Spillt kaffe och huvudvärk

Kommer upp till spillt kaffe, och en trasig kopp. Örat bara lossnade på koppen när Mamma drack kaffe.

Rutinen ser numera ut som så att jag dricker kaffe, tar mig en cigarett och går ut till Baronen. Lillkatten.
Som för övrigt fick sig en eller sjutton lavetter av Sockan vid maten imorse. Man kan inte komma ny här och tro att man äter vid samma matskål, för sjutton gubbar.
Ögonen ser bättre ut på honom och vi ägnar dagarna åt att gosa, Baronen & jag.

Han kunde inte kommit mer lägligt till Furet än han gjorde.
Hösten har trängt sig in i varenda por av min kropp och jag isolerar mig från omvärlden här ute på landet.
Jag varken vågar eller vill träffa människor.
Ett par timmar i stöten fungerar, men efter det vill jag bara att vännerna slutar prata, håller tyst, och hemmet lockar.


En visdomstand trilskas, jag har så ont att jag funderar på att slita ut den själv. Så sparar jag pengarna från tandläkaren..
Huvudet värker, och förkylningen är påväg tillbaka.
Immunförsvaret är på topp hos mig!
Till råga på allt bet Baronen mig, och klöste, utav bara sjutton igår. En katt med klös i så att säga, åtminstone om man överraskar honom med att plocka upp honom.
Annars är han en ullig tuss som gärna ligger i knät och sover sig igenom dygnen.
Jag klagar inte.
Katter pratar inte, dom bara är.
Det önskar jag att jag kunde vara.
Bara vara.
Tyst.

När jag orkar, hänger jag mest med Robin och är en mästerkock.

Första gången vi gosade, det var lyckligt!

No Past Land

Letar ny musik, hittar massvis med bra saker.
Min nya mobil är ju en smartfån, så jag kan ha spotify och lyssna på musik på bussen nu igen.
Tobias sa en gång till mig, när jag höjde radion i bilen som han hade sänkt, för tusende gången:
"Men är det verkligen SÅ jobbigt att höra dina egna tankar att du inte kan åka bil utan musik?"
Svaret är absolut JA och absolut NEJ.
Ja, det är jobbigt att höra sina egna tankar, det har det alltid varit och kommer alltid att vara. Men nej, det är inte därför jag lyssnar på musik. Musiken är ju till för att jag ska tänka lite bättre!

Idag har jag gjort absolut ingenting, inte ens duschat som jag skulle.
Eller, jag har skrivit ett kort/brev. Tänkte skicka lite kärlek på posten såhär i höstrusket. Sen har jag spenderat dagen åt att locka och pocka på liten kisse.
Han sitter i vedboden och jamar hjärtskärande, men idag har han fått mat och jag har filurat ut ett sätt så dom stora katterna inte kan äta upp hans mat.
Jag funderar på att döpa honom, så jag kan ropa på honom med ett namn och inte bara "hjärtat" eller "gubben".
Har även upptäckt att jag, den som alltid förkastar bebisprat faktiskt pratar bebisprat med med lillkatten, dvs: jag pratar med hög, pipig och gäll röst. "Tala till honom som en vuxen människa" ekar i mitt huvud.
Men det är ju en katt, det kan ju inte gälla då? Dessutom pratar jag bebisspråk med dom vuxna katterna också, så det så!
Men det måste vara ett fint namn, passande, ett som ligger rätt på tungan om ni förstår.
Det här är ett litet sladdbarn liksom, ni vet, familjen som får ett barn lågt efter deras första, andra, tredje osv.
Sladdbarn har en tendens att bli fruktansvärt bortskämda, och överösta med kärlek.

Så, kort och gott, lillkatten får komma fram nu så jag kan börja ösa kärlek i rent hiskeliga mängder!!

Vilsen kattunge

Hade precis ringt Anna Eriksson för en kvällscigg när jag hörde massa pip och jamande ifrån källaren.
Jag trodde det var någon av våra katter som vi hade råkat stänga in i källaren så gick och tittade men insåg det kom utifrån.
När jag lyste med ficklampan i källartrappan såg jag en vilsen liten rödrandig själ!
Så Anna fick ta kvällsciggen ensam och jag hämtade mamma och pappa...
Men stackarn var så rädd så rädd så jag kunde inte få tag i den. Den sitter nog i hallonsnåren nu.
Jag ställde ut lite mat och hoppas den hittar in till ladugården där det är lite varmare.
Får så himla dåligt samvete när man inte kan göra någonting för att hjälpa en så liten söt rackare.

Insåg hur mycket jag saknar djur, och att gosa och mysa med en liten kissekatt. Våra stora kattskrällen är ju inte samma sak, även om jag skämmer bort dom ganska mycket.
Men det blir så mycket päls och sånt på kläderna om man ska sitta och gosa, men med en liten kattunge gör det inget.
Jag favoriserar, japp! Hihi!

Jag vill till stallet och jag vill gosa med hundvalpar, kattbebisar och riktiga bebisar!
Jag vill klappa fölisarna och hänga med Linnea. Inser att hon är stor som farao nu, när jag började vara hos Madeleine och Christer var jag tolv och linnea 3 tror jag, vilket innebär att hon nu är 13..
Fast nej, hon är nog till och med 14? Nej jag är osäker, men ändå, så jäkla stort. Ingen tjej som vill leka med barbies och sånt längre åtminstone.
Lite tråkigt, hade ju varit roligt att få leka lite!

Imorgon ska jag hämta micro-simkort till min nya mobil. Nygamla kan man väl säga, just den här är ny men det är en likadan modell som jag hade som blev stulen.
Ska bli gött med vettig lur igen, materialist javisst!

Förresten, himla fint att jag drömmer så konstiga saker nuförtiden. Riktigt riktigt konstiga grejer alltså.
Vaknade i lördags natt hos Robin och satte mig upp i panik, och ruskade om honom och frågade om man fick dricka alkohol när man har fotboja. Han svarade att han inte trodde det, varpå jag svarade nähänä, okej, och somnade om igen.
Vad tusan var det liksom? Minns inte att jag har frågat honom det heller, haha!

Åh.. ge mig djur. Ge mig gård. Ge mig jobb. Ge mig körkort. Ge mig ett normalt jävla liv!
Godnatt, och puss och kram.

I den här storleken var den lilla missen, som den i mitten.
Så söta så jag smäller av ju!!

Jag ska fly tills jag hittar hem.

Sitter och lyssnar på Vånna Inget och pratar med Tobyboy.
Kommer bli konstigt att inte gå på Tjolöholms julmarknad med honom i år. Kind of den enda traditionen jag lyckats bibehålla när allt kaosat sönder omkring mig.
Inte ens julafton har jag ju firat.
Eller jo, det var lite ljug. Men inte med min familj.
Förra året spenderade jag halva julafton ensam, på hela skolan, med att plocka ner juldekorationer från skolans alla fönster haha!
Det var faktiskt inte så tragiskt som det låter, jag lovar.
Anyhow, sen firade jag med MaryLou och hela tjocka släkten. Så fina människor som bara ställer upp sådär!
Året innan förra året firade jag med Langen och hans familj först (först sov jag bort halva dagen) och det var trevligt. Julklappsutdelningar är alltid lite jobbigt om man halkat in på någons julfirande sådär men jag hade det så fruktansvärt bra och fick faktiskt julklapp både hos MaryLou och Langens familj!
Sen blev det julkäk hos G med hans mamma.
Resten av den dagen är ingen trevlig historia så den utelämnar jag.

Inser att jag låter jättebitter nu.. Men det är jag ju faktiskt också.



Fast nej, det är jävligt bra för tillfället, har varit rätt länge, men pratar som sagt med Tobyboy och vi började prata om julen. Ingenting jag bör prata om eller tänka på alltså!

Down for the outing

http://www.youtube.com/watch?v=Ukw3bH0EIr4&feature=related

Sitter och har en sedvanlig kvälls-dejt med Pete Doherty, och hans relativt nysläppta låtar.
Blir lycklig långt in i själen.
Känner mig som ett litet barn när jag lyssnar på honom, och ser och hör om honom.
Det är min största idol.. Den enda egentligen.
En vacker dag ska jag gifta mig med honom. Sådeseså!

Brev till lillan

Okej, såhär är det:

Jag börjar känna mig mer och mer som en fullt "normal" 22-årig kvinna med en hel del liv framför sig.
Som kan stå på egna ben och allt det där som definierar en "normal" 22-årig kvinna.
Jag känner mig nästan mer "normal" i dagens läge än "onormal". Nu ska vi inte gå in på detaljer, för alla vet vad som gjorde att JAG identifierade mig själv som "Onormal".
Eller nej, men jag vet vad NI ansåg som "Onormalt" hos mig. Det jag ansåg som "Onormalt" hos mig var min extrema utspårade tokighets-sida.
En impulsiv, påhittig, rent ut sagt fördjävlig brud.
Fast när jag tänker efter så är det nog jag som tror att ni ansåg mig vara "Onormal" eftersom jag höll på med vissa saker. Det är faktiskt aldrig någon som har sagt till mig att dom ansett mig vara onormal pågrund av detta.
Nu orkar jag dessutom inte fortsätta skriva onormal inom citationstecken och med tjock och understucken bokstav.
Jag har ingen aning om vart jag vill komma med det här...

JO! Poängen var att jag känner mig nästan normal igen.. och att jag inte vet vad jag känner inför detta.
Jag hade en hel identitet. Jag var någon(ting). Ingen kommer glömma Karin som inte var Karin. Och vem sjutton vill inte bli ihågkommen?
Jag vet att min familj tycker om den "normala" mig. Bättre än den andra, utspårade hälften, tror jag dom tycker. Eller jag vet att dom tycker det.
Men jag, jag vet inte alls vad jag tycker...

När min mamma läser ordet normalt kommer hon spinna vidare på; exakt vad är det som är normalt? och vidare i all oändlighet. Därav skrev jag ordet i citationstecken.. För att undvika en lång debatt om vad som egentligen är normalt och inte och vad som definierar det.

Min hjärna är trött... Godnatt, och puss & kram och allt det där!

PS: Detta känns lite ibland som att skriva brev till sig själv, och några fler.. DS.
PPS: Idag var en bra dag, mycket bra, fick träffat mitt patrask och mysa lite. DDS.

Malmö HC

Skulle varit i Malmö nu, för att gå på hardcore-festival i helgen.
Men min kropp satte stopp och la krokben för denna planen.
Min ekonomi hoppar och hurrar av glädje över detta beslut, men min rastlöshet och tristess hänger läpp.
Men det kommer fler chanser, och jag får ändå uppdateringar varannan timme av mina kära vänner som befinner sig där nere. Och sms var femte minut, så jag känner mig ändå med!

Istället skrotar jag runt hemma, och plockar på "mitt" rum.
Har dammat av hyllor och sorterat in viktiga papper, sånt som bara flyttas runt på annars tills jag tappar kollen på vart allt finns.
Dessutom kan jag ta det väldigt lugnt, och i min egna takt och pausa mest hela tiden.

Igår skulle jag tittat på en lägenhet på sörse, men hon som skulle visa den dök aldrig upp och drog någon dålig vals om att vi måste gått om varandra. Jag tror helt att hon helt sonika glömde av det.
Men jag känner mig inte ens särskilt intresserad av lägenheten när jag såg vem som bott i den. Sverigedemokrater hör inte till mina favoritmänniskor.

Igår fick jag en finfin skjorta av största syster yster. Jag hade nämnt att jag var avundsjuk på alla som hade fina skjortor, och hon hittade en på loppis efter jag sagt det och slog till och gav mig den.
Det värmde långt in i själen!

Höstsolen lockar fram det fina i livet, och även jag kan tycka det är lite fint med höstfärgerna.
Igår, sent, satt jag ute och rökte och det luktade vinter. Det luktade kallt och mysigt.

Saknar Mollan-Skrållan!

I feel you in my heart and I don't even know you

Jag önskar att jag kunde sluta fred med hösten.
Sluta fred med mörkret.

Det har varit en glad början på hösten, men nu börjar de mörka kvällarna och nätterna ta sig in under täcket, förbi mina glada, positiva och energiska vänner.
Men jag har varit stark och stabil, och tänker inte låta mörkret få mig att deppa ihop en hel höst & vinter.
Jag tänker fortsätta vara kickass, packetmamma, och sprudlande energiskt glad.
Jag tänker med andra ord lura hösten så långt som till nästa höst!
Hösten är skyldig mig en lugn höst detta året.
Så får jag inte det, så går jag och snackar med landstinget, sjukvården och nästlar mig in på ljusterapi.

Jag ska må bra, det är min tur i år. Därmed bastu! :-)

Lördagkväll på landet

Jag är ensam hemma ute på landet.
En fruktansvärt ovan känsla, ensamheten.
Jag har vant mig vid att aldrig vara riktigt ensam, mamma & pappa är ju alltid här när jag är här annars.
Sen är det ju inte ofta jag är här, jag är för rastlös för det här med hem.
Så har det alltid varit, vart jag än har haft min "bas" så har jag aldrig riktigt befunnit mig där ändå.
Jag har alltid varit med vänner, och hos dom istället, eller haft vännerna hos mig.
Som i göteborg, där var jag ju aldrig ensam heller, hade jag tråkigt eller det blev för tyst bjöd jag in grannarna.
Dom var förvisso helt mentalt skruvade och inget roligt sällskap men det dög ju i krig så att säga.
Men idag njuter jag av ensamheten faktiskt, välbehövligt med lite tid för mig själv.

Nu när det börjar bli kallare ute så börjar ryggen göra ont, och mina händer. Känner mig ibland som en 80-årig gammal tant.
Igår & idag har jag haft så ont i skelettet att det känns som att det faller isär. Som att det blir till stoft.
Vet inte vad det är för fel på min kropp, har ändå börjat röra på mig lite mer nu igen, går hit & dit och överallt.

Undrar varför jag är så rastlös egentligen, har varit det i flera år, och känns som att jag aldrig kommer ifrån det.
Flänger hit och dit, jämt. Men men, det får väl vara så. Det kanske går över tills jag gifter mig :-)

Dark Paradise

Idag när jag och min fina Anna åkte från henne i läjet till stan med bussen såg jag till min stora förskräckelse att uteserveringarna plockades ner.
Det är som att slå spiken i kistan på min höstångest.
Då är det verkligen slut på sommaren, mörkret tar över och jag kommer inte upp ur sängen på morgonen längre.

Jag tackar gudarna för mina fina vänner, för feelgood-filmer, feelgood-musik, för gott te och för sovsällskap.
Inatt bestod sovsällskapet av Anna E och deras mini-vovve. Hunden låg bredvid mig hela natten, och Anna låg i sängen bredvid och snusade :-)

Spontanresa till Göteborg i fredagskväll fick det bli, min rastlösa själ behövde komma ifrån Varberg.
Julle lånade ut sina haj-vantar till en frusen tjej, sen försökte han äta upp mig.. ;-)