Det blir lite lättare med alla ljusslingor, ljusstakar och mys såhär när det närmar sig jul.
Jag har så fina vänner, såna som håller mig på banan.
Det kan bli så märkligt, ibland.
Igår satt jag och var halvvägs iväg i mitt huvud, för ibland tappar man kontrollen över tankarna och då går det undan vill jag lova, och precis när huvudet hade bestämt sig för att strunta i allt fick jag ett så lägligt sms, och sen samtal.
Av en vän.
Utan att han ens visste det, så besparade denna vän mig förmodligen en hel del katastrof.

Istället fick jag vara med i något jag inte räknat med senare på natten och jag bara glömmer hur ont jag får av att stå och se på, när människor som jag tycker så förbenat mycket om blir skadade.
Men jag har inte så mycket styrka eller så många kilon att sätta emot, och det var inte läge för att prata alla ur situationen.
Dessutom är blod inte min starka sida, på sant.
Så jag lappade och lagade trasiga vänner, för att sedan åka hem mitt i dimman, mitt i natten och det lilla jag sov var inte tillräckligt för att orka med skolan idag och helt ärligt så struntar jag i den lite nu såhär på jullovs-kanten.
Jag är färdig med det mesta i arbetsväg. Dessutom var jag orolig.
Färdig...
Det är ord jag aldrig trodde jag skulle använda i skolsammanhang.

Så med bomull i magen, och ludd i hjärnan och ett stänk av stolthet så säger jag godnatt för idag.

When you go with the flow

När vi nästan gått in i december har jag fullständigt totalt kraschlandat.
Jag vet inte om det beror på det ena, det tredje eller det fjärde.
Jag vill ha en förändring.
Jag vill ha livet, så mycket, att jag trasslar in mig i mitt huvud och går vilse där.
Lever inte i nuet.
Gamla tankar cirkulerar i bakhuvudet och det pågår ständiga diskussioner.
Jag vinner, men till priset av att ingenting annat händer i livet eftersom jag endast orkar med bråken med den andra, hon som alla avskydde men som jag trivdes rätt bra med.
Det skrämmer mej lite.
Men jag vet vart jag står, jag står stadigt.
Hur värdelöst och pestigt det än är.
Snart är julen här.
Och jag är jag.
Trött, hatiskt, bitter och tråkig. Blekfet. Kritisk. Ja ni fattar. Självkritisk.
MEN, jag är jag. Ingen annan. Och det är skönt. Att veta. Att jag kan, klara såhär mycket, såhär många känslor och att jag inte spiller mitt liv på onödiga saker.
When the time pass by så att säga.

Home is where heart is

Är hemma igen efter världens bästa vecka i Skövde/Mariestad.
Veckan har kastat ett nytt sken över hela hösten och det ledsna i själen har fått ge vika för ljus och glädje.
Glädje över att ha spenderat alla nätter utom 2 hos fina Kim, där det har tjuvstartats med julpyntet, där vi plöjt igenom bra serier, där vi har skrattat och stojat, lekt med hunden, lagat mat, pysslat och tiotusen mer saker.
Fick verkligen lugn och ro, huvudet fick lov att vara tyst en stund. Och i fredags & lördags blev det inte det gamla vanliga nuskavisupaskallenismåbitar utan vi drack varsitt glas glögg, jag Kim & hennes pojkvän.
Så bra i själen har det varit.
Och natten inatt spenderades i en famn där jag kände mej, där jag alltid har känt mig trygg & välkommen.

Tyvärr måste ju allt bra ta slut någon gång och det gjorde det nu när jag var tvungen att åka hem.
När jag igår sa hejdå till Kim, när vi kramades sådär hårt & länge, när vi fortsatte prata nästan efter bussdörren stängts, eller när jag trasslade mej ur famnen och sa hejdå imorse så sved det till i själen.
Av saknad, av den enorma kärlek jag har till dessa fina vänner som jag träffar så sällan, av sorg över att det kommer dröja innan vi ses igen.
Att komma hem till helveteshålan, tillbaka till skolan och till folk som inte bryr sig eller förstår eller lever på samma planet som mig själv, att komma tillbaka hit fick ner mig på jorden lika snabbt och jag tänker bara kura ihop mig till en boll och gråta mig till sömns.
Över att hösten är så värdelös, över att det är såhär, över att den människa som borde förstå mej och känna mej bättre än någon annan på jorden är den som inte ens frågar hur jag mår eller har haft det.

Det var bra, det var bra tills jag kom hem och jag ångrar att jag åkte hem. Hem till hemmet som inte är mitt hem.

Står på en fot, står på två fötter, står på huvudet.

Alltid när jag hör någon säga någonting om att stå på huvudet hör jag min mammas röst säga "drutta på ändan"
Det är många uttryck hon har satt i huvudet på oss ungar. Drutta på ändan...
Så när jag står på huvudet och inte på mina fötter, och livet är allmänt pest så hör jag ofta mammas röst säga att jag har druttat på ändan. Och då är det helt plötsligt inte lika farligt längre.

Jag önskar dagarna iväg, jag önskar andra dagar, andra timmar än det som är just nu.Nuet har mist sin charm och jag låter livet springa förbi mig.
Här står jag och tittar på, styr skeppet mot grund och bryr mig egentligen inte alls.


Jag önskar man vågade säga allt, utan rädsla för att det ska bli som det alltid blivit.
Jag önskar man vore större än sig själv ibland och bara gjorde det där, fattade mod, och pratade.
Men ju mörkare dagarna blir, desto mindre pratar jag. Desto mer innesluten blir jag.
Och skivan bara går på repeat. Spelas sönder.
Jag önskar mig härifrån. Överallt men inte här.
Jag önskar dagarna iväg.

Så har verkligheten kickat igång.
Skola på vardagarna och samma gamla visa varje helg.
Eländigt när sommaren är över.
Jag blir så uttråkad.

Men jag passar väl på att göra roliga saker medans jag orkar, innan höstångesten kickar in ordentligt och jag går med näsan under vattenytan.
Nästa lördag ska jag till liseberg, sen helgen efter det blir det inflyttningsfest/födelsedagsfest & den 12-14 åker jag och kaosar på en båt till Riga. En tvättäkta partykryssning där ALLT kommer hända, och jag måste faktiskt erkänna att jag inte har någon lust. För folk beter sig som djur på såna ställen. Men jag kan väl skratta åt alla andra puckon, kanske :)

KÖRKORTET ÄR MITT.
Idag är dagen D.
Idag är dagen bäst.
Idag är så jävla bra!!!!