Står på en fot, står på två fötter, står på huvudet.

Alltid när jag hör någon säga någonting om att stå på huvudet hör jag min mammas röst säga "drutta på ändan"
Det är många uttryck hon har satt i huvudet på oss ungar. Drutta på ändan...
Så när jag står på huvudet och inte på mina fötter, och livet är allmänt pest så hör jag ofta mammas röst säga att jag har druttat på ändan. Och då är det helt plötsligt inte lika farligt längre.

Jag önskar dagarna iväg, jag önskar andra dagar, andra timmar än det som är just nu.Nuet har mist sin charm och jag låter livet springa förbi mig.
Här står jag och tittar på, styr skeppet mot grund och bryr mig egentligen inte alls.


Jag önskar man vågade säga allt, utan rädsla för att det ska bli som det alltid blivit.
Jag önskar man vore större än sig själv ibland och bara gjorde det där, fattade mod, och pratade.
Men ju mörkare dagarna blir, desto mindre pratar jag. Desto mer innesluten blir jag.
Och skivan bara går på repeat. Spelas sönder.
Jag önskar mig härifrån. Överallt men inte här.
Jag önskar dagarna iväg.

Så har verkligheten kickat igång.
Skola på vardagarna och samma gamla visa varje helg.
Eländigt när sommaren är över.
Jag blir så uttråkad.

Men jag passar väl på att göra roliga saker medans jag orkar, innan höstångesten kickar in ordentligt och jag går med näsan under vattenytan.
Nästa lördag ska jag till liseberg, sen helgen efter det blir det inflyttningsfest/födelsedagsfest & den 12-14 åker jag och kaosar på en båt till Riga. En tvättäkta partykryssning där ALLT kommer hända, och jag måste faktiskt erkänna att jag inte har någon lust. För folk beter sig som djur på såna ställen. Men jag kan väl skratta åt alla andra puckon, kanske :)

KÖRKORTET ÄR MITT.
Idag är dagen D.
Idag är dagen bäst.
Idag är så jävla bra!!!!

Så börjar jag må höst, allaredan.
Stormkort på stormkort.

Imorgon hoppas jag på jobb.
Återta kontrollen över mitt liv.

Eftersom jag numera inte sover längre än till fyratiden, det är då ångesten kommer och hoppsparkar mej vaken, så lär det ju inte bli några problem att vara uppe i tid inte.

Mitt liv händer det inte mycket i, jag pluggar till körkortet mest. Och flyr tills jag hittar hem.

vagabond

När man tappar kontrollen över precis allting som man kämpat så hårt över att återfå kontrollen över, när man gör det...
När man somnar när solen går upp och vaknar en timme därefter.
Eller när man sover, sover, sover och sover i två dagar för att kroppen är så slut efter att inte fått äta på så länge, för att man gick ut genom dörren och stod ansikte med ansikte med en vecka utan mat.

Jag hör hur tankarna går, hur ni tror att jag är trasig.
Hur folk tror att jag blev ledsen över att det tog slut mellan mej och Victor.
Att det är därför jag gör som jag gör mot mig själv.
Men faktum är att jag kunde inte ha det bättre, jag trivs såhär. Jag älskar att få vara i 120 blås, ha den högre växeln i med människor som tänker som jag, med människor som också gärna har högsta växeln i.
Jag älskar att se solen gå upp, och få flyta iväg en stund i en dröm för att vakna igen och ha många timmar kvar av dagen.
Jag älskar att se vågen gå neråt, för att gå lite uppåt.
Jag älskar att sova tills kroppen skriker efter att gå upp för den legat så länge.
Jag älskar att inte veta vart jag ska sova, med vem, eller varför.
Jag älskar att ta dagen som den kommer och inte ha ett inrutat svenssonliv, sitta i en soffa med Victor och ruttna. Sitta med mitt dåliga samvete för att jag inte tycker om att kramas.
Nä, ledsen är jag inte. Jag är glad.

Men jag behöver jobba snart igen, annars kommer jag aldrig kunna återgå till det "normala" livet. Känner redan nu att jag vill vägra och leva såhär resten av mitt liv.
Har alltid älskat att ha det såhär.

I was a fool

Det är ångest i alla skrymslen och vrår.
Samtidigt som det är solsken överallt.
Jag vet varken in eller ut.