A cigarette is all you get.

Det är så sorgligt när en människa bara försvinner.
Man kommer aldrig mötas på stan igen, vinka och ropa hej och få ett leende tillbaka.
Man kommer aldrig höra något nytt om personen, utan samma historier får upprepas för att tiden tagit slut och inga nya skapas.
Ena dagen finns man, andra dagen finns man kanske inte mer.
När sånt här händer isar det i min kropp, logiken strejkar och jag vill fly undan känslorna.
Känslorna från så många andra nära vänners bortgång bubblar till ytan när det händer igen.
Känslor som jag har trängt undan och lagt locket över.
Saknad, tomhet och sorg.
Det är bara så jävla mycket sorg hela tiden.
Idag är det ännu en vän som gått bort, alldeles, alldeles för tidigt.

Det är så orättvist, Varberg är en så vidrig stad som har ihjäl folk.
På två månader har 5, hör på den sjuka siffran, 5 personer dött.
Alla väldigt unga.
Alla någon som jag hade träffat, kände till eller kände.
 
Självklart tänker jag på Annie extra mycket idag.
Det händer fortfarande att jag plockar upp telefonen för att ringa Annie, mitt kex, och berätta saker.
Det har snart gått ett år, eller ja, mer än ett halvår.
Ibland hittar jag små bitar av henne i mitt liv.
Hon gjorde ett avtryck, tassade in i mitt liv som en katt, och lämnade det med ett brak.
En tröja med blommor & fjärilar på ligger i byrån, en väldigt älskad tröja som började sitt liv hos Annie men som gavs bort till mig eftersom jag var så tunn som ett skelett och den passade inte henne längre.
Den är numera för liten, och lite trasig och eftersom jag & känslor inte kommer så bra överens så ligger den längst ner i byrån för att bara få komma upp när jag har en bra dag.
När jag orkar.

Jag vill inte vara med mer.
Jag har ont.
Jag är trött.
Jag känner saker som jag inte vill känna, som jag har ägnat så många år åt att fly ifrån.
Jag vill inte låta känslorna finnas där, för att sen gå över, för att det är vad som behövs.
Jag vill att det är tyst i mitt huvud, att mina fina vänner ännu en gång ler mot mig när jag träffar dom, att alla (även jag) i hela världen får vara lyckliga och glada och nöjda.

Den här tomheten jag känner ibland, jag hittar ingenting att fylla den med.
Istället bara växer den, sprider sitt gift i mig och drar mig åt håll jag inte vill gå åt.

Upp & ned. Upp & ned.