Realitycheck

Vintern tar aldrig slut och kylan tränger in överallt och jag har svårt att andas och att stå ut.
Idag kom solen för första gången på en stor liten vecka och jag fick nästan hjärtstillestånd för det var så vackert men sen gick den i moln igen.
Vi talade om fästningen och tittade ut över staden tre små barn och jag.
Tre små barn och jag talade om verkligheten
en sådan som inte alla talar om eller tänker på att den finns.
Även barn har rätt att veta och vi skall ju ändå förbereda dom för livet.
Vi talade om årstider och framförallt hösten och jag berättade att jag blev väldigt ledsen när det var höst.
Dom lyssnade andäktigt med sina små händer i mina och dom frågade när jag brukade bli glad igen.
Jag berättade att jag blir glad när solen kommer fram igen, men att jag inte längre blir så himla ledsen om hösten utan att det värsta gått över och att jag nästan, men bara nästan kan tycka den är lite fin numera.
För mycket verklighet är nog inte för bra kan jag tänka mig och därför får man rucka lite på den.
Mer var det inte med det, dom lyssnade, förstod och sedan gick vi hemåt.

Om kvällarna duschar jag så varmt att jag nästan kokas för att tina mina frusna leder och i ett desperat hopp om att värma min själ.
Jag undviker spegeln igen och jag håller för öronen när jag tänker för jag vill inte höra det.
Det brusar och det sorlar och det finns ingen ände verkar det som.

Jag önskar att någon kunde plocka upp mig i knät och blåsa bort det onda som är.
Tina frusenheten och klippa ner taggbuskarna.

I hörlurarna sjunger Pete Doherty om att det inte finns några gamla goda dagar dom är idag dom är imorgon
Men han ljuger tror jag och jag ändrar texten till det finns inga gamla goda dagar det finns inga idag det finns inga imorgon.