Tar avstånd
Murar vidare
Murar negativt
Målar svart
Obildad i vitmåleri efter slentrian
Murar kedjar låser sågar
Avstånd avstånd drunknar i murbruk
Ensam är stark fast ensam är ensam och dekaredansen valsen är gammal och hjulspåren nötta.
Limbon i ingenmanslandet ångesten i ensamheten och rädslan över flersamhet
Återhållsamt sparsamt ledsamt.
Leda. Livsleda.

Jag har rest mig ännu en gång, men jag blir mer och mer rädd för varje gång. Rädd för att gå så långt i mina skor att jag inte hittar tillbaka till stigen. Rädd för att alla skall förlora hoppet, tron och kärleken till mig.
Fast allra mest är jag rädd för att förlora mig själv och inte förstå eller märka när allting förändras. Att jag aldrig ska hitta hem men inte sakna mitt hem, mitt sanna jag.

Jag önskar att denna lott med att vara en som fallit, en som levt på kredit hade varit någon annans lott.
Jag önskar livet ur mig i hopp om att få byta bort denna orättvisa med misär och skuld och skam. Jag önskar att jag hade lyssnat, på mamma, socialen och varenda människa som bett mig göra om och göra rätt lite tidigare.
Jag önskar så att jag inte alltid var tvungen att göra mina egna misstag för att tro på att.det faktiskt är misstag.

Det är en kraft starkare än någon annan,och det är mer skrämmande än något annat jag varit med om i mitt liv att vakna upp och inse att jag inte ens hade insett själv att jag var så illa ute. Att inse att jag inte längre hade makt att ta tillbaka kontrollen som jag gjort så många gånger förr, att det styrde varje millisekund så stenhårt.
Att inte se något annat val än att fortsätta.för begäret är så starkt att man dör själsligen utan.

Jag är kvar i begäret, misären och tänket. Jag är ifrån det men jag är kvar i det och jag önskar så, att jag kunde fått slippa vetskapen om hur detta livet är, att någon annan var allt jag är och inte jag. Det är så orättvist, det är så orättvist och förjävligt och värdelöst så hälften vore nog.
Ändå fortsätter jag kämpa, fast att jag helst hade gett upp och gett bort denna lott till någon annan även om jag knappt önskar min värsta fiende detta helvete. Jag fortsätter kämpa för att jag fortfarande hittade hem, även om det var en hård väg denna gången och med lite ganska mycket hjälp på traven. Jag fortsätter kämpa för att jag inte vill genomleva mina största rädslor.
Jag ska stanna här, bland vänner, familj och ljus. Även om jag får påminna mig flera gånger om dagen om varför.
Även om jag flera gånger om dagen omprövar mitt beslut så vinner jag ju faktiskt fler gånger än jag förlorar. Vet ju dessutom att ju längre tid som går, desto lättare blir det.
Så lätt att man tids nog glömmer minnet av misären, glömmer bort det dåliga och glömmer av att "bara en gång" inte fungerar. Men denna gången, så hoppas jag, ber till allt som finns, om att jag aldrig ska glömma och tro att en gång fungerar. Jag ber om styrka att hålla hela vägen och dessutom få njuta lite av själslig frid på vägen.

Barfotadagar, saltstänk från vågor på havet, ljumma vindar, värmande lugnande dagar och jordgubbs-självplock.
Det finns där, runt hörnet och jag cyklade ner till havet alldeles för tidigt, eller sent beroende på hur man ser det, denna torsdagsmorgon för att försvinna i det, försvinna i löften om allt det sommaren innebär ett slag.
Men havet är det stora mörka kalla havet ännu.
Kastas tillbaka som en pil till livet och ut ur dimman
Får känna sanden mellan tårna, men det är iskall sand ett datum som idag.
Jag skakar och blir blå om läpparna.
Nu är jag hemma och väntar på att tinas upp, efter ett levande dopp.
Jag frös, tjöt, förbannade allt jag någonsin gjort eller tänkt göra och hytte med näven mot någon själ någonstans.
I iskalla havet.
Havet som väntar på att tinas upp och få avge ett värmande lugn till oss frusna vilsna själar.

Men när jag vilade min iskalla frusna själ i ett likasinnat hav så fann jag äntligen lugnet.
Det är stilla i mig nu här hemma i Beirut, i sängen Diana, precis som havet såg ut när jag lämnade det bakom mig förut.

Just i skrivande stund tappar jag makaroner i sängen, min säng, den alldeles egna. I den sängen där jag sover väldigt väldigt tryggt. Häromdagen när jag var så arg på folk och inte orkade med dom, så tog jag min lilla fina röda cykel och cyklade hem till Beirut , som jag döpt min lägenhet till för den som inte visste.
Jag kröp i min morgonrock, den rosa jag haft i alla år, och åt frukost på balkongen och satt där tills jag skulle börja jobba.
Och för första gången i hela mitt 23 - snart 24 - åriga liv gjorde jag någonting i mitt hem med en lugn, harmonisk känsla. En känsla av att vara hemma (snart iallafall) i mitt egna Beirut. Egna hem.
Den känslan jag hade på balkongen i morgonrocken har jag nog inte känt sen jag var typ fjårtis.
Trodde dessutom att jag aldrig någonsin skulle känna så i något annat hem än mitt, mammas & pappas. Det är det mest hemmiga hem som någonsin kommer existera.

Apropå maman o papan så hade jag aldrig klarat att få Beirut fint, den dagen då min garderob är klar o kan göra fint som sagt... Är så jäkla tacksam för hela min familj, för allt fint och allt bra.

Jag höll på att förlora mig i förlorarnas land och gå vilse och tappa fotfästet och hela den visan som vi känner till så väl när jag blev med Beirut en stund där, där när allt skulle ändras och ännu en tid i mitt liv var över.
Den där allt är svart och fult och där tomheten ekar och speglas i allt man säger och gör.
Men jag har lärt mig under alla år som gått, att det blir mindre svart om jag äter, sover och gör sånt jag bestämt att jag vill göra. Eller skall.
Och med allt jag fått till mitt Beirut, med alla stöttande ord och värmande utsträckta händer har jag bytt ut gråtande kolsvarta nätter utan slut till någonting som om jag själv såg någon annan leva det, vara ett vuxet och anständigt liv.
Ett där jag får tappa makaroner i sängen och där jag får hissa ner persiennerna utan att fråga om det är okej eller om jag får äta lite mer makaroner fast jag redan är mätt och ett liv där jag får fisa högt i soffan.
Fast nu fiser jag ju inte, jag är ju en fin flicka... men metaforiskt ;)

Över och ut hälsar Beirut och jag med en bild från den allra första måleristunden i min walkinclooooooset!

Det blir lite lättare med alla ljusslingor, ljusstakar och mys såhär när det närmar sig jul.
Jag har så fina vänner, såna som håller mig på banan.
Det kan bli så märkligt, ibland.
Igår satt jag och var halvvägs iväg i mitt huvud, för ibland tappar man kontrollen över tankarna och då går det undan vill jag lova, och precis när huvudet hade bestämt sig för att strunta i allt fick jag ett så lägligt sms, och sen samtal.
Av en vän.
Utan att han ens visste det, så besparade denna vän mig förmodligen en hel del katastrof.

Istället fick jag vara med i något jag inte räknat med senare på natten och jag bara glömmer hur ont jag får av att stå och se på, när människor som jag tycker så förbenat mycket om blir skadade.
Men jag har inte så mycket styrka eller så många kilon att sätta emot, och det var inte läge för att prata alla ur situationen.
Dessutom är blod inte min starka sida, på sant.
Så jag lappade och lagade trasiga vänner, för att sedan åka hem mitt i dimman, mitt i natten och det lilla jag sov var inte tillräckligt för att orka med skolan idag och helt ärligt så struntar jag i den lite nu såhär på jullovs-kanten.
Jag är färdig med det mesta i arbetsväg. Dessutom var jag orolig.
Färdig...
Det är ord jag aldrig trodde jag skulle använda i skolsammanhang.

Så med bomull i magen, och ludd i hjärnan och ett stänk av stolthet så säger jag godnatt för idag.

When you go with the flow

När vi nästan gått in i december har jag fullständigt totalt kraschlandat.
Jag vet inte om det beror på det ena, det tredje eller det fjärde.
Jag vill ha en förändring.
Jag vill ha livet, så mycket, att jag trasslar in mig i mitt huvud och går vilse där.
Lever inte i nuet.
Gamla tankar cirkulerar i bakhuvudet och det pågår ständiga diskussioner.
Jag vinner, men till priset av att ingenting annat händer i livet eftersom jag endast orkar med bråken med den andra, hon som alla avskydde men som jag trivdes rätt bra med.
Det skrämmer mej lite.
Men jag vet vart jag står, jag står stadigt.
Hur värdelöst och pestigt det än är.
Snart är julen här.
Och jag är jag.
Trött, hatiskt, bitter och tråkig. Blekfet. Kritisk. Ja ni fattar. Självkritisk.
MEN, jag är jag. Ingen annan. Och det är skönt. Att veta. Att jag kan, klara såhär mycket, såhär många känslor och att jag inte spiller mitt liv på onödiga saker.
When the time pass by så att säga.

Home is where heart is

Är hemma igen efter världens bästa vecka i Skövde/Mariestad.
Veckan har kastat ett nytt sken över hela hösten och det ledsna i själen har fått ge vika för ljus och glädje.
Glädje över att ha spenderat alla nätter utom 2 hos fina Kim, där det har tjuvstartats med julpyntet, där vi plöjt igenom bra serier, där vi har skrattat och stojat, lekt med hunden, lagat mat, pysslat och tiotusen mer saker.
Fick verkligen lugn och ro, huvudet fick lov att vara tyst en stund. Och i fredags & lördags blev det inte det gamla vanliga nuskavisupaskallenismåbitar utan vi drack varsitt glas glögg, jag Kim & hennes pojkvän.
Så bra i själen har det varit.
Och natten inatt spenderades i en famn där jag kände mej, där jag alltid har känt mig trygg & välkommen.

Tyvärr måste ju allt bra ta slut någon gång och det gjorde det nu när jag var tvungen att åka hem.
När jag igår sa hejdå till Kim, när vi kramades sådär hårt & länge, när vi fortsatte prata nästan efter bussdörren stängts, eller när jag trasslade mej ur famnen och sa hejdå imorse så sved det till i själen.
Av saknad, av den enorma kärlek jag har till dessa fina vänner som jag träffar så sällan, av sorg över att det kommer dröja innan vi ses igen.
Att komma hem till helveteshålan, tillbaka till skolan och till folk som inte bryr sig eller förstår eller lever på samma planet som mig själv, att komma tillbaka hit fick ner mig på jorden lika snabbt och jag tänker bara kura ihop mig till en boll och gråta mig till sömns.
Över att hösten är så värdelös, över att det är såhär, över att den människa som borde förstå mej och känna mej bättre än någon annan på jorden är den som inte ens frågar hur jag mår eller har haft det.

Det var bra, det var bra tills jag kom hem och jag ångrar att jag åkte hem. Hem till hemmet som inte är mitt hem.

Står på en fot, står på två fötter, står på huvudet.

Alltid när jag hör någon säga någonting om att stå på huvudet hör jag min mammas röst säga "drutta på ändan"
Det är många uttryck hon har satt i huvudet på oss ungar. Drutta på ändan...
Så när jag står på huvudet och inte på mina fötter, och livet är allmänt pest så hör jag ofta mammas röst säga att jag har druttat på ändan. Och då är det helt plötsligt inte lika farligt längre.

Jag önskar dagarna iväg, jag önskar andra dagar, andra timmar än det som är just nu.Nuet har mist sin charm och jag låter livet springa förbi mig.
Här står jag och tittar på, styr skeppet mot grund och bryr mig egentligen inte alls.


Jag önskar man vågade säga allt, utan rädsla för att det ska bli som det alltid blivit.
Jag önskar man vore större än sig själv ibland och bara gjorde det där, fattade mod, och pratade.
Men ju mörkare dagarna blir, desto mindre pratar jag. Desto mer innesluten blir jag.
Och skivan bara går på repeat. Spelas sönder.
Jag önskar mig härifrån. Överallt men inte här.
Jag önskar dagarna iväg.

Så har verkligheten kickat igång.
Skola på vardagarna och samma gamla visa varje helg.
Eländigt när sommaren är över.
Jag blir så uttråkad.

Men jag passar väl på att göra roliga saker medans jag orkar, innan höstångesten kickar in ordentligt och jag går med näsan under vattenytan.
Nästa lördag ska jag till liseberg, sen helgen efter det blir det inflyttningsfest/födelsedagsfest & den 12-14 åker jag och kaosar på en båt till Riga. En tvättäkta partykryssning där ALLT kommer hända, och jag måste faktiskt erkänna att jag inte har någon lust. För folk beter sig som djur på såna ställen. Men jag kan väl skratta åt alla andra puckon, kanske :)

KÖRKORTET ÄR MITT.
Idag är dagen D.
Idag är dagen bäst.
Idag är så jävla bra!!!!

Så börjar jag må höst, allaredan.
Stormkort på stormkort.

Imorgon hoppas jag på jobb.
Återta kontrollen över mitt liv.

Eftersom jag numera inte sover längre än till fyratiden, det är då ångesten kommer och hoppsparkar mej vaken, så lär det ju inte bli några problem att vara uppe i tid inte.

Mitt liv händer det inte mycket i, jag pluggar till körkortet mest. Och flyr tills jag hittar hem.

vagabond

När man tappar kontrollen över precis allting som man kämpat så hårt över att återfå kontrollen över, när man gör det...
När man somnar när solen går upp och vaknar en timme därefter.
Eller när man sover, sover, sover och sover i två dagar för att kroppen är så slut efter att inte fått äta på så länge, för att man gick ut genom dörren och stod ansikte med ansikte med en vecka utan mat.

Jag hör hur tankarna går, hur ni tror att jag är trasig.
Hur folk tror att jag blev ledsen över att det tog slut mellan mej och Victor.
Att det är därför jag gör som jag gör mot mig själv.
Men faktum är att jag kunde inte ha det bättre, jag trivs såhär. Jag älskar att få vara i 120 blås, ha den högre växeln i med människor som tänker som jag, med människor som också gärna har högsta växeln i.
Jag älskar att se solen gå upp, och få flyta iväg en stund i en dröm för att vakna igen och ha många timmar kvar av dagen.
Jag älskar att se vågen gå neråt, för att gå lite uppåt.
Jag älskar att sova tills kroppen skriker efter att gå upp för den legat så länge.
Jag älskar att inte veta vart jag ska sova, med vem, eller varför.
Jag älskar att ta dagen som den kommer och inte ha ett inrutat svenssonliv, sitta i en soffa med Victor och ruttna. Sitta med mitt dåliga samvete för att jag inte tycker om att kramas.
Nä, ledsen är jag inte. Jag är glad.

Men jag behöver jobba snart igen, annars kommer jag aldrig kunna återgå till det "normala" livet. Känner redan nu att jag vill vägra och leva såhär resten av mitt liv.
Har alltid älskat att ha det såhär.

I was a fool

Det är ångest i alla skrymslen och vrår.
Samtidigt som det är solsken överallt.
Jag vet varken in eller ut.

Om varje dag var som denna skulle jag vilja leva i tusen år

Jag är på resande fot igen.Men jag springer inte,
jag dansar mej fram.
Det är en berg&dalbana i magen,
men vi hjälper varandra över gupp.
Det är gästvänligt
samtidigt som det är i varsin bubbla.
Projekt på projekt.
Du kan vara nere på noll,
för att i nästa sekund stå upp och dansa.

Livet är en fest sa någon och jag tror på det ibland, och ibland inte.

Upp&ner hit & dit och det har varit en stressig tid i min själ det sista men det ändrar sig och jag hoppas att själen min lugnar ner sig för det är nog inte hälsosamt för kroppen när själen vrider sig därinne.

Mitt i allt detta håller jag mig samman, lugnar och stillar det dåliga samvetet och försöker ha roligt på ett vanligt normalt sätt för vi alla är mänskliga och egentligen så är det inte så farligt allting. Jag behöver inte vara så rädd sa någon bara häromdagen. 

"Varför är du det, det är ju jättedumt, sluta med det"

Det är så märkligt, alla dessa människor man möter i sitt liv... Av många av personerna jag möter är det dom trasiga, röriga och egensinniga som jag tycker bäst om. Som jag har roligast med. Som kan säga saker till mig som går rakt in i hjärtat.

Försöker ta en liten bit som jag tycker om hos dessa personer och sätta samman alla med mig själv för att bli en fulländad person. Lämna alla dåliga bitar bakom liksom. Förståeligt att jag kanske inte alltid vet vad jag vill eller tycker eller på vilket sätt jag är när jag gör så...

Idag är det bra, jag fick vakna av mig själv till ett tomt hus. Det är inte ofta jag är själv. Det behövdes. Skrota runt ifred. Ensamhet är en lyx jag inte får ta del av och nästan aldrig fått, så därför är det bra när den är i såhär små doser. När jag flyttade in på Åkaren vet jag att jag gick sönder redan innan jag öppnat dörren för jag visste hur tomt där var. Därför var jag bara där när jag hade fester i smyg, sov eller åt. Men idag, idag njuter jag av ensamheten en timma till ungefär.

Intill kanten

Jag har placerat mig intill kanten.
Står här och tittar på alla som faller.
Vänder mej ibland och tittar på dom som står stadigt, långt ifrån kanten.


En kram, krypa intill, gömma näsan under täcket, bli tvingad att stanna kvar i tryggheten, in the safezone och inte rusa upp och iväg.
Inga löften, inga krav.


Den där känslan igår också, (när jag svettig efter en galen fotbollsmatch med nonstop dans, med lila nagellack över hela händerna eftersom någon onykter kille tvunget skulle måla dom, slarvig tofs för att dölja det värsta av det flötiga håret, oknutna skor, eksem på ögonlocket och ett allmänt kaosigt beteende.) när någon tar mitt huvud mellan sina händer och säger "du ÄR så vacker, du är SÅ mycket finare nu än du var när du var sådär smal, du är SÅ mycket finare när du är ren Karin"
Denna innerliga och hjärtliga komplimang borrade sig rakt in i hjärtat. Den sparar jag i min ask, minnes-asken.
Att den kom så spontant, från just den personen, när jag står i det ovan nämnda skicket gjorde att jag kunde tro lite på den och ta det till mig.

Grymt bra läktarfest igår, dansade nonstop i 45 minuter.
Benen känner det idag vill jag lova.

Idag har jag haft körlektion.
När jag får panik blundar jag och vrålar oftast. Inte när jag kör, eller ja.. det har hänt två gånger. Senast idag..
Mina psykologer har tamejsjutton alltid försökt få mej visa större känsloyttringar än jag vanligtvis gör. T.ex skrika, gråta osv.
Men när jag väl GÖR det, i bilen, när jag blir rädd. Då blir körläraren nervös och säger att jag inte får blunda & skrika.
Förvirringen är nu totalt. Ska jag stämma körläraren eller ska jag stämma psykologerna som lurat i mig att det är okej att skrika när man är rädd?

Snart är det juni.
Solen skiner om dagarna och min själ dansar tango samtidigt som den hoppar bungyjump.
Det är inga jämna plågor i mitt liv, inte.
Det är på toppen av berget till djupaste dalen. På nollkick.
Nu är det neråt, just denna sekund eftersom jag är rastlösast i världen och uttråkad och blek.
Blekast i världen nästan, inte svart som synden, trots att jag är syndare nummer ett.
Blek, småfet och med hårigaste benen i världen.
Mycket värld.
Mycket jag.
Jävla sverige, sommar och korta shorts.

Om ni bara kunde blunda.

Håhåjaja, helgen var episk åtminstone.
Mycket öl, parkhäng, lite fotboll, mycket smulian och felicia och bara allmänt... må bättre än alla andra.
Stå över alla andra.
Önskar man kunde ha det sådär jämt! Saknar packet så att varenda cell i min kropp ... jagvetintevadungefär.
Och jag önskar ibland att man hade valt annorlunda och kanske stannat upp och tänkt innan man handlade.
Men jag jobbar inte så, så att jag gör det denna gång kanske innebär ett sjuhelsikes framsteg.
Även om tristessen sliter på själen.

När du desperat kryper intill vem som helst, bara för att få en stunds känsla av liv igen.