Jag har återupptagit en gammal kärlek.
Den rostar aldrig den gamla kärleken, dom som säger det ljuger liksom inte!
Det är mina fyrbenta små vänner, uppe i grannens stall.
Första gången jag red Gunwald var jag fruktansvärt nervös. Jag dog nästan och fick sitta och ta väldigt, väldigt djupa andetag för att inte börja hyperventilera.
Inte blev det bättre av att han trampade ner i ett tjälskott heller, sjönk snabbt och långt gjorde han.
Men ju längre vi red desto mer lugnade jag mig.
Efter den ridturen har jag nog inte gjort mycket annat än att hänga i stallet.
Jobbar.
Övningskör.
Är i stallet.
Håhåjaja, och nu ska jag snart jobba. Vill inte alls egentligen, vill ge mej ut på äventyr. Ut och trava i skogen, barbacka.
Eller rida Modesty, tävlingshästen som skrittar fortare än blixten slår ner.
Förresten så övade jag och min körlärare på att tvärnita igår. Gasade på rätt bra, så fort hon klappade i händerna skulle jag stå på bromsen... Där snackar vi adrenalinkick! Jisses amalia... Så roligt! Eftersom det var övning och inte på riktigt då ju, såklart... Hihi.
Har dessutom sett tonvis med citronfjärilar, Annies "tecken" som hennes mamma sa...
Så jag var tvungen att skriva ett mejl till A:s mamma. Kändes fint, har tänkt göra det länge.
Som sagt, annars händer inte mycket, jag har mina gamla vanliga ticks, förstör bra saker, är snäsig för att jag har ångest och huvudvärk för att jag tänker så det knakar, alternativt dansar mig igenom dagarna.
Mellanting, vad är det? :)
4 år tror jag det var vi sa... hahaha, orkar inte med mig själv. Tur det finns likasinnade själar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar