Solen kikade fram idag, jag andades in hopp om vår.

Jag åkte till stallet, gosade med hästarna.
Linnea, den lilla skruttungen som är stor numera, fick med mig på promenad i skogen.
Hon själv red, jag gick ikapp med stora svarta travhästen Lucifer Scott.
Svettigt och lyckligt.
Kom tillbaka och hjälpte Madeleine med mockningen så mina armar känns som gelé.

Imorgon ska jag tillbaka, jag hittade mina ridkläder förut i en låda i källaren.

Nu skall jag förtälja er en historia om en cykel;
När min ömma moder köpte sin räser-bajk, vita cykel, som hon tränat många långa mil på och även avklarat en hel del tjej-vättern lopp på.. så köpte även min älskade far en cykel för många pengar.
Tanken var att han och mamma skulle cykla. Pappa skulle cykla. Cykel hit, cykel dit.
Så många planer och tankar tillägnades denna blågrönalila cykel.
Lacken är i olika färger förstår ni...
Blänker och skimrar och byter färg beroende på vilken vinkel man står i.
Cykeln kom hem till vår gård.
Pappa cyklade en sväng, premiärturen, om jag inte minns helt fel.
Ställde in cykeln i garaget för att en sådan fin cykel får ju inte stå ute.
Cykeln användes ej.
Mamma flyttade den, till ladugården.
Där den inte stod i vägen.
Den står kvar i ladugården.
Orörd.
Oälskad.
Men jag har tjatat på pappa, mamma har tjatat om hans cykel. Att det är så synd att den bara står där.
När mamma fört på tal att sälja den, eller låna ut den till dotran Karin har det varit ett blankt nej.
Envis som en gammal get är han min käre far.
Han har vägrat, för någon gång, kanske han tänker använda den.

MEN så idag, efter en dag där han har varit iväg och fått fika och titta i affärer som HAN tycker om så lade jag fram frågan om att låna han cykel.
"Älskade pappa, jag tänkte att du har ju en cykel, jag har ingen och jag behöver en till stallet, så slipper du köra mig, så kan inte VI tillsammans fixa din cykel så jag kan LÅNA den till stallet och ge den lite kärlek?"
Svaret blev " Han har stått inne så länge så jag är inte säker på att han vill ut i världen"
Varpå jag svarade " Men vi måste ge honom chansen, se vad han tycker om den stora världen, visa att den inte är så hemsk.."

Sedan gick det som smort.
Jag får låna pappas cykel.
Det tog bara ett antal år att övertala honom.

Hitta katten. Min lilla fina misse.

Livet motarbetar mig.
Min kropp motarbetar mig.
Allting är bara strävigt.

Klockan är sju & allt är inte lugnt.
Min bättre hälft, mitt hjärta är hos sig och jag får stå ut med mig själv och fi fän vad jag avskyr det.

Fröken det gör ingenting.

Jag önskar att livet var för alla
Jag önskar att jag kunde hålla ett jämt humör
Alla tvärkast hit och dit och överallt tar slut på mig
Jag ville bara gråta och lägga mej ner och dö förut idag
Barnen lyssnade inte alls
Jag välte ett stort glas vatten
La huvudet i händerna och kämpade emot livet
När treårig kille la handen på min arm och sa;
Fröken det gör ingenting det är bara att torka upp.

Tillsammans faller vi ihop

Tillsammans faller vi isär, fast vi faller åt andra hållet, ihop.
Tillsammans faller vi ihop, ihop faller vi tillsammans.

Victor ligger i min säng, jag lagar mat.
Varit och besökt stallet och fyllt på det hjärta som gick på sparlåga som nästan frusit till is i kylan och vintern.
Fyllt på med kärlek och ny energi för att kunna ge tillbaka lika mycket som jag får.
Riset kokar och jag väntar på kycklingen i ugnen.
Jag är så tacksam för taket över huvudet, kärleken i hjärtat och glädjen och dansen som kommit tillbaka till mig.
Att inte längre bara se allting i svart och grått.
Jag är så tacksam för den här vändningen att jag skulle kunna lägga mig och gråta. Av glädje.

Love is the onle cure to the human soul disease


 

Månadens recept

Ikväll sitter jag hemma hos Maman & Papan och väntar på att klockan ska bli läggdags.Fryser lite om fotarna.
Gosar lite med Baronen.
Tänker på min vän som inte finns mer.

Det är inte så rättvist alla gånger, och att välja att ta sitt liv är för mig inte ens ett alternativ.
Det var det för Henrik tydligen.

Hur som haver, ingenting går att ändra eller göra ogjort.
Jag lägger minnena av dig i kakburken där uppe i hjärnkontoret.
Minnet av hur du körde ut en kompis hit i Grimeton första gången vi sågs 2005.
Dina sms när jag var körd i botten 2009.
Kaffet i din lägenhet för ett år sedan.
Kramen och fnissandet åt två dumhuvuden för några veckor sedan.
Och det är där det slutar. Det blir inga fler minnen i kakburken.

Ena dagen finns man, andra dagen inte.
Tack för många fina minnen.

Jag har många olika kakburkar i hjärnkontoret.
Dom flesta är dammiga och rostiga.
Men dom finns där, och dom är sådär fina mönstrade, som om dom vore från en annan tid och en annan plats.
Det är dom med.

Men dom nya minnena, dom stuvas undan i nya kakburkar. Som inte hunnit rosta ännu. Som inte är dammiga.
Dom nya minnena som läggs ner är barnskratt, värmande armar runt halsen var & varannan dag.
Händer runt midjan och solskenskyssar och frukostar på sängen.
Värmen i mitt hjärta stannar på så vis.
Trots kylan, isen och vinden. Trots begravningar och rostiga kakburkar.

I might die from medication, but I sure killed all the pain.

Jag är trött.
Jag är trött.
Jag är så in i helsikes trött..
Men man vänjer sig väl vid att vara en arbetande människa dag ut och dag in.
Frågan är ju om jag vill göra det.
En vacker dag vaknar jag väl upp och lider av tristessen.
Det där gråa som jag har så svårt för.
Förstår inte hur människor kan gå upp och jobba varje dag vecka ut och vecka in på samma ställe och inte spåra ut?
Visserligen gjorde jag ju samma saker dag in och dag ut tänker väl ni men serrni det var ju just det som var problemet.
Sen att man inte får göra det jag gjorde för det är olagligt. Det gjorde ju allting tio resor bättre. Trotsig som få är jag ju.

Näe.
Livet är nog tamejtusan en riktigt svår balansgång.
Jag vet inte om jag någonsin kommer klara av det där.
Livet.
Det gråa.
Tristessen.
Vardagen.
.......
Min hjärna ropar error.
Redan.
Redan när jag tänker på att det kommer bli så.
Hilfe!!