vagabond

När man tappar kontrollen över precis allting som man kämpat så hårt över att återfå kontrollen över, när man gör det...
När man somnar när solen går upp och vaknar en timme därefter.
Eller när man sover, sover, sover och sover i två dagar för att kroppen är så slut efter att inte fått äta på så länge, för att man gick ut genom dörren och stod ansikte med ansikte med en vecka utan mat.

Jag hör hur tankarna går, hur ni tror att jag är trasig.
Hur folk tror att jag blev ledsen över att det tog slut mellan mej och Victor.
Att det är därför jag gör som jag gör mot mig själv.
Men faktum är att jag kunde inte ha det bättre, jag trivs såhär. Jag älskar att få vara i 120 blås, ha den högre växeln i med människor som tänker som jag, med människor som också gärna har högsta växeln i.
Jag älskar att se solen gå upp, och få flyta iväg en stund i en dröm för att vakna igen och ha många timmar kvar av dagen.
Jag älskar att se vågen gå neråt, för att gå lite uppåt.
Jag älskar att sova tills kroppen skriker efter att gå upp för den legat så länge.
Jag älskar att inte veta vart jag ska sova, med vem, eller varför.
Jag älskar att ta dagen som den kommer och inte ha ett inrutat svenssonliv, sitta i en soffa med Victor och ruttna. Sitta med mitt dåliga samvete för att jag inte tycker om att kramas.
Nä, ledsen är jag inte. Jag är glad.

Men jag behöver jobba snart igen, annars kommer jag aldrig kunna återgå till det "normala" livet. Känner redan nu att jag vill vägra och leva såhär resten av mitt liv.
Har alltid älskat att ha det såhär.

I was a fool

Det är ångest i alla skrymslen och vrår.
Samtidigt som det är solsken överallt.
Jag vet varken in eller ut.

Om varje dag var som denna skulle jag vilja leva i tusen år

Jag är på resande fot igen.Men jag springer inte,
jag dansar mej fram.
Det är en berg&dalbana i magen,
men vi hjälper varandra över gupp.
Det är gästvänligt
samtidigt som det är i varsin bubbla.
Projekt på projekt.
Du kan vara nere på noll,
för att i nästa sekund stå upp och dansa.

Livet är en fest sa någon och jag tror på det ibland, och ibland inte.

Upp&ner hit & dit och det har varit en stressig tid i min själ det sista men det ändrar sig och jag hoppas att själen min lugnar ner sig för det är nog inte hälsosamt för kroppen när själen vrider sig därinne.

Mitt i allt detta håller jag mig samman, lugnar och stillar det dåliga samvetet och försöker ha roligt på ett vanligt normalt sätt för vi alla är mänskliga och egentligen så är det inte så farligt allting. Jag behöver inte vara så rädd sa någon bara häromdagen. 

"Varför är du det, det är ju jättedumt, sluta med det"

Det är så märkligt, alla dessa människor man möter i sitt liv... Av många av personerna jag möter är det dom trasiga, röriga och egensinniga som jag tycker bäst om. Som jag har roligast med. Som kan säga saker till mig som går rakt in i hjärtat.

Försöker ta en liten bit som jag tycker om hos dessa personer och sätta samman alla med mig själv för att bli en fulländad person. Lämna alla dåliga bitar bakom liksom. Förståeligt att jag kanske inte alltid vet vad jag vill eller tycker eller på vilket sätt jag är när jag gör så...

Idag är det bra, jag fick vakna av mig själv till ett tomt hus. Det är inte ofta jag är själv. Det behövdes. Skrota runt ifred. Ensamhet är en lyx jag inte får ta del av och nästan aldrig fått, så därför är det bra när den är i såhär små doser. När jag flyttade in på Åkaren vet jag att jag gick sönder redan innan jag öppnat dörren för jag visste hur tomt där var. Därför var jag bara där när jag hade fester i smyg, sov eller åt. Men idag, idag njuter jag av ensamheten en timma till ungefär.

Intill kanten

Jag har placerat mig intill kanten.
Står här och tittar på alla som faller.
Vänder mej ibland och tittar på dom som står stadigt, långt ifrån kanten.


En kram, krypa intill, gömma näsan under täcket, bli tvingad att stanna kvar i tryggheten, in the safezone och inte rusa upp och iväg.
Inga löften, inga krav.


Den där känslan igår också, (när jag svettig efter en galen fotbollsmatch med nonstop dans, med lila nagellack över hela händerna eftersom någon onykter kille tvunget skulle måla dom, slarvig tofs för att dölja det värsta av det flötiga håret, oknutna skor, eksem på ögonlocket och ett allmänt kaosigt beteende.) när någon tar mitt huvud mellan sina händer och säger "du ÄR så vacker, du är SÅ mycket finare nu än du var när du var sådär smal, du är SÅ mycket finare när du är ren Karin"
Denna innerliga och hjärtliga komplimang borrade sig rakt in i hjärtat. Den sparar jag i min ask, minnes-asken.
Att den kom så spontant, från just den personen, när jag står i det ovan nämnda skicket gjorde att jag kunde tro lite på den och ta det till mig.

Grymt bra läktarfest igår, dansade nonstop i 45 minuter.
Benen känner det idag vill jag lova.

Idag har jag haft körlektion.
När jag får panik blundar jag och vrålar oftast. Inte när jag kör, eller ja.. det har hänt två gånger. Senast idag..
Mina psykologer har tamejsjutton alltid försökt få mej visa större känsloyttringar än jag vanligtvis gör. T.ex skrika, gråta osv.
Men när jag väl GÖR det, i bilen, när jag blir rädd. Då blir körläraren nervös och säger att jag inte får blunda & skrika.
Förvirringen är nu totalt. Ska jag stämma körläraren eller ska jag stämma psykologerna som lurat i mig att det är okej att skrika när man är rädd?

Snart är det juni.
Solen skiner om dagarna och min själ dansar tango samtidigt som den hoppar bungyjump.
Det är inga jämna plågor i mitt liv, inte.
Det är på toppen av berget till djupaste dalen. På nollkick.
Nu är det neråt, just denna sekund eftersom jag är rastlösast i världen och uttråkad och blek.
Blekast i världen nästan, inte svart som synden, trots att jag är syndare nummer ett.
Blek, småfet och med hårigaste benen i världen.
Mycket värld.
Mycket jag.
Jävla sverige, sommar och korta shorts.

Om ni bara kunde blunda.

Håhåjaja, helgen var episk åtminstone.
Mycket öl, parkhäng, lite fotboll, mycket smulian och felicia och bara allmänt... må bättre än alla andra.
Stå över alla andra.
Önskar man kunde ha det sådär jämt! Saknar packet så att varenda cell i min kropp ... jagvetintevadungefär.
Och jag önskar ibland att man hade valt annorlunda och kanske stannat upp och tänkt innan man handlade.
Men jag jobbar inte så, så att jag gör det denna gång kanske innebär ett sjuhelsikes framsteg.
Även om tristessen sliter på själen.