått ut med svettiga, gråtande morgnar.
Svettiga veckor då gifter lämnat min kropp har den varit en klippa då inget annat plagg passat på min underviktiga kropp.

Underviktig kropp på underviktig person.

Det här med att människor har lämnat mig, övergivit mig, det har resulterat i att jag numera lämnar andra innan dom hinner lämna mig.
När skräcken över att någon betyder någonting för mig tar överhand och impulsen styr och det inte finns någon rim och reson i mina tankar, då flyr jag.
Eller så bygger jag mur. Sten för sten.

Nu bygger jag. Men det blir inte så högt, mer avståndstagande, svalt och kyligt. Lite vinter. För tankarna bråkar eftersom det finns lite rim och reson numera.
Hoppas min morgonrock blivit torr snart, så jag kan krypa in i den.