Inte mycket att hänga i julgranen.
Så jävla less på att sitta och ruttna bort.
Vad värre är att jag ruttnar bort i nyktert tillstånd.
Jag ruttnar bort 160 mil ifrån vänner.

Jag har varit ren i 5 månader nu, more or less.
Är det någonting att vara glad över?
Nej.
Har det fått mig någonstans? Har jag kommit någon vart?
Nej.
Jag är kvar i en soffa, utan jobb, med ångest.
Moment 22.

Jag har gått upp 15 kg, och det är nog fantamig det värsta med det.
Det är inte roligt att vara nykter, det är inte befriande, det är inte något att glädjas över.
Tvärtom, jag är medveten om den jävligt pissiga vardag jag lever i, jag är medveten om hur gräslig jag ser ut och så vidare med självhat i all oändlighet.

Hade jag fått välja hade jag aldrig mer gått ur sängen. Tyvärr får man inte välja.
Hade jag fått välja hade jag lagt mig i fosterställning och gråtit ögonen ur mig. Tyvärr får man inte välja.
Nej, jag har en hund att ta hand om, en lägenhet, en pojkvän.
Vem fan signade upp för det här livet?
Inte fan gjorde jag det iaf. Åt helvete med det här.

My head is an animal

Igår natt sov jag absolut ingenting.
Så inatt trodde jag mig få sova som en klubbad säl.
Men ack så fel jag hade. Mardrömmarna har avlöst varandra och i varenda en har jag drömt om V och han har avvisat mig på olika vis varenda gång.

Så vid nio vaknade jag, stapplade ut och mumlade något oförståeligt till Richard, ja, så trött var jag att jag inte ens förstod vad jag menade själv.
Sen stupade jag i säng igen. För att upptäcka att sängen gått sönder. (Ena plankan har åkt ur sitt fäste) Självklart på M I N sida av sängen.
Så jag bytte sida och somnade om för att lyckas förstöra sängen på Richards sida också!
Nu sitter jag och dricker kaffe, väntar på att klockan ska bli tillräckligt för mitt möte på arbetsförnedringen.

Tror jag ska dissa sömn helt faktiskt, det är ju bara otrevligt att sova ändå när jag väl sover.

Idag ska jag gå bort till simhallen och se hur det är öppet och funkar, för simma gillar jag!
Dessutom är det så fruktansvärt tråkiga vägar att gå här, om man inte vill gå evighetslånga rundor som halvvägs är bilväg. Så det hoppar jag gärna om jag kan.
Hunden får ju ut mig men det är ganska motigt innan.
Jag är en förbannat L A T människa. Vilket nu syns på vågen. Men men.

Förresten! Det jobbar en sjukt söt kille i macken, bara så ni vet (Ja jag har sambo och pojkvän och hela skiten men vaddå, titta får man ju!)

Mycket viktigt för oss i karesuando att veta avståndet till allt det här..

Norrlandia.

Är så less på torsk, torsk och återigen torsk.
Bajen får ta sig i kragen nu och spela bättre för det här går inte för sig.

Annars händer här absolut ingenting.. Jag städar, tvättar, diskar, lagar mat och är ute med hunden.
Myggbiten är jag så det står härliga till också. Att flytta hit när man inte tål myggbett kan vara höjden av idioti.
Jag längtar bara hem. Hem till mina vänner och till min allra käraste syster.
Det är ensamt och det är jobbigt när man är van att inte ens behöva om saker som tynger. Här blir man inte förstådd, utan det blir mest bråk när jag mår kass.

Jag bygger mig en tillvaro men jag töms inuti.
Känns det som.

trasdockan

Att laga. Att limma, klistra, och lappa.
Laga något som faller isär bit för bit, sekund för sekund.
Försöka laga innan nästa bit lossar.
Limmet torkar inte, tejpen fäster inte helt.
Bitarna faller fortare, nu är det helt trasigt och sönder, då tiden rann ut och man var för långsam.
Men hoppet finns ändå, där bland atomerna av vad som en gång var.
Så plockar man skärvor och glas, och lagar från topp till tå.
Men alltid börjar bitarna falla från sin plats igen, redan innan man blev färdig.
Så går proceduren sin högljuda gång, för sönderfall hörs och är svåra att dölja.
Efter varje gång fattas det alltid något när man lagar, en skärva, en fyllning till det svarta hålet.
Nu när det fattas så många bitar går det fortare att tappa dem igen.
Så man vill krypa in i ett skydd, för att pussla och limma.
Bort från känslan av milslånga avstånd till andra.
Bort från brännande blickar från mötande, okända människor på gatan.
Som om dom kunde se det trasiga under kläderna.
Som om dom vet att det snart inte går att fixa, trixa och limma igen.
Den trasdockan du är, som vittrar sönder kommer brännas på bål.
Bålet kommer lämna en hög med tragiskt magiskt stoft.
Det går ju inte att ha trasdockor skräpandes på vår jord, bland de som tar ansvar i samhället.
Någonting helt och rent skall ta platsen jag hade,
Någonting som är vackert för omgivningen att se på, någonting bättre än skurmedel.
Och trasdockan är bara stoft nu.

Sitter och försöker vara tacksam.
Men vet inte varför egentligen.
Egentligen är jag ju en bitter liten snorunge som mer än gärna hade lagt mig raklång i gräset och blundat i en evighet.
Och allt är en makt-kamp, allt är det.

Men men, förhoppningsvis mår jag bättre imorgon och vill inte blunda mer än en kvart.
Nu blir det en cigarett i rutan och mer lipig musik.

http://www.youtube.com/watch?v=MYzT36DA0Rk

Kolla in låten, rätt najs om man nu ska va sån. Over N' out.

Sitter hos Mamma och Pappa och ska dricka kaffe.
Livet är väldigt fint.

Krympling

Min rygg har börjat jävlas igen, och jag gråter mig igenom dagarna och smärtan. Eller gråter och gråter, men gnäller, rör mig försiktigt som om jag vore gjord av glas och väntar på tid hos sjukgymnast.
Tills dess är jag all doped up och älskar världen mer än någonsin.
Känns dock skönt att det inte ska behöva vara så länge till, igår och idag får räcka för annars tappar jag bort mig själv igen på vägen-
Det triggar tyvärr igång mina gamla junkie-tankar och värderingar.

Plockade ur halva rummet på skolan igår med eftersom jag ska/är sambo. Hittade en xanor under sängen och både jag och R kastade oss över den.
Till slut ttttade vi på varandra och beslöt oss för att slänga den. För det första hade en inte gjort varken till eller från och för det andra så är det inte så vi lever våra liv längre.
Så vi slängde den. Det skar i hjärtat på mig men jag är stolt.

Vädret gör mig lite glad.
Ryggen gör mig olidligt gnällig. Men men