Smile.

Jag vet ingenting, jag kan ingenting, jag gör ingenting och jag vill ingenting.

Jag tycker om när folk försöker förklara för mig att "livet faktiskt är vackert Karin, och någonstans på vägen har du glömt det."
Eller när någon säger " alla andra tjejer jag tar hem kan jag föra normala konversationer med, skämta med, dom skrattar när jag skämtar, dom kan le och dom ler äkta."
Jag fick höra detta imorse, och jag har tänkt mycket på det. Jag tänkte först att jag visst ler, att jag ler ganska ofta till och med. Skrattar gör jag också mycket tänkte jag.
Sen insåg jag att jag aldrig skrattar eller ler längre. Jag orkar inte ens le.
Jag vill ju le, jag vill skratta, och jag vill vara glad. Jag vill orka göra någonting om dagarna och inte sova bort dom. Jag vill leva.

Men man kan inte alltid få det man önskar, men jag jobbar på det, att få det lite bättre än det har varit det sista. Men vad fanken, nu sista helgen innan lovet är slut ska här firas med buller och bång att jag överlevde 2011 och även ett helt jullov utan pengar eller mat. Jag ska till göteborg och dricka öl med en tjej som jag träffade när jag åkte taxi från borås till götet och inte kunde betala så hon påstod att jag var efterbliven och hennes syster haha.
Ska bli trävlans. Nu ska jag kila ner till min tvätt, ska sträcka på ryggen och LE för att få lite endorfiner eller vad det heter. Tjolahopp!