Livet motarbetar mig.
Min kropp motarbetar mig.
Allting är bara strävigt.

Klockan är sju & allt är inte lugnt.
Min bättre hälft, mitt hjärta är hos sig och jag får stå ut med mig själv och fi fän vad jag avskyr det.

Fröken det gör ingenting.

Jag önskar att livet var för alla
Jag önskar att jag kunde hålla ett jämt humör
Alla tvärkast hit och dit och överallt tar slut på mig
Jag ville bara gråta och lägga mej ner och dö förut idag
Barnen lyssnade inte alls
Jag välte ett stort glas vatten
La huvudet i händerna och kämpade emot livet
När treårig kille la handen på min arm och sa;
Fröken det gör ingenting det är bara att torka upp.

Tillsammans faller vi ihop

Tillsammans faller vi isär, fast vi faller åt andra hållet, ihop.
Tillsammans faller vi ihop, ihop faller vi tillsammans.

Victor ligger i min säng, jag lagar mat.
Varit och besökt stallet och fyllt på det hjärta som gick på sparlåga som nästan frusit till is i kylan och vintern.
Fyllt på med kärlek och ny energi för att kunna ge tillbaka lika mycket som jag får.
Riset kokar och jag väntar på kycklingen i ugnen.
Jag är så tacksam för taket över huvudet, kärleken i hjärtat och glädjen och dansen som kommit tillbaka till mig.
Att inte längre bara se allting i svart och grått.
Jag är så tacksam för den här vändningen att jag skulle kunna lägga mig och gråta. Av glädje.

Love is the onle cure to the human soul disease


 

Månadens recept

Ikväll sitter jag hemma hos Maman & Papan och väntar på att klockan ska bli läggdags.Fryser lite om fotarna.
Gosar lite med Baronen.
Tänker på min vän som inte finns mer.

Det är inte så rättvist alla gånger, och att välja att ta sitt liv är för mig inte ens ett alternativ.
Det var det för Henrik tydligen.

Hur som haver, ingenting går att ändra eller göra ogjort.
Jag lägger minnena av dig i kakburken där uppe i hjärnkontoret.
Minnet av hur du körde ut en kompis hit i Grimeton första gången vi sågs 2005.
Dina sms när jag var körd i botten 2009.
Kaffet i din lägenhet för ett år sedan.
Kramen och fnissandet åt två dumhuvuden för några veckor sedan.
Och det är där det slutar. Det blir inga fler minnen i kakburken.

Ena dagen finns man, andra dagen inte.
Tack för många fina minnen.

Jag har många olika kakburkar i hjärnkontoret.
Dom flesta är dammiga och rostiga.
Men dom finns där, och dom är sådär fina mönstrade, som om dom vore från en annan tid och en annan plats.
Det är dom med.

Men dom nya minnena, dom stuvas undan i nya kakburkar. Som inte hunnit rosta ännu. Som inte är dammiga.
Dom nya minnena som läggs ner är barnskratt, värmande armar runt halsen var & varannan dag.
Händer runt midjan och solskenskyssar och frukostar på sängen.
Värmen i mitt hjärta stannar på så vis.
Trots kylan, isen och vinden. Trots begravningar och rostiga kakburkar.

I might die from medication, but I sure killed all the pain.

Jag är trött.
Jag är trött.
Jag är så in i helsikes trött..
Men man vänjer sig väl vid att vara en arbetande människa dag ut och dag in.
Frågan är ju om jag vill göra det.
En vacker dag vaknar jag väl upp och lider av tristessen.
Det där gråa som jag har så svårt för.
Förstår inte hur människor kan gå upp och jobba varje dag vecka ut och vecka in på samma ställe och inte spåra ut?
Visserligen gjorde jag ju samma saker dag in och dag ut tänker väl ni men serrni det var ju just det som var problemet.
Sen att man inte får göra det jag gjorde för det är olagligt. Det gjorde ju allting tio resor bättre. Trotsig som få är jag ju.

Näe.
Livet är nog tamejtusan en riktigt svår balansgång.
Jag vet inte om jag någonsin kommer klara av det där.
Livet.
Det gråa.
Tristessen.
Vardagen.
.......
Min hjärna ropar error.
Redan.
Redan när jag tänker på att det kommer bli så.
Hilfe!!

Morgontvätt

Det hade varit väldigt skönt att inte jobba idag, så jag hann med att göra allt det som står på min attgöralista.
Saken är den dock att jag inte skrivit upp på en lista, utan haft den i huvudet.
Och minnet är ju inte vad det än gång var.
Alltså är det enda jag kan komma på som jag måste göra, att fylla i en lapp till försäkringskassan.
Men det kan jag inte göra än, jag vet inte vilka dagar jag varit på eduktig och inte.
Så.
Min attgöralista, om du mot all förmodan hör mig där du svävar omkring i yttra rymden, så får du gärna komma hem okej?! Tack på förhand.

Sen vore det trevligt om det inte var mörkt ute längre, utan att det blev ljust. Men man kan väl inte förvänta sig så mycket när klockan bara är barnet. Typ åtta.
Trött tjej som varit uppe sedan sex tack vare Victor som skulle iväg till jobbet. Men det är okej, för hans skull kan jag gå upp då. Även om jag hatade honom en stund när klockan ringde. Eller klockan hatade jag väl mest, okejdå.
Tjolahopp, nu ska jag tvätta lite. Kl åtta på morgonen. Vad har hänt med mig?