Jag ska fly tills jag hittar hem.

Sitter och lyssnar på Vånna Inget och pratar med Tobyboy.
Kommer bli konstigt att inte gå på Tjolöholms julmarknad med honom i år. Kind of den enda traditionen jag lyckats bibehålla när allt kaosat sönder omkring mig.
Inte ens julafton har jag ju firat.
Eller jo, det var lite ljug. Men inte med min familj.
Förra året spenderade jag halva julafton ensam, på hela skolan, med att plocka ner juldekorationer från skolans alla fönster haha!
Det var faktiskt inte så tragiskt som det låter, jag lovar.
Anyhow, sen firade jag med MaryLou och hela tjocka släkten. Så fina människor som bara ställer upp sådär!
Året innan förra året firade jag med Langen och hans familj först (först sov jag bort halva dagen) och det var trevligt. Julklappsutdelningar är alltid lite jobbigt om man halkat in på någons julfirande sådär men jag hade det så fruktansvärt bra och fick faktiskt julklapp både hos MaryLou och Langens familj!
Sen blev det julkäk hos G med hans mamma.
Resten av den dagen är ingen trevlig historia så den utelämnar jag.

Inser att jag låter jättebitter nu.. Men det är jag ju faktiskt också.



Fast nej, det är jävligt bra för tillfället, har varit rätt länge, men pratar som sagt med Tobyboy och vi började prata om julen. Ingenting jag bör prata om eller tänka på alltså!

Down for the outing

http://www.youtube.com/watch?v=Ukw3bH0EIr4&feature=related

Sitter och har en sedvanlig kvälls-dejt med Pete Doherty, och hans relativt nysläppta låtar.
Blir lycklig långt in i själen.
Känner mig som ett litet barn när jag lyssnar på honom, och ser och hör om honom.
Det är min största idol.. Den enda egentligen.
En vacker dag ska jag gifta mig med honom. Sådeseså!

Brev till lillan

Okej, såhär är det:

Jag börjar känna mig mer och mer som en fullt "normal" 22-årig kvinna med en hel del liv framför sig.
Som kan stå på egna ben och allt det där som definierar en "normal" 22-årig kvinna.
Jag känner mig nästan mer "normal" i dagens läge än "onormal". Nu ska vi inte gå in på detaljer, för alla vet vad som gjorde att JAG identifierade mig själv som "Onormal".
Eller nej, men jag vet vad NI ansåg som "Onormalt" hos mig. Det jag ansåg som "Onormalt" hos mig var min extrema utspårade tokighets-sida.
En impulsiv, påhittig, rent ut sagt fördjävlig brud.
Fast när jag tänker efter så är det nog jag som tror att ni ansåg mig vara "Onormal" eftersom jag höll på med vissa saker. Det är faktiskt aldrig någon som har sagt till mig att dom ansett mig vara onormal pågrund av detta.
Nu orkar jag dessutom inte fortsätta skriva onormal inom citationstecken och med tjock och understucken bokstav.
Jag har ingen aning om vart jag vill komma med det här...

JO! Poängen var att jag känner mig nästan normal igen.. och att jag inte vet vad jag känner inför detta.
Jag hade en hel identitet. Jag var någon(ting). Ingen kommer glömma Karin som inte var Karin. Och vem sjutton vill inte bli ihågkommen?
Jag vet att min familj tycker om den "normala" mig. Bättre än den andra, utspårade hälften, tror jag dom tycker. Eller jag vet att dom tycker det.
Men jag, jag vet inte alls vad jag tycker...

När min mamma läser ordet normalt kommer hon spinna vidare på; exakt vad är det som är normalt? och vidare i all oändlighet. Därav skrev jag ordet i citationstecken.. För att undvika en lång debatt om vad som egentligen är normalt och inte och vad som definierar det.

Min hjärna är trött... Godnatt, och puss & kram och allt det där!

PS: Detta känns lite ibland som att skriva brev till sig själv, och några fler.. DS.
PPS: Idag var en bra dag, mycket bra, fick träffat mitt patrask och mysa lite. DDS.

Malmö HC

Skulle varit i Malmö nu, för att gå på hardcore-festival i helgen.
Men min kropp satte stopp och la krokben för denna planen.
Min ekonomi hoppar och hurrar av glädje över detta beslut, men min rastlöshet och tristess hänger läpp.
Men det kommer fler chanser, och jag får ändå uppdateringar varannan timme av mina kära vänner som befinner sig där nere. Och sms var femte minut, så jag känner mig ändå med!

Istället skrotar jag runt hemma, och plockar på "mitt" rum.
Har dammat av hyllor och sorterat in viktiga papper, sånt som bara flyttas runt på annars tills jag tappar kollen på vart allt finns.
Dessutom kan jag ta det väldigt lugnt, och i min egna takt och pausa mest hela tiden.

Igår skulle jag tittat på en lägenhet på sörse, men hon som skulle visa den dök aldrig upp och drog någon dålig vals om att vi måste gått om varandra. Jag tror helt att hon helt sonika glömde av det.
Men jag känner mig inte ens särskilt intresserad av lägenheten när jag såg vem som bott i den. Sverigedemokrater hör inte till mina favoritmänniskor.

Igår fick jag en finfin skjorta av största syster yster. Jag hade nämnt att jag var avundsjuk på alla som hade fina skjortor, och hon hittade en på loppis efter jag sagt det och slog till och gav mig den.
Det värmde långt in i själen!

Höstsolen lockar fram det fina i livet, och även jag kan tycka det är lite fint med höstfärgerna.
Igår, sent, satt jag ute och rökte och det luktade vinter. Det luktade kallt och mysigt.

Saknar Mollan-Skrållan!

I feel you in my heart and I don't even know you

Jag önskar att jag kunde sluta fred med hösten.
Sluta fred med mörkret.

Det har varit en glad början på hösten, men nu börjar de mörka kvällarna och nätterna ta sig in under täcket, förbi mina glada, positiva och energiska vänner.
Men jag har varit stark och stabil, och tänker inte låta mörkret få mig att deppa ihop en hel höst & vinter.
Jag tänker fortsätta vara kickass, packetmamma, och sprudlande energiskt glad.
Jag tänker med andra ord lura hösten så långt som till nästa höst!
Hösten är skyldig mig en lugn höst detta året.
Så får jag inte det, så går jag och snackar med landstinget, sjukvården och nästlar mig in på ljusterapi.

Jag ska må bra, det är min tur i år. Därmed bastu! :-)

Lördagkväll på landet

Jag är ensam hemma ute på landet.
En fruktansvärt ovan känsla, ensamheten.
Jag har vant mig vid att aldrig vara riktigt ensam, mamma & pappa är ju alltid här när jag är här annars.
Sen är det ju inte ofta jag är här, jag är för rastlös för det här med hem.
Så har det alltid varit, vart jag än har haft min "bas" så har jag aldrig riktigt befunnit mig där ändå.
Jag har alltid varit med vänner, och hos dom istället, eller haft vännerna hos mig.
Som i göteborg, där var jag ju aldrig ensam heller, hade jag tråkigt eller det blev för tyst bjöd jag in grannarna.
Dom var förvisso helt mentalt skruvade och inget roligt sällskap men det dög ju i krig så att säga.
Men idag njuter jag av ensamheten faktiskt, välbehövligt med lite tid för mig själv.

Nu när det börjar bli kallare ute så börjar ryggen göra ont, och mina händer. Känner mig ibland som en 80-årig gammal tant.
Igår & idag har jag haft så ont i skelettet att det känns som att det faller isär. Som att det blir till stoft.
Vet inte vad det är för fel på min kropp, har ändå börjat röra på mig lite mer nu igen, går hit & dit och överallt.

Undrar varför jag är så rastlös egentligen, har varit det i flera år, och känns som att jag aldrig kommer ifrån det.
Flänger hit och dit, jämt. Men men, det får väl vara så. Det kanske går över tills jag gifter mig :-)

Dark Paradise

Idag när jag och min fina Anna åkte från henne i läjet till stan med bussen såg jag till min stora förskräckelse att uteserveringarna plockades ner.
Det är som att slå spiken i kistan på min höstångest.
Då är det verkligen slut på sommaren, mörkret tar över och jag kommer inte upp ur sängen på morgonen längre.

Jag tackar gudarna för mina fina vänner, för feelgood-filmer, feelgood-musik, för gott te och för sovsällskap.
Inatt bestod sovsällskapet av Anna E och deras mini-vovve. Hunden låg bredvid mig hela natten, och Anna låg i sängen bredvid och snusade :-)

Spontanresa till Göteborg i fredagskväll fick det bli, min rastlösa själ behövde komma ifrån Varberg.
Julle lånade ut sina haj-vantar till en frusen tjej, sen försökte han äta upp mig.. ;-)