Lördagkväll på landet

Jag är ensam hemma ute på landet.
En fruktansvärt ovan känsla, ensamheten.
Jag har vant mig vid att aldrig vara riktigt ensam, mamma & pappa är ju alltid här när jag är här annars.
Sen är det ju inte ofta jag är här, jag är för rastlös för det här med hem.
Så har det alltid varit, vart jag än har haft min "bas" så har jag aldrig riktigt befunnit mig där ändå.
Jag har alltid varit med vänner, och hos dom istället, eller haft vännerna hos mig.
Som i göteborg, där var jag ju aldrig ensam heller, hade jag tråkigt eller det blev för tyst bjöd jag in grannarna.
Dom var förvisso helt mentalt skruvade och inget roligt sällskap men det dög ju i krig så att säga.
Men idag njuter jag av ensamheten faktiskt, välbehövligt med lite tid för mig själv.

Nu när det börjar bli kallare ute så börjar ryggen göra ont, och mina händer. Känner mig ibland som en 80-årig gammal tant.
Igår & idag har jag haft så ont i skelettet att det känns som att det faller isär. Som att det blir till stoft.
Vet inte vad det är för fel på min kropp, har ändå börjat röra på mig lite mer nu igen, går hit & dit och överallt.

Undrar varför jag är så rastlös egentligen, har varit det i flera år, och känns som att jag aldrig kommer ifrån det.
Flänger hit och dit, jämt. Men men, det får väl vara så. Det kanske går över tills jag gifter mig :-)